Hur hade H&M agerat om det skett hot i en butik?

Inför kvällens Uppdrag Granskning om hatet mot kvinnor som sprids på nätet publicerar redaktionen ett omdiskuterat exempel från när H&M låtit kränkande hotfulla inlägg ligga kvar på Facebook.  De är riktade mot 21-åriga Julia efter en kritisk fråga mot ett av företagets produkter som publicerades på Facebook.

Det finns mycket att säga om ett hat som sprids via nätet men här blir det helt absurt när man som företag inte kliver in och sätter ner foten. Diskussionen sker på det egna forumet vilket företagets  Facebooksida är och där kan man vara lika tydlig om hur man förväntar sig att människor ska bete sig mot varandra som man säkerligen är i varje H&M-butik. Yttrandefrihet handlar om annat än hot på en företags Facebooksida.

Hur är det möjligt att man lät diskussionerna fortgå och lät hotfulla inlägg ligga kvar i så lång tid. Hade det här beteendet verkligen accepterats i en butik? Det okommenterade blir ett sätt som nästan ser ut som att man låter andra besvara Saras kritik. Hennes inlägg var ju mycket kritiskt mot dem för en tröja de sålde:

”Hej HM. Igår spatserade jag in på HM och upptäckte att ni har tryckt en tröja med motivet av en dömd våldtäktsman och marknadsför det som nåt coolt. Hade en T-shirt av Hagamannen varit lika okej?”

H&M själva deltar vad jag kan se, vid en hastig genombläddring en enda gång genom denna kommentar:

I övrigt kliver man ur diskussionen helt och adresserar inte den efterföljande problematiken i den aktuella tråden där snart även hot förekommer.

Det här var ju en mycket omdiskuterad händelse i december som även fler än Julia reagerade på och det blir intressant att se hur H&M besvarar detta ikväll.

Att leva som man lär

Det största misstag vi gör är att låta de digitala reaktionerna leva ett eget liv och välja att se det som marginellt och oviktigt.  Sopa dem under mattan och tro att det som sker där ska appliceras på andra värdegrunder än de som vanligtvis gäller för företaget. Vi kan läsa följande om H&Ms etiska hållning:

Att vara ”etisk” innebär för oss att vi alltid ska agera med integritet och respekt i allt vi gör.

Vi är beroende av tusentals människor och hundratals relationer med andra företag och organisationer för att uppnå våra affärsmål. En grundläggande princip för oss är att visa respekt för alla som bidrar till H&M:s framgång, såväl kunder som medarbetare och affärspartners.

Vår etiska hållning har en stark koppling till våra värderingar. Vi tar klart avstånd från alla former av korruption och ser mångfald som en tillgång. Våra medarbetare är nyckeln till vår framgång och det är viktigt för oss att behålla lojala och skickliga medarbetare och, allt eftersom vi växer, locka till oss ännu fler duktiga medarbetare. Därför vill vi säkerställa att vi har goda relationer med både våra medarbetare och våra leverantörer. Vi ska, som lägsta krav, följa alla gällande lagar och förordningar, men också följa våra etiska principer i allt vi gör.

I den kontexten blir det Julia okommenterat utsattes för på företagets Facebooksida helt obegripligt, oetiskt och mycket skrämmande. När ett helt företag låter det här ske blir brottet ännu större  även i allmänhetens ögon. Exakt vad Julia också sa i programmet. Hur det skrämt henne att inte ens företaget gick in och tog tag i diskussionen. En avsaknad av empati och civilkurage visar exakt hur vi ska hantera det så omdiskuterade hatet på nätet. Genom att inte ,göra det H& M gjorde, abdikera för hatet. Varken som företagsrepresentanter, föräldrar, kamrater eller nätälskare.

/Brit Stakston

Uppdaterat efter Uppdrag Granskning:

Julia intervjuas och berättar hur 2 800 inlägg låg ute en hel månad, dvs 1 000 inlägg fler än det är idag, som alltså nu är borttagna för att de var för grova. Det här lät alltså H & M vara kvar på sin sida och berättar samtidigt i programmet att de tagit bort ytterligare 3000 inlägg som var värre än de som fanns kvar. Vad i hela friden fick dem att inte bara stänga tråden, ta kontakt med Julia som inte ville något annat än att ta en debatt. Och mötas av respekt av H&M.

Den skrämmande frågan som slagit mig flera gånger idag är hur den här nätnormen har skapats – där ett företag tror att det är ok att låta någon hotas på deras företagssida. Har vi nätentusiaster bidragit till det här eftersom vi så ofta backat från varje diskussion om näthat och sett det mest som ett hot mot yttrandefrihet. Eller hur kunde det bli så här att nätet blivit normen, överordnat allt annat.

Vi hör också i inslaget vad några av de som skrivit hotfulla inlägg säger: ”det var dumt gjort”, ”inte meningen att det skulle ta så stora proportioner”, ”det var bara skrivet i stundens hetta”, ”det var lite taskigt gjort”, ”kommer inte ens ihåg vad jag skrev”, ”jag vill verkligen inte att hon ska ta självmord”.

Besvärande många säger ”det var massor som skrivit” som en ursäkt. En person som ställer upp i bild i sändning  säger att  ”det är bara Facebook” och att han inte tror att hon blir ledsen med argumentet ”Facebook är bara text. Det är bara ord.”

När Julia säger ”man kände inte hopp för framtiden” så ger man nästan upp. Men det är exakt det vi inte får göra. Vi får inte abdikera.

Tangentbordet och skärmen kan alltså på ett ansvarslöst sätt devalvera kraften i ord när de läggs ut på nätet vilket männen som uttalade sig om sina hot vittnar om. Samtidigt som vittnesmålet mottagaren Julia ger är att det är skrämmande ord. Trots att de ”inte menade det på det sättet” så kan alltså exakt samma ord skrämma till tystnad eller bidra till sömnlöshet och otrygghet.

Något vi måste hantera på så många plan. Det är verkligen allas ansvar.

Det här är inlägg 15 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar.