PR-kollegorna Westander bjöd igår in till debatt med rubriken ”Borde Carl Bildt sluta twittra?” en fråga som alla i panelen förstås sa nej till. Gudrun Schyman som svarade förtydligade med en kommentar om att man måste skilja på vad som är twitter och vad som är politiska ståndpunkter, men insåg sen att det redan där blir svårt att definiera några gränser.
Panelen bestod Maria Abrahamsson, Gudrun Schyman, Mattias Jansson och Jenny Madestam och de fick inleda meda tt berätta om sin syn på sociala medier och framför allt twitter.
Maria Abrahamsson berättade att hon mest använder twitter för att puffa för sina bloggposter och bevakning, Gudrun Schyman bjöd på sin resa fram till att bli politikens twitterdrottning och det digitala mingelpartyt, Mattias Jansson lyfte fram hur de sociala medierna bland annat är ett sätt att vara mer människa vid sidan av att de är bra verktyg för Katrineholms kommun i sin kommunikation och Jenny Madestam skojade om att hon var motvillig twittrare som ser tiden som kritisk faktor.
Paneldiskussionen kretsade sedan runt några av de centrala frågeställningar som t.ex. frågan om personligt vs privat. Gudrun Schyman var t.ex. inte helt övertygad om att hon själv skulle uppskatta om hennes kommunchef t.ex. twittrade om godislängtan eftersom det är irrelevant för henne i sin relation till en kommunchef. Detta sagt med referenser till den tweet som Katrineholmskuriren plockade upp från Mattias Jansson där han berättade om att han: ”tycker synd om mig själv äter godis”.
Just detta att Mattias Jansson twittrar under namnet ”Kommunchef” ställer nog till med lite problem för honom. Med yrkesrollen som twitternamn blir gränserna mellan personligt och professionellt ännu suddigare för de man kommunicerar med. En konsekvens man måste vara medveten om. Men självklart kan och ska Mattias under sitt ”officiella” kommunchefskonto twittra om vad han vill. Men eftersom det inte finns någon kollektiv norm för hur vi tolkar det vi läser på nätet får då Mattias också överväga den ”risk” som finns för ett eventuellt minskat förtroende hos några av medborgarna. Eftersom det finns fler som Gudrun som tycker att det blir för mycket irrelevant information. För man är inte intresserade av eller vill veta så mycket om en kommunchefs privatliv.
Det där är spännande frågor. Utan färdiga svar. Man måste göra egna ställningstaganden och sedan ta de personliga konsekvenserna av de val man gör. I en medvetenhet om att om man väljer att på sitt privata twitterkonto ange var man jobbar så blir det ofta svårt för omvärlden att skilja på jobb och privatliv. Utomstående kan inte se skillnaden. Spelar ingen roll vad jag själv tycker. Det är min omgivning som själv definierar vem jag är i deras ögon. Och vi kommer av många att uppfattas som representanter för de verksamheter vi gör referenser till.
Maria Abrahamsson funderade under debatten också över myndigheters sociala medieanvändande vilket hon skrivit bra om tidigare. Skillnaden mellan att ”marknadsföra” sina åsikter och personifiera en myndighet. Gudrun hängde på och tog andra verksamheter som exempel t.ex. SJ som hon tyckte att det var bra att de fanns på twitter men med kommentaren om att det vore ännu bättre om de fokuserade på tågverksamheten. SJ är väl ett tydligt exempel på en aktör där man troligen inte är intresserad av ett mer personligt twitttrande.
Paneldiskussionen fortsatte och fokus kom just att ligga på det personliga twittrandet för en politiker. Jenny Madestam fick mig att långsamt men säkert att reagera. Hon pratade om att det inte fanns någon ”twitterdemokrati” eftersom twitter når mest en elit och att politiker verkligen måste fundera på vem man vänder sig till. Undertexten var att det var ett tidsslöseri eftersom det inte når den breda allmänheten. Det gjordes referenser till hypotetiska tweets om toalettbesök eller politiker som berättar att man är dyngrak. Resonemang fördes om vikten av källkritik och resonemang om hur det lätt blir ett ”regisserat” personligt varumärkesbyggande där tweetsen skrivs av pressekreterare mm. Relevanta sidospår men i stort fanns inte något annat kopplat till sociala medier än trams. Jenny hänvisade också till aktuell forskning som visar att vi inte vill ha den här typen av personliga relationer med politiker, vi vill se dem som högstående och inte läsa om att de är dyngraka eller går på toaletten. Jenny menade också att detta kan förändras över tid eftersom det är en generationsfråga.
Frågan om elitismen inom sociala medier är jag den förste att vilja diskutera. Källkritik är också viktig att diskutera i relation till politiken och sociala medier. De frågor som Gudrun, Maria och Mattias berört var också viktiga frågor att diskutera.Men att som statsvetare på ett fullsatt seminarium i Almedalen där nivån kunde lagts på så hög nivå helt utelämna vad de sociala medierna kan betyda för demokratiutveckling är ledsamt.
För mig var det utslag av både väljarförakt och politikerförakt. Sunt förnuft i relation till politikers sociala medieanvändande var ett förhållningssätt som saknades. De vaga referenser om en eventuell framtida förändring pga ungas nätanvändande är också sorgligt ambitionslöst. Vi är där redan. Det händer saker. Idag. I alla åldersgrupper. Den politiska strukturen utmanas. Det var de perspektiv som jag förväntat mig skulle vara i fokus under en sådan högnivådebatt i Almedalen.
Folkbildaren i mig som vill att fler ska förstå och se de egna möjligheterna till påverkan och som politiker till medborgardialog fick ett demokratiutbrott. Av rang. Jag önskar att Jennys resonemang mer kretsat om de perspektiv av möjlig demokratiutveckling som vi kan läsa om hos Yochai Benkler. För Politik 2.0 kan i Almedalen år 2011 diskuteras ur så många fler nivåer än vaga referenser till eventuella fylletweets från politiker. Och även om det skulle finnas sådana. Ja då är vi tillbaks till konsekvensresonemangen. Som väljare är inte detta ett problem. De sociala medierna är verktyg för utvärdering av politikerna och de politiska strukturerna. På alla plan.
/Brit Stakston
P.S Det sägs att Jenny Madestam blivit väldigt ledsen över mitt ifrågasättande av hennes valda fokus och vinkel i resonemang vilket jag beklagar om så är i ett rent mellanmänskligt perspektiv. Men det var en offentlig debatt och när allt kom att handla om personligt tramstwittrande blev jag förtvivlad.
[…] Brit Staksons blogginlägg. Det här inlägget postades i Journalist, Nätverka, Sociala medier, twitter. Bokmärk […]