Under tio år hade jag ett sidouppdrag som sensoriker för Vin & Sprit, ett roligt extraknäck i en stressad chefsvardag. Ett sätt att formaliserat kunna få ägna sig åt något helt annat och inte vara den som hela tiden skulle fatta alla beslut. Två gånger i veckan runt lunchtid åkte jag alltså till Vin & Sprit där mötte jag 10 andra personer, vi satte oss i varsitt bås där det stod tre helsvarta glas med vin. Vårt uppdrag var att bedöma storsäljarna på Systembolaget i prisklassen ca 70-150 kronors nivån. Helt oberoende av tidigare erfarenheter och smakpreferenser fick vi möta just det vinet i det glaset och sedan skala in det på en skala vi tillsammans bestämt maxvärden för. Vi letade efter strävhet, syrlighet, jordighet, ekfat etc.
I panelen satt det människor med stort vinintresse, allitfrån sommelier, kock till vinsamlare. Utmaningen för oss alla låg i att glömma allt vi visste i förväg. Vår tidigare referens för låt säga strävhet för ett exklusivt vin var inte ramen här, utan vår egen skala för detta projekt. Det är en konst att släppa alla sina tidigare erfarenheter och bestämma sig för att det här (vinet) ska jag möta alldeles oberoende av tidigare erfarenheter.
Det är med exakt den där ansatsen jag går till Maximteatern för att se Älska mig med Alex Schulman. Ville lyssna på hur han fångar vår samtid. Alldeles oberoende av allt det digitala hat han öst ur sig genom åren. Det som jag till med i dokumentären Du är Googlad visat hur man kan bekämpa när han skapat digitala fotavtryck för personer.
Självbekräftelse som folksjukdom
Älska mig är en föreställning om självbekräftelsens baksida och ska handla om det som Alex Schulman kallar för vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet.
Funkar det då? Ja det gör det. Igenkänningsfaktorn hos större delen av publiken är stor det märks. Manuset som är skrivet tillsammans med Sigge Eklund blir en utmärkt bakgrundsfond till den egna reflektion vi alla behöver göra över vårt bekräftelsebehov. Så även om det först, särskilt när man väljer att glömma allt jag vet om mannen på scenen, finns anledning att fundera över om just den här personen kommer hålla mitt intresse vid liv under en hel föreställning så gör han det. Så gott som ensam på scenen.
Vilken är en bedrift i sig. Att digitalt hata, ha talkshows, twittra eller göra podcasts är en sak. Att sedan ställa sig på scen, i ett fysiskt möte med sin publik, är säkerligen en oerhörd utmaning.
Alex Schulman gör under sin stund på scenen en inkapsling av nuet som känns så rätt 2013. Älska mig är början på slutet av den här delen av vår bekräftelseknarkande samtid. För i den stund vi kapslar in bekräftelsebehovets sämre sidor på kan vi också lämna det sjuka i det bakom oss.
/Brit Stakston
P.S Det här är inlägg 51 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar.
Lämna ett svar