Väldigt intressant artikel i The Economist om hur den nya personalstyrka som ska bemanna Obamas kansli scannas av fullständigt vad gäller deras tidigare närvaro i sociala medier. Bloggar, användarnamn, e-post, ja allt som kan innehålla något som inte är 1000% politiskt korrekt ska redovisas.
Another novelty is that, besides disclosing financial conflicts of interest or embarrassing lobbying efforts in the past, applicants must provide a history of their activities on the Internet, including copies of any emails which might embarrass Mr Obama, links to social networking pages, blogs, and the usernames or “handles” under which any of them were written.
Kommer det här att leda till att det bara är mediemedvetna och extremt kontrollerade personer som kommer att kvalificera sig för politik i framtiden? De som planerar en politisk karriär får redan idag råd om att inte ha ”för kul” på universitetet. I slutraderna funderar The Economist om det ändå inte är så att verkligheten som man möter på nätet kanske till och med leder till en mänskligare bild av politiker eftersom det kommer visa sig att vi alla faktiskt har skelett i garderoben. Vi har alla skrattat åt ett mindre politiskt korrekt skämt som vi kanske mailat vidare eller varit fulla på en fest etc.
There is another possibility. Perhaps, when dirt on almost everybody becomes readily available, politics will lose its hypocritical, moralistic tone. Having the modern-day Javerts in human resources trawling through one’s every online utterance could hammer home the point that everyone’s closet has a skeleton, if only you can reach far enough in. That could make people realise that politicians, too, are only human, and make them more forgiving of minor transgressions.
Jag tror att det är precis den utvecklingen som ligger framför oss. Att internet gör oss mer mänskliga och hela. Den perfekta fasaden är svår att hålla vid liv när nätet blir ”a never-ending global job interview”.
Men vi kommer över en tid framöver ständigt stöta på situationer där olika förhållningssätt till det man möter på nätet är ett faktum och leder till krockar. Det dröjer innan vi kommer vara där The Economist hoppas att vi kan vara. Det måste vi ändå vara extremt medvetna om. Många är det som ännu inte kan hantera festbilder på Facebook av en kommande anställd trots att alla någon gång varit på fest själv…gränsförskjutningarna mellan personligt och privat finns det inte en kollektiv syn på. Det som är personligt för mig kan upplevas som extremt privat av någon annan. Läs gärna också reflektionen från Mikael Zackrisson, Veckans Affärer och mitt svar i kommentarsfältet här nedan.
Apropå Obama så har ju artiklarna om hans Blackberry varit många och funderingar över hans möjlighet att fortsätta använda den nu när han tillträder. Den här artikeln i Guardian av Jonathan Freedland har en intressant poäng i varför det vore så viktigt för Obama att få behålla sin Blackberry:
For the President of the United States may be the one person in the world who really does need a BlackBerry. Not because he is so important and therefore must be able to deal with issues instantly: that was true of his predecessors in the non-BlackBerry era and somehow they managed. No, Obama needs a BlackBerry so that he can have at least one line out to the real world, a source of information – and casual communication with friends – that does not have to first pass through the filter of his advisers. Most of us would have more human contact if we gave up our BlackBerries: Obama may be a rare case of the reverse.
Att det digitala är ett effektivt sätt för en president år 2008 Obama att kunna behålla mänskliga relationer, eftersom relationer ju faktiskt är fullständigt kanaloberoende för den som omfamnat de nya kanalerna såsom Obama gjort. Att det digitala vore ett effektivt sätt för honom att bibehålla kontakten med verkligheten. Inte bara möta verkligheten genom regisserade, scannade och filtrerade aktiviteter som kommer förpackas och presenteras för honom via staben av rådgivare.
/Brit Stakston
Läs även min postning häromdagen om argument för att se över sin on line närvaro och där just hur t.ex. arbetsgivare kollar ens närvaro på sociala medier är ett av argumenten för. Tipstack till Niclas Strandh för det lysande tipset om The Economist-artikeln.
Intressant! Men har vi i Sverige inte redan kommit förbi det moraliserande stadiet? I alla fall för politiker. Tänk på Monas toblerone, tänk på Gudruns alkoholism.
Rekryteringsansvariga på storföretagen kanske fortfarande lever i en idyllisk 50-värld, men vi andra vill nog ändå ha våra politiker mänskliga. Tror jag.
Absolut Mikael, vi har kommit längre. Men tänk också på att de exempel du ger är etablerade politiker. Hur tror du karriärmöjligheterna varit för Gudrun om hennes kissande på röda mattan upptäckts i början på en politisk karriär via festbilder på Facebook? Det här var politiker vi valde att förlåta för de var etablerade och hade sitt nätverk och hade utmärkta rådgivare i frågan om hur detta skulle hanteras. Frågan är hur mycket av mer personliga/privata aspekter vi accepterar när en karriär är på väg att starta…väljer vi den som gjort något sådant eller den som har en mer nertonad profil? Min poäng var den att jag delar The Economist positiva syn MEN vet också att i mötet med företag idag så börjar de allra flesta flacka med blicken när jag frågar just vem de skulle rekrytera: den med noll närvaro på sociala medier eller den med festbilder som visar mer än vad man är van att veta om en presumtiv anställd? Eller att man hittar ett ganska hårt formulerat kommentarssvar från en person i jag är på väg att rekrytera i en bloggpost….det kommer helt enkelt över tid finnas väldigt olika förhållningssätt till det vi ser på nätet. Vi vill ha mänsklighet men vi tenderar också att vara lite fega, än, ibland…