Vi som älskade modemljudet, upptäckte Facebook tidigt, öppnade twitterkonton allra först, livetwittrade från våra barns födslar och livesände när vi lagade middag, är vi bättre lämpade för att driva samhällsutveckling? Är det till och med så att vår kunskap är så unik så att nu tar VI över världen! Exakt det var undertexten i det journalisten Ben Hammersley talade om under mediekonferensen The Conference i Malmö. Inför 900 så kallade ”vinnare” på plats. År 2012. Nej vi kommer inte vara vinnarna, bara förlorare med den attityden.
De exakta inledningsorden var ”Congratulations we won. We won!” Och så menade han att vi trots att vi i skolan fått veta att vi inte skulle vinna så var vi alla på plats ”part of the new industry that is taking over the world. How awesome is that!”. Och på den vägen fortsatte det.
Funderar ofta över det ansvar som följs av att tillhöra en elit. Sett att vi som gillar nätet tenderar att vara fullständigt historielösa och att vi ofta inte alls lever som vi lär. Vi pratar ibland om digitaliseringen som om all klokskap och mänsklig utveckling uppstod när vi träffade varandra på Jaiku eller när våra första bambuserkonton öppnades.
Det är mer än en gång jag märker en osund syn bland oss nördar om vår egen roll och vår egen kunskap under de senaste åren, vilket bidrog till att jag reagerade under detta inledningstal. Jag förstår att en nyckeltalares roll är att engagera. Eller att provocera. I det här fallet kanske syftet också var att peppa och inspirera, få oss att känna oss speciella, men jag tycker inte vi har tid med det. Vi framstår bara som löjliga och världsfrånvända. Exkludering leder inte till inkludering. Och när digitalisering är synonymt med läskunnighet är en attityd av exkludering allvarlig.
Digitaliseringen sker och vi borde inte lägga hinder i vägen genom att prata om vi och dom utan ett uns av ödmjukhet om att den kunskap som vi har delas av allt fler. För varje dag blir vi mindre betydelsefulla vad gäller den unika kärleken till teknologin.
De otaliga referenserna till hur Iphonen är en förlängning av kroppen under The Conference delas ju av alla som har en smart telefon. Det är inget ”nördigt” över det. Att referera till ”most normal people” som motsats till oss 900 är en bekymmersamt exkluderande retorik när vi faktiskt har chansen att förändra mycket. För det tycker jag också i grunden. Men den pedagogiska ansats Ben Hammersley väljer gagnar inte utvecklingen alls. Och när han senare snuddar vid att vi måste agera brobryggare så går det inte att ta det på riktigt allvar.
Sen fanns det en mängd motsägelser i hans resonemang. Å ena sidan talade Ben Hammersley om att vi ”entrusted our future to people who are confused” eftersom de inte förstår Moores lag. ”Normal people” förstår inte världen längre (det gör förstås bara vi 900 på plats), de förstår inte att långsiktiga planer inte kan göras längre. Detta säger han samtidigt som det nyss slogs fast att så här kommer det vara till minst år 2030…..det är väl långsiktigt om något.
Det börjar bli oerhört tröttsamt att klumpa samman alla politiker och företag som okunniga och ignoranta om utvecklingen. Det är dessutom oerhört absurd att prata om vi och dom som nördiga vs normala.
Funderar om brytningstiden skrämmer och att vi inte vill ge upp vår egen nyvunna maktposition. Att det mandat vi sett oss ha att leda utvecklingen nu rinner ut i sanden och blir allt mer irrelevant. Skräms vi av att inte vara ensamma om att fatta – nu när allt fler förstår precis allt det vi kan. De som nu vill finjustera och ta saker vidare. Klart som sjutton vi är rädda för det. Men då kanske vi borde prata om det istället för att gruppera oss runt ett perspektiv där alla som inte kodat sedan 1992 ses som förvirrade förlorare.
Min och andras kritik på twitter lyftes på scenen under den avslutande frågestunden med att det verkade finnas en nervös inställning bland en minoritet och avfärdades som ett utslag av Jantelagen. Att det är svenskt att inte våga säga att man är bra. Ren härskarteknik. Och det är inte heller första gången att kritik mot rådande internetnorm ifrågasätts förlöjligas och förminskas.
Ni har säkert också sett nya initiativ tryckas ner, för att de inte tas av de rätta personerna inom det här klustret av internetvana. Hur vissa initiativ hyllas och re-tweetas, andra tystas ner. Det finns många rätt och fel att göra här. Nätverkets hierarki är tydligt. Vi är ett resande internetsällskap. Och vi tror att allt, precis allt kommer lösa sig bara just vi tillfrågas om att vara med i kommissioner, råd, styrelser och andra digitala initiativ. Och de som tas utan oss. Ja de ser vi knappt. De ifrågasätts om de ens är trovärdiga. Och re-tweetas inte.
Ben Hammersleys avslutningsord var:
We won. We proved them wrong. All of the times you where teased for being a nerd. You had your revenge. You rule the world now. Do something really cool, cool with it.
Jag tror helt enkelt att hämnd är en extremt usel och farlig drivkraft för samhällsutveckling. Det är också genomskinligt att påstå att vi minsann ser början på att hierarkierna rasar samtidigt som man i just det rum vi befann oss i bygger upp nya. En hierarki där vi 900 ska stå högst upp i toppen och slå oss för bröstet att vi är bäst. Det finns inget ”awesome” med det. Inget alls.
Uppdateringar
31 augusti 2012:
Ett exempel på hur ovanstående syn på sig själv kan få allvarliga samhällskonsekvenser är när de begrepp som ”öppet nät” sammanblandas med ”öppet samhälle”. Öppenhet i teknisk mening är förstås inte synonymt med ett öppet samhälle, Pelle Snickars och Per Strömbäck skriver så klokt om detta på SvD Brännpunkt under rubriken ”Öppenheten på nätet är en myt” och avslutar där med:
”Delar av Sveriges utrikespolitik bygger på missförståndet att öppen teknik är det samma som ett öppet samhälle. Konceptet digital öppenhet är en hägring: det är en öppenhet på fåtalets villkor – inte allas.”
1 september 2012:
Den svenska ”näteliten” har under fyra år samlats på knytkonferensen SSWC. I år valde jag att hoppa av dagen innan av privata skäl och har av fyra oberoende källor hört att det var skönt att så många av oss som är kärnan i näteliten inte var på plats, kommentarer som stärker min tes ovan om att exkludering och hierarkier sker (till och med inom vår egen grupp, som säger sig riva alla hierarkier). Sam Sundberg skriver idag i SvD om SSWC som fenomen. För mig har SSWC varit en fin och vacker mötesplats, en möjlighet att föra långa reflekterande samtal med människor som också ser digitaliseringens möjligheter. Samtidigt som jag även tyckt det varit besvärande med de så starkt närvarande vi-och-dom resonemangen. Det är just i relation till den typen av möten som jag ser att Hammersleys resonemang faller i god jord även inom den svenska näteliten.
Brit Stakston
Mycket välformulerat och huvudet på spiken!