På museitåget på vägen hem funderar jag över vad som hänt under de fem år som SSWC funnits. Vad skiljer sig i år från tidigare år?
Det är klart att det är mer storskaligt, alltifrån att sponsorerna är fler och täcker snart halva namnskylten har t.ex. övernattningsmöjligheterna blivit fler. Nu kan man som deltagare utan problem bo på en annan vacker ö (Guö) och åka färja så sent som fram till klockan ett på natten. Herrgårdsboende och charmig unconference bland får går nu att kombinera. Vilket är skönt om man är fästingnojig eller har problem med ryggen som jag har. Även om jag detta år hade tur att få säng på Tjärö så gör det lättare att veta att det går att få sängboende på det här sättet också. Men det är bra ljuvligt att äta frukost under eken på Tjärö efter en morgonpromenad runt ön.
Men har då SSWC förlorat sin ursprungliga charm nu när det vuxit till ett 450 personers event som i denna stund t.ex. ordnar fram ett tåg som dundrar fram genom Sverige med 200 deltagare och som bjuder oss på bra mat med imponerande logistik så det känns som om vi vore 20 personer? Nej absolut inte. SSWC är alltid vad vi gör det till. Tiden där, naturen och en upplevelse att man delar en gemensam kärlek till nätet med deltagarna räcker långt för spännande möten och samtal som kan pågå långt efter sessionens slut.
Det som också är sig likt är förstås TomasWennströms och Kristin Heinonens ihärdiga arbete och omsorg om oss deltagare. Visst har de varit lite mer osynliga i år både pga lilla dottern som måste tas hand om men också för att det helt enkelt inte går att skapa personliga relationer med 450 personer. Hörde flera under gårdagens allsång som dels undrade över den där allsången dels vilka de där som talade på scenen egentligen var. Två saker som för tidigare deltagare är självklara. Så stort har SSWC alltså blivit att man inte säkert vet vem som organiserat konferensen, säkerligen för att man skickas av chefen i stora grupper. Minst 1/3 var nya deltagare och det är verkligen glädjande att se så många nya ansikten.
Jag tycker det är befriande att det mesta som rör nätet är så mycket mer normaliserat. Många av deltagarna gör idag det vi för fem år pratade om skulle hända.Bland deltagarna finns fler sponsorer, pr-byråer, mediebyråer och allehanda konsulter än tidigare men framför allt många, många som jobbar med alltifrån kodning till hanterande av företags hela digitala närvaro. Och precis som i Almedalen växer små-minicamps upp som fördjupar säkerhets-, kodning eller livsstilsaspekter av nätet. Allt går inte längre att ta in. Och man hinner definitivt inte träffa alla under de här dagarna.
Två saker att fundera på dock är dels detta med det glädjande inslaget av internationella gäster. För hur skoj det än är med internationella gäster så händer det något med interaktionen från deltagarna, när sessionen blir på engelska. Deltagarna blir tystare och även många sessionsledare har det svårt med engelskan om man inte är förberedd på det. Kanske ska man nästa år viga ett helt spår åt engelska sessioner istället för att ta för givet av en sessionsledare att göra det på engelska och dessutom för en enda deltagare. Eller vad tycker du? Att det växer internationellt är ju i grunden hur kul som helst!
Sedan kan man fundera över vad vi som varit med länge förmedlar till andra. En underlig sak som verkat uppstå av sig självt är en newbie- and oldiekänsla som jag inte riktigt vet var den skapas. Kanske är det under taggen #SSWC där den mytiska blekingska kärleken till Tjärö och deltagarna både lockar och skrämmer lite inför ett premiärbesök. Många lättade miner hördes idag vid avfärd ”Vi ses nästa år, nu är jag inget blåbär längre!”. Det där får vi väl se upp med för inte sjutton spelar det någon roll om varit där 5 gånger eller gör premiär. Kanske kan mentoridén som prövades förra året verkligen implementeras i förväg redan så den som t.ex. varit där 3 ggr eller mer tar hand om någon ny. Det är ju ett roligt sätt att möta nya ansikten också och hjälper också till att bitvis luckra upp grupperingar. Märktes att många kom i större grupper tillsammans och bitvis höll sig till varandra – men som oldie är det ju bara att ge sig in i samtalet vilket snabbt även nya deltagare märker. Men kanske kan det dö över tid om vi inte visar och lyfter fram att det är en del av vad som är bäst med SSWC. Öppenheten som miljön skapar som man sällan träffar på konferenser i stadsmiljö. På SSWC är det fortfarande ok att kliva in i samtal. Vi ska värna om det där välkomnandet även när man kommer i stora gäng tillsammans.
En effekt av så många deltagare är också att antalet off-topic-event ökar. Sessionerna blir dock inte fler på samma sätt vilket är intressant. Många off-topic events var företagssponsrade, mer än sessionerna vilket är väl jättebra. Men off-topic-arrangemangen handlade också om massor av informella möten, fester och sociala umgängen av olika slag. Med fler deltagare blir det också fler fester och nya informella mötesformer runt tält, terrasser och berghällar. Sen är jag nyfiken på hur många tjejer vs killar som höll sessioner. Har du någon uppfattning om könsfördelningen?
Intressant också att det som förr var självklart att man som SSWC:are skulle vara på Twitter var bitvis helt ointressant för många av de nya besökare. Det ser jag också som ett tecken på var twitter är på väg. Visst även de nya deltagarna kollar taggen #SSWC men är inte frekventa twittrare och ofta gjorde mina nya bekantskaper det tydligt för mig att ”jag finns på Twitter men DÄR är det ingen idé att följa mig, jag läser bara”.
Ska jag komma nästa år? Klart jag ska.
Tack alla som jag råkat på under årets SSWC – lycka till med det ni gör under året och tack för många roliga skratt och kloka tankar.
Och tack igen Kristin och Tomas för att ni orkar dra det här loket : )
/Brit
Mina bloggposter från årets SSWC:
Digital stress – hur ser din digitala arbetsmiljö ut?
Räcker entusiasm och kvalitet?
Vad kokar i webbelitens hjärnor?
[…] SSWC 5 år […]