Tidigare publicerats på Dagens Media:
Vilken fruktansvärd och oroande början på året terroristdådet mot satirtidningen Charlie Hebdo är. Den jakt på journalister som var så oroande 2014 med totalt 118 dödade journalister ser vi med andra ord inget slut på. Tvärtom har vi alltså redan på årets åttonde dag åtta dödade journalister som arbetade på satirsajten, tecknare såväl som korrekturläsare. Andra dödades för att de försvarade pressfriheten, genom att skydda redaktionen eller genom att svara på alarmet om terroristattacken mot tidningen i tjänsten som polis. Videon på den skoningslösa avrättningen av den sistnämnde som spreds igår bränner sig fast på näthinnan. Diskussionen om publiceringen av de opixlade versionerna av hela videon hoppas jag de redaktioner som gjorde efteråt diskuterar igenom och lär sig något av. Även om originalfilmerna sprids på nätet som en löpeld behöver man sansa sig och göra väl avvägda publicistiska beslut. Totalt mördades 12 personer för att tysta en tidning.
Terrordådet fick människor att samlas över hela världen i solidaritetshandlingar i såväl fysiska möten som digitala samtal bla under den gemensamma sägningen ”Jag är Charlie”, #JeSuisCharlie för att visa sitt stöd. I skrivande stund över 2.2 miljoner tweets (1 176 per minut) enligt CNN. På Charlie Hebdos hemsida återfinns bilder att sprida på ett antal olika språk. Fd demokratiministern Birgitta Ohlsson skriver på Expressens debattsida om vad ”Je Suis Charlie” betyder:
Att vara Charlie Hebdo dagen efter denna vidriga massaker innebär inte alls att vi måste tycka, tänka och tro detsamma som denna satirtidning. Ibland svider, sårar och stöter yttrandefriheten.
Att vara Charlie Hebdo innebär att vi försvarar det fria ordets rätt att just få provocera, posera och peta på gränser. Inte oemotsagt, men utan hot, hat, och hämndfullt våld. Det är att vara Charlie.
Reportrar utan gränser skickade igår kväll ut en internationell vädjan till världens mediautgivare att publicera Charlie Hebdos satirteckningar. ”Publicistiskt svåra beslut” skriver Washington Post men många har tänkt att om de inte publicerar vinner terroristerna. I Sverige har Expressen valt att publicera bilderna och även teckna sin framsida och Thomas Mattson förklarar varför ”Vi visar teckningarna och ritar vår egen förstasida”.
”Idag är Expressens förstasida tecknad. Gjord för hand som en hyllning till Expressens tidigare medarbetare – tecknaren Philippe Honoré. I går mördades han, nio kollegor på tidningen Charlie Hebdo och två poliser. De dog för att de försvarade pressfriheten.”
Aftonbladet har idag valt bilden från manifestationen i Paris med 100 000 människor på plats med orden ”Not afraid” och skriver även längst ner på framsidan ”Je Suis Charlie”.
Över hela världen hedras de avrättade journalisterna och det mod Charlie Hebdo visade genom sitt arbete. Även tecknare över hela världen har visat sitt stöd. Tecknaren David Pope från Australien var en av de första tecknarna som valde att gestalta sina känslor i en solidaritetshandling för sina mördade kollegor och blev en av de första som blev viral igår.
Hur kontroversiella var Charlie Hebdo?
Igår gav mig BBC News text om Charlie Hebdo i en fransk kontext från 2011 en god bakgrund och den uppdaterades förstås igår. I kölvattnet på gårdagens första omedelbara chock över attacken började redan igår kväll innehållet i satirsajten diskutera. Det kommer säkerligen vara dagens tema i rapporteringen. Hur kontroversiella var Charlie Hebdo, hur långt gick de och vilka är yttrandefrihetens gränser? Det självklara svaret är förstås att det inte finns några gränser och att ingen publicerad kritik ska bemötas med avrättningar.
I Sveriges Radio hördes igår Alice Petrén resonera om det här med innehållet och fick senare stark kritik för en slarvig formulering där hon sa ”…det är ju inte oskyldiga personer i det här fallet, utan det riktar sig rakt mot en redaktion som har attackerat med nidbilder av profeten Mohammed, haft satirbilder och så sent som inatt lag ut nidbilder” och fortsatte tala om de mycket provokativa formuleringarna som funnits på satirtidningen. Man förstår att Alice Petren ville säga att terrorattacken inte riktade sig mot slumpvis utvalda människor vilket också Ekot lyfter fram i den ursäkt de publicerade senare igår. Personligen tycker jag att det i grunden finns ett problem med att Alice Petrén också valde ord som att redaktionen ”attackerat med satirbilder” i en pågående diskussion om Charlie Hebdos innehåll en dag som den igår som handlade om just en grov bestialisk attack mot en hel redaktion. I yttrandefrihetens och pressfrihetens namn borde inte deras innehåll beskrivits som ”attacker”… men man får ändå ha förståelse att det är lätt hänt under ett sånt här skarpt nyhetsläge att det görs klumpiga felsägningar och ordet attack var ett ord som pumpades ut i alla medier om och om igen. Alice Petrén har själv också bett om ursäkt i två tweets bl.a. genom att säga ”Fantastisk att se många rycka ut till försvar för Charlie Hebdos journalister: skäller på mig för uselt ordval. Heja! #iblandblirdetfel”.
Så med Ekots och Alice Petréns ursäkt kan den diskussionen lämnas åt sidan även om frågan om Charlie Hebdos innehåll kommer att fortsätta under dagen och en lång tid framöver. De´n diskussionen ska ses som en bra anledning att dels förklara satirens roll i demokratier dels om och om igen förklara yttrandefrihet och pressfrihet och dess funktion i demokratier. Och i de intervjuer jag redan hört nu på morgonen lyfter man också kärnan i terrorlogiken, att tystnaden inte ens är ett alternativt också ur perspektivet att det alltid kommer att finnas andra mål för den här sortens terrorattacker. Det kommer alltid att hittas sätt att skrämmas. Journalistiken har blivit ”soft targets” enligt många terroristexperter igår. En oerhört oroande utveckling för det fria ordet och ytterst demokratin. Säkerheten för journalister måste säkerställas och Martin Schibbye skriver på egna bloggen om oron för vilka konsekvenserna blir av ännu ett mord på journalister:
Men samtidigt är jag rädd. Livrädd. Dels för terroristerna. Men också för vad det här gör med oss. Rädd för att vi inte ska orka bära varandra. För att hatet ska växa sig starkare.
Om den elfte september förändrade utrikespolitiken så kommer gårdagens attack att förändra journalistiken. Frågan är bara hur?
”Je suis Charlie”, skriver vi idag. Men frågan är vem som vågar vara Charlie i morgon?
Om priset är döden.
Lämna ett svar