BEFRIAD ZON: Nätet och män vs kvinnor

Den senaste tiden har jag fått mer och mer frågor om kvinnor vs män på nätet. En fråga som egentligen förbluffar mig lika mycket varje gång. Tänker alltid….men hallå de här verktygen finns för alla….

Det började under lanseringen av Politik 2.o där jag på scen får frågan av en av de medverkande politikerna, Eva -Lena  Jansson från socialdemokraterna om hur jag ser på problemet med att det är männen som syns mest även på nätet. Någon dag senare intervjuades jag, Farmor Gun och Stig-Björn Ljunggren av Sveriges Radio i Borås. Samma fråga.

Jag svarade både i radiosändningen och under bokminglet att det där är en av de frågor jag egentligen är helt fel person att svara på (ingen kan vara kunnig, intresserad och engagerad i allt). För mig är nätet ett verktyg för demokrati och yttrandefrihet. Oavsett kön. Jag kan inte annat än att i det lilla bidra genom att själv vägra se hinder i min vardag pga mitt kön. Vilket jag aktivt gjort i hela mitt liv. Jag är medveten om att det är enkelt för mig att säga och göra.  Men jag vill hävda att den möjligheten har de allra flesta kvinnor i Sverige idag. Och jag brinner för det som ligger före könsaspekten. Rätten för alla att påverka sina liv. Och det ansvar vi själva bär för att det ska bli såsom vi vill. Även det oerhört lätt för mig att säga. Jag  är djupt medveten om det.

Sen vill jag ändå påpeka att kvinnorna faktiskt är rejält synlig på nätet i Sverige. Inget i de undersökningar som finns säger att männen dominerar. Tvärtom, de unga kvinnorna dominerar t.ex. vad gäller bloggande. Här börjar vi resultatet av hur kvinnor alltid haft en större närhet till det skrivna språket och kommunikationsfrågor i stort.

I realiteten skulle jag nog säga att det på lång sikt snarare finns en risk för att det blir tvärtom – att killarna blir de som står utanför och missgynnas. Konsekvensen av att skolan nästan tar för givet att pojkar är sämre på att läsa och skriva kommer att märkas i relation till nätet om det inte tas krafttag här tidigt. Svenskundervisningens status vs MA och NO-undervisningens status tror jag är ett problem som är en intern pusselbit i den svenska skolan idag. Att nätet också så till stor del bygger på förmågan till sociala kontakter, socialt nätverkande i ord ställer ju också krav på att det är kommunikationsformer som är naturliga för alla oberoende av kön. Hur ser könsfördelningen ut på landets alla kommunikatörsprogram, skrivarkurser etc? I en analys av nätet vs kön tror jag konsekvensen av detta bör adderas på lång sikt.

I de IT- och tillgänglighetsprojekt jag jobbade med under 90-talet  i skolan och i organisationsvärlden var det stora problemet att killarna då ägde närvaron helt. Det var så länge det krävdes ett större tekniskt kunnande t.ex. under html-kodandets era. Nu när publiceringsverktygen är enklare har kvinnorna i Sverige fullständigt tagit över.

Magnus Höij, chefredaktör på IDG påpekade under boklanseringens scenprat om detta att jag nog såg lite väl enkelt på det och berättade hur de får kämpa i varje nummer för att få med kvinnor. Jag höll med och berättade hur jag själv efter medverkan i Aktuellt fått feedback från redaktionen om hur fantastiskt det var att jag som kvinna ställde upp. För mig är det helt vansinnigt att Aktuellt inför varje sändning har såna enorma problem att få kvinnor att ställa upp. Jag svarade Magnus Höij att jag kan inte tycka annat än att kvinnorna i det fallet själva har ansvaret. Vad får dem att tacka nej när Aktuellt eller IDG ringer? Vad är problemet? Andreas Ekström bloggar idag om samma sak och berättar om hur svårt det är att få kvinnor att ställa upp på djuplodande yrkesintervjuer. Jag ser och läser att det är ett problem. Men jag förstår det inte. Eller jo det gör jag, men känner att jag bär ett ansvar själv som kvinna här.

Jag har också varit kvinnlig chef och särskilt under svårare perioder då det krävdes att det fattades hårda beslut var jag medveten om att synen på mig som hård chef försämrades av att jag var en kvinna. För en man hade det varit mer accepterat att ha den ”hårda roll” jag var tvungen att ha. Det var svårare att acceptera det av mig som kvinna. Men det är det ju bara att strunta i och säkerställa att man har ett nätverk som backar upp.

Men självklart kan jag bidra med några saker här. Jag kan uppfostra min egen son att inte dela upp världen i två läger beroende på kön. Jag kan protestera när världen delas in i rosa eller blått. Jag kan också ta plats själv och vägra låta mig hindras av en uppdelning könen emellan. Jag tror på människan inneboende kraft. Även den att förändra detta.

Jag har valt mitt bidrag till samhällsutvecklingen. Jag vill inspirera alla, oberoende av kön, att våga uttrycka sina åsikter själva via de publiceringsverktyg som vi alla har framför oss. Jag hoppas det räcker att jag vill minska det   kunskapsglapp som återstår och den teknikrädsla som fortfarande skapar hinder.

Nätet ser inga kön. Teknikkunskapen är inte längre maktfaktorn. Förmågan att kommunicera är det.

/Brit Stakston