Krampus kommer!

Än idag kan man på de österrikiska gatorna och bagerierna se spår av traditionen runt djävulen Krampus och S:t Nikolaus. Men nu ser tack och lov firandet inte ut som när jag var liten.

Scenariot i Österrike på 60-talet var att biskopen Nikolo klev in hemma hos barnen, med en väsande Krampus bakom sig. Krampus är en skrämmande varelse som är en blandning av människa och djur med bockfötter, skägg, björkris, en stor korg och med rasslande kedjor i sin hand. Biskopen läste ur en stor bok och refererade till händelser ur barnets liv från året som gått. Hade man varit ”elak” dvs hoppat över läxan någon gång, inte ätit sin spenat eller inte haft tillräckligt fint flätade flätor hotade Krampus att slänga ner en i korgen.

Och ja, faktiskt ta med en till helvetet.

Belöningen det vill säga att undgå helvetesresan, åtminstone just denna kväll, kompenserades av biskopens godhet som innebär att efter hot om helvetet fick man lite godis och presenter med förmaningar om att fortsätta bete sig ordentligt. Härlig österrikisk skrämselpedagogik.

Men tilläggas ska att om man befann sig i till exempel en stad som Graz där jag är född fylldes gatorna av många utklädda studenter på väg hem till barn den där kvällen. Det tog säkerligen udden av det mest läskiga genom att de faktiskt var så många och syntes överallt.

Nuförtiden är de där hembesöken borta men visst finns det nybakade Krampusar i bagerier, chokladfigurer och vykort med hälsningar från Krampus. Det finns också en hel del fester på Krampustemat. Så visst skymtas de ikväll.

De flesta som numer klär ut sig till Krampus ser ut som ett mellanting av en orch och varulv.

Men låt mig ta med er nästan 50 år tillbaks i tiden till just den här kvällen. Traditionen i vår familj under min barndom var att man bakade under eftermiddagen. Gula gubbar dekorerades med en björkkvist som piska, lång röd papperstunga och russin till ögon. De nybakade varma Krampusarna lades sedan ut på trappen och sen väntade man . . .på att de skulle hämtas.

Gissa av vem.

När jag blev som mest medveten om Krampus bodde jag mitt ute på landet med två kilometer till närmaste granne. Bara skogen syntes när vi kikade ut. Det innebar alltså att inga andra djävular eller biskopar fanns så långt ögat kunde nå.

Vilket gjorde att den här kvällen kändes hyfsat hotfull och mystisk för m,iog och min bror som barn. Krampus skulle ju kunna dyka upp ur skogen….och faktum var ju att våra nybakade Krampusar försvann varje år. Och långt därute i den beckmörka trädgården lyste en lykta efter att de försvunnit.

Bredvid lyktan fanns alltid en pulka fylld av godis, frukt och presenter….det vill säga om man nu var modig nog att gå ut och hämta den. Det var min lillbrorsan som fick göra det – han var den modige. Jag såg det som extremt dumdristigt men tog ändå gärna del av presenterna efter att han släpat in den där välfyllda pulkan. Detta är numer en familjehistoria om min bekvämlighet och hans mod.

När jag var 10 år började jag tvivla rejält på det där med Krampus. Fanns han verkligen?  Det måste ju vara mamma eller pappa som tog de nybakade djävularna! Berättade detta tvärsäkert för min yngre bror. Försökte övertygande lugna honom genom att berätta att Krampus inte alls fanns på riktigt. Vi behövde inte alls oroa oss den här kvällen.

Men tji fick jag. För just den här kvällen kom Krampus hem till oss, med kedjor som rasslade mot fönstret. Vi skrek i högan sky och satte oss i ett hörn mellan en stor frysbox och väggen i köket.

Framför oss i köket var ju mamma och pappa. Alltså fanns ju Krampus!

Brorsan höll mig krampaktigt i benet och viskade förtvivlat så Krampus inte skulle höra ”du sa ju att han inte fanns?!?!”.

I denna vår version av traditionen var alltså biskopen bortrationaliserad, det var bara Krampus därute …. ja jävlar vad rädd jag var.

Om jag är mörkrädd idag? Tja sådär, nog sjutton skulle jag inte ge mig ut mitt i skogen ikväll i alla fall.

Krampus kan ju faktiskt vara därute.

/Brit Stakston