Snowden, Sjöström & Stakston: om Facebook, fejknyheter och filterbubblor

Diskussionen om fejknyheter, Facebooks roll i nyhetsförmedlingen och filterbubblor dominerar alla samtal just nu. Den reaktiva undertonen till denna diskussion har sedan många år bekymrat mig. Och nu har det exploderat. Alla ropar på åtgärder och det beskrivs i relation till nätanvändare som ett självspelande piano där det lämnas väldigt lite utrymme för det egna ansvaret hos alla nätanvändare. Journalister som ska beskriva dessa fenomen måste ha mycket djupare kunskap om detta än vad de har idag. Politiker ska inte genast ropa efter mer lagstiftning inom området. Solklart har även skolan en stor roll eftersom detta med filterbubblor och källkritik är kunskaps- och bildningsfrågor vilket delvis hamnar hos skolan. Men nog bär vi alla ett ansvar att göra mer än att ropa på Facebook att förbjuda vilket innehåll som visas på deras plattform. Vill vi verkligen det? Ja i post-Trumpsnacket om dessa bubblor, fejknyheter och Facebook verkar vi tro att det mesta ansvaret ligger hos techföretagen inte hos oss själva.

Lite bakgrund till hur jag tänker i frågan och sedan låta mina resonemangen studsa mot det jag och Edward Snowden pratade om under Internetdagarna samt även det jag och Torbjörn Sjöström pratat om i podden/talkshowen Sanity Check.

Filterbubblan hur ny är den och hur illa är det?

Journalister jag mött under utbildningar under året tar gärna upp ämnet med filterbubblor som vore det egentligen helt meningslöst med kvalitetsjournalistik, det är liksom kört ändå när människor inte går utanför sina bubblor längre. Och när man då bollar tillbaks frågan till dem om mediers egen viktiga roll att granska och analysera digital opinionsbildning och eventuella ”bubblor” eller om de ens själv kan göra oviktade googlesökningar så famlar de. Det är så himla enkelt för oss alla just nu att förklara allt med dessa otydliga nätfenomen samtidigt som tar man allt mer mandat ifrån människor själva. Alldeles för sällan förs engagerade och kunniga resonemang där man proaktivt gemensamt vill förändra denna domedagsbild utifrån perspektivet ”så hur vill vi ha det då (om nu fenomenet finns)?”

Ska vi bara passivt se allt demokratibygge falla? Vi har nog inte riktigt förstått vidden av kombinationen digital kunskap och längtan efter makt och förändring. Vi ganska lata och nöjda med hur demokratin ser ut kommer att vara chanslösa. Det är de som är mer tveksamma till globalisering, urbanisering och digitalisering som har sett till att skaffa sig den kunskap som behövs för att förändra var världen är på väg.

Och egentligen den där filterbubblan, kan vi inte enas om att den var hyfsat jätteliten även på t.ex. 60- och 70-talet? Några kanaler i radio och tv plus en tur till stan där man snackade om det som berörde. Nog har vi väl alltid helst umgåtts med folk vi gillar, läst nyheter som intresserat oss mest och haft en ganska begränsad krets av inflöden i den vardagliga lunken. Resten har varit och är en bildningsfråga. Att vilja söka fler perspektiv, att vilja bryta sina tankar med fler och debattera är något man kan lära sig för att man uppskattar mångfalden av ideér och perspektiv. Och nog behöver vi i dagar som dessa förstå att det är just exakt detta med nätet som många också uppskattar mer än något. Det är lätt att gå utanför sin bubbla. Men man måste vilja det.

Den här förlamande synen på utvecklingen har skavt hos mig i så många år. Och applicerar man det sedan på opinionsbildning och påverkan så blir man mörkrädd. Digital opinionsbildning har i traditionella medier länge reducerats till återberättande av sandlådebråk i sociala medier. Det mer skruvade och tramsiga har lyfts fram. Istället borde traditionella medier från första början, istället för att enbart se den digitala utvecklingen som ett hot mot dem själva, insett att den viktigaste uppgiften i relation till digitaliseringen är att ge en allsidig bild av denna utveckling som hela samhället går igenom. Lyft fram såväl positiva angelägna aspekter av samhällsutvecklingen som de mer komplexa konsekvenserna för samhället i denna brytpunkt. Den politiska bevakningen borde ägnat spaltmeter och löpsedlar åt hur det demokratiska samtalet sker och hotas online och visat på hur digitala opinionsbildning går till, framväxten av trollfabriker och hur fejknyheter sprids och inte hyllat antal tweets från ett konto utan att analysera hur många av dessa är skickade av botar som retweetar inlägg. Det här har inte prioriteras i analyser av digitala fenomen och det i sig hade också kunnat bidra till en större kunskap hos allmänheten såväl som politiker. Detta har varit en av många solklara puckar för journalistiken att spela under digitaliseringens utveckling.

Ordet trumpifiering används gärna som om just Trump har en magisk trollstav. Det finns ingen Trumpifiering det som finns är en presidentkandidat som haft öppet mål när medielandskapet förändrats och både journalister såväl som medborgare är ute på en digital resa. Trump har använt vartenda verktyg i den digitala opinionsverktygslådan. Dessutom med en personlighet som gjord för en magiskt magnetisk freakshow i egen digital kanal. A match made in heaven. Men fenomenet ”trumpifiering” har sin grund i mediers maktlöshet till digital opinionsbildning.

Så med detta bubblande inom mig har det varit en fröjd att få bolla några av dessa tankarna ännu en vända nyligen. Hade förmånen att få samtala med Edward Snowden under Internetdagarna arrangerat av Amnesty som ett led i deras globala kampanj för att President Obama ska benåda Snowden. Dessutom har Torbjörn Sjöström, VD Novus och jag kunnat spela in ytterligare två program av podden/talkshowen Sanity check. Så vill man kan man ju hänga med i de här samtalen.

Kolla och tyck till. Det är precis det här vi behöver göra. Pröva våra tankar tillsammans. Och agera.

Snowden om fejknyheter

Introduktion med bakgrund av Amnesty Sverige och Right Livelihood Foundation, samtalet börjar 10 min in i klippet.

Samtalet med Edward Snowden var på en dryg timme men lyfter här fram det han sa om demokrati, fejknyheter och sociala medier eftersom det är så extra aktuellt. Frågade honom vilken roll an tyckte att till exempel Facebook och Google spelade. Inte bara i valet, utan i relation till medielandskapet, dess aktörer och i människors beslut vid valet av president.

”Seriöst, om dåliga inlägg på Facebook, Twitter eller Google kan ändra resultatet i vårt presidentval, så är det snarare en sorglig anklagelse på vår demokrati, snarare än på Facebook eller Googles inflytande. Med det menar jag inte att dessa företag ska få komma undan, de är fortfarande i skottlinjen. Men i ett öppet, globalt samhälle tror jag inte att vi vill ha privata aktörer som bestämmer vad för slags yttranden som är tillåtna och vilka som inte är det. Om Facebook avsiktligen skulle besluta: “Nej, vi vill inte att folk läser den här storyn, nej, vi vill inte att folk läser den där storyn” skulle det ganska snabbt gå över styr. Det kanske kan använda det i gott syfte, som för att skydda oss från falska nyheter. Men hur ser det ut om fem, tio år? Då har Facebook getts än större kontroll för att kunna forma vår uppfattning och förståelse av världen på ett farligt sätt. Men om våra vänner lägger upp nyheterna så har vi någon att lägga det personliga ansvaret på. En vanlig människa med en vanlig medborgarstatus utan extra privilegier eller status.

Detta är ett stort problem och det är en svår fråga att besvara. Realistiskt sett tror jag vi måste förstå värdena av alla system i samhället, vem som bestämmer vad, företagen eller regeringen som lägger upp riktlinjer om vad som ska läggas upp och inte. Till syvende och sist är politisk censur en större fara än vad andra strukturer skulle kunna skapa, till och med de stora nätjättarna med alla deras pengar.”

Här adresserar Snowden direkt den diskussion som förts de senaste veckorna. Så många lanserar utan att blinka det självklara att nu måste Facebook styra än mer av innehållet. Facebook är en infrastruktur där vi redan har oerhört stora problem med att deras publicistik är extremt otydlig. Hur deras urvalsprocesser ser ut är inte tillräckligt transparenta som det är. Att kräva kontroll av fejknyheter är som att kräva vägtullar som ska bedöma vilka fordon som får köra på vägarna. Men det vore ju ett verkligt sluttande plan. Jag håller med andra ord med Snowden och ser verkligen hellre mindre urvalsrestriktioner som krav på Facebook än något annat. Vi resonerar och ger dem en plats i samhället som vore de en överstatlig spelare som är viktigare än alla andra instanser i en demokrati. Inklusive oss själva och vårt ansvar. Vi måste våga lite på den självrensande aspekt Snowden pekar på och vi måste våga tro att vi själva är smartare än så.

Att ingen resonerar om vad detta får för backlash på Facebook är intressant. Varför inte låta dem falla som en marknadsplants fylld av skräp? Det skulle ju kunna vara ett scenario så gott som något annat.  Låt det techföretaget utveckla sig åt det håll de vill och agera på alla andra arenor vi har för att granska och agera dem. Solklart är att  det finns massor av helt naturliga utvecklingssteg för dem att ta. Det ligger ju i deras eget intresse. Visst ska de nu ta chansen att strypa möjligheterna att tjäna pengar på fejksajter, skapa bättre anmälningsfunktioner och liknande. Det där finns det ju lösningar på. Men varje beslut kommer också kräva ytterligare skydd, för anmälningsfunktioner kan lika lätt hackas av digitala opinionsbildare. Vi måste sluta kräva att Facebook ska förbjuda fejknyheter som vore det ett önskvärt utvecklingssteg. Fundera hellre över vad det säger om vår demokrati just nu och därmed det ansvar vi alla har.

I Sanity Check gissar Torbjörn Sjöström att den dagen en fejknyhet publiceras av en etablerad nyhetsbyrå och sedan filtreras bort av Facebook vore det dödsstöten för traditionella medier som skulle få allt att explodera. Då vore ”sanningarna om dödskampen” från de traditionella medier för evigt digitalt fastklistrad. Lika stark som den om filterbubblan och undergången.

När fejk trumfar fakta

Låt oss återvända till samtalet med Snowden där han lyfter upp en ständigt återkommande fråga i Sanity Check nämligen den om kunskapens status idag.Mer intressant än den om vad Facebook ska göra är vilken roll falska nyheter kan få i relation till en tappad tro på fakta och kunskap.

Här kommer en nyckelfråga som jag fortfarande inte tror har blivit besvarad: Vad händer när falska nyheter, och fakta som egentligen är påhittad men på något vis ändå känns verklig – håller på att bli mäktigare och mer inflytelserik än vår verklighet? Vad betyder detta för vår kultur och vår uppskattning av verklig kunskap? Vad innebär det för meningsfulla analyser och vår tro på vetenskapens grundläggande princip att allt ska testas, och det som anses gällande utan bevis kan och bör avfärdas utan bevis.”

Vi vet hur etablerade institutioner och ”eliten” ifrågasätts allt mer även utifrån ett kunskapsperspektiv. Så vad ska man då göra? Mitt svar är pr-konsultenkelt. Berätta berättelsen om journalistik, demokratiska partier och om hur fakta och kunskap förvärvas. Förklara vilken roll trögrörlighet har i demokratiska processer etc etc. Det låter säkert självklart men betänk hur allt luckras upp i kölvattnet av digitaliseringen och vi behöver aktivera alla de som är hyfsat nöjda idag men som inte tycker de behöver agera.

Se bara på hur det i viljan att addera ”dialogjournalistik nära läsarna finns en trend att även journalister allt mer skyr experter som talespersoner. Enskilda känslomässiga röster från gatan är mer värda än faktabaserade kommentarer baserade på år av forskning och analys. Dessutom missar man grundläggande källkoll för vilka dessa ”röster från gatan” är och att de ofta är än mer välregisserade än någonsin förr. Snowden lyfter ju fram att skillnaden på vem som distribuerar den falska nyheten är central. Men vi värderar idag ett enskilt utspel på Facebook som vore det just en forskningsrapport.  ”Vi har inte lyssnat” säger man självkritiskt. Vi måste sluta tro att förändringen på det slagfält om demokratin som sker nu löser sig av att alla journalister åker ut på landet och lyssnar på oron. Problembilden är mycket mer sofistikerad än så.

Medier ska inte alls räkna ut sig själva

Ytterligare en komponent jag vill slänga in är behovet av att förstå nya rörelsemönster och engagemang utifrån det nya medielandskapet och människor som själva är innehållsproducenter.  Hur agerar de i relation till traditionella medier. Vad har det här samspelet för nya komponenter. Jo  det är handlingskraften som skapas när nyheter som kommer från traditionella medier knådas i sociala medier mellan användare. Nyheter är fortfarande en stor del av bränslet i de analoga såväl som digitala samtalen. Facebook är ju inte en redaktion som fyller flödena med eget innehåll vilket det ibland låter som. Hur agerar människor utifrån den kunskap man får? Den stora skillnaden är att många reagerar, definitivt i större utsträckning än förr. Detta skulle också kunna utökas att inkludera fler än de som agerar på extremytterkanterna om man upplevde att man behövs. Den aspekten är sjukt underbevakad och analyserad.

För att konkretisera med USA-valet som exempel: Vad händer när medier pumpar ut att Clinton ska vinna? Vilka redskap har då de som vill se henne förlora? Jo de utpekade ”underdogsen” kan genom digitala kanaler än starkare mobilisera, organisera och aktivera sina nätverk för att förändra detta. De har ett incitament för det. Och vad händer med de som tycker Clinton vore ett bättre alternativ (om inte ett helt perfekt val), ja inte behöver de gå och rösta tänker de för de ser ju att det kommer att gå bra. För de har ännu inte blivit medvetna om den här aktiverande aspekten i samspelet mellan nya och gamla medieaktörers innehåll och människors snabbfotade agerande.

Även detta  berör vi i  veckans Sanity Check när jag testar tanken på Torbjörn om att opinionsundersökningarna egentligen fungerade hur bra som helst i det amerikanska valet, baserat på det opinionen visade när mätningen gjorde. Men när dessa resultat sedan analyseras och presenteras i traditionella medier och sprids i sociala medier träder en ny komponent in. Engagemanget. Tack vare nätet kan du gå från ord till handling på nolltid. Denna mekanism är underskattad. Rent psykologiskt är det här väl ett fenomen som vi sett i varje Idoltävling genom alla åren. Den som pumpas upp som vinnare kan plötsligt förlora för det är deaktiverande att fastslå vem som vinner ”alltså behövs inte min röst längre”. Man känner inte att man behövs. De som röstar är de som känner att deras röst behövs.

Snowden snuddade vid vad det säger om vår demokrati om vi låter oss tro att Facebook och Google styr valutgången. Funderar i en längre text jag skriver om engagemang om det finns två faktorer vi behöver slänga in i den här komponenten av populism och digital opinsionbildning. Bekvämlighet (läs lathet) och alla de som genom digitaliseringen känner en hög grad av självbestämmande.  Där man är på väg att ”tröttna” lite på demokratin, ifrågasätter den och missar demokratins grundfundament. tänker lite käckt att en app eller en workshop fixar nog även detta, i en aura av ”lite disruption” har väl aldrig skadat. Men man missar att inget är status quo. Och att även dessa rörelser kommer att sluta med makt, hierarkier och ett starkt behov av att tänka mer vi än jag.

Vi måste kämpa för vår demokrati nu och här ligger politikens stora utmaning just nu. Frontalangrepp från högerpopulistiska krafter som rider på den vind av ”antiinstutionalism” som finns även i den rådande aktiva samhällseliten som älskar digitaliseringen. Våga utmana detta genom att själva börja nytt. Överlämna inte det till alla andra.

Snowden igen:

Vid varje tidpunkt i historien som mänskligheten tagit stora kliv framåt vad gäller mänskliga rättigheter och uppbyggnaden av en värdighet som vi alla kan njuta av idag – har det utgått från, inte bara något annorlunda, men i många fall något rent olagligt. När vi försökte göra oss kvitt kungadömena kallades det uppror. När vi försökte förbjuda slaveriet så bröt man mot lagen. Och när vi försvarar dem som förföljs eller åtalas på felaktiga grunder, eller förespråkar rösträtt för kvinnor, ja då kallas det upplopp mot etablissemanget.

 Det kommer alltid att finnas en osäkerhet i ett öppet samhälle. Vi vet inte hur morgondagen ser ut i en demokrati. Osäkerheten är priset för demokrati. Oförutsägbarhet är inte en svaghet, det är en styrka. Det är det som gör att vi kan utvecklas.

Är det kanske just detta vi glömt bort.  Är det kanske så att den övergripande känslan för alla, oberoende av partipolitisk bas, upplever mer av ett förakt för det som står framför dem på bordet än stolthet. Kan det vara så att de tysta rösterna (vilket är många) som är hyfsat nöjda men också är lite lategoistiska. Ser man nu de demokratiska fundamenten stresstestas så hårt nu för att det inte bara är de som känner oro som agerar utan också för att de som är nöjda med den utveckling som sker också är de som tror att allt löser sig med en app eller en Ubertransformation. Vad ska de med institutioner, partier och medier till. De har ju kompetens att klara sig själva.

Ja ni ser tankarna som snurrar är många. Men en sista sak. Att medierna ropat ut sig själva som förlorare efter det amerikanska valet är makalöst snurrigt. Mediers allsidiga rapportering behövs mer än någonsin. Det var en dålig idé att bli tydliga politiska aktivister. Men fortsätt lägg krut på den viktigaste uppgiften av alla, att förstå vår digitala samtid och hur den kan missbrukas för att bryta ner alla demokratiska fundament som mänskligheten byggt upp under århundraden. Det går att slåss för människors lika värde och bedriva allsidig nyhetsrapportering.

Huvuduppgiften för journalistiken och politiken är alltså att göra precis det man alltid gjort men i en djup förståelse för vår digitala samtid och den nya spelplanen. Analysera allt och peka på t.ex. samverkan mellan det som innehåll som produceras i traditionella medier och de sociala plattformarna och deras roll i människors liv, de nya fälten för politisk påverkan, desinformationens guldålder just för att okunskapen är så stor både bland journalister och politiker, nya affärsmöjligheter i kölvattnet på nätbeteenden (t.ex. fejknyheter) men uppgradera dem inte till kvalitetsjournalistik, ersätt inte fakta och experter med digitala röster från ”gatan”,  välj fakta istället för känslor, förstå trollfabrikernas arbete och framför allt förstå människors eget engagemang. Och fortsatta behov av fler perspektiv.

Det här är några snabba tankar på komplexa skeenden men det är den här typen av pussel som måste läggas nu. Och samtalen pågår på många ställen.

Glöm inte att digital kunskap är vägen till makt. För var och en av oss i samhället idag. Många av de problem vi ser kommer att lösas när den digitala kunskapen höjs om sånt som fejknyheter och filterbubblor.

Snowden igen: ”När vi blir alltmer medvetna om dessa falska nyhetsstories och hur de påverkar oss kommer vi att bygga upp ett försvar mot dem. Vi blir lite mer skeptiska och kräver högre standard på bevis, vilket är fördelaktigt. Teknisk kompetens spelar roll, framförallt hos allmänheten. Att kunna delta i den här debatten är viktigt. Många angelägna frågor skrivs det knappt om för att journalisterna inte förstår lagen.”

/…/

Det här är en utmaning: att hantera teknologins vassa egg, en kniv som vi idag verkar ha skurit oss på. Vi blev lovade fantastiska funktioner som skulle hjälpa oss på flera sätt, vilket vi fick. De befriade oss från arbete och kopplade samman våra samhällen på nya sätt, de skapade band som knöt samman människors hjärnor och hjärtan över gränser och språkliga barriärer. Samtidigt blir nu funktioner i dessa system utnyttjade på sätt vi aldrig hade kunnat föreställa oss. På sätt som inte heller ingenjörerna som skapade dessa system och tjänster kunde förutse. De ville bara ta fram något som var funktionellt. Det är här vi behöver vara försiktiga inför kommande årtionden. Så att nätutvecklingen fortsätter att ge oss frihet, så som det var tänkt, istället för att vi halkar längre och längre ner för den här backen som vi har börjat glida utför. Risken finns annars att vi till slut blir slavar under den teknologi vi skapat, snarare än dess herre.” Ur samtalet med Edward Snowden, det finns även en transkribering av samtalet.

Det är verkligen dags att agera utifrån den ”reality check” som både Snowdens avslöjande 2013 och valutgången i USA gett oss alla oberoende av var vi verkar i samhället.

Uppdaterat:

Här ännu ett avsnitt av Sanity Check där vi pratar mer om både filterbubblor och fejknyheter.

Och ett par artiklar på temat:

Jonas Gardell skriver öppet brev till Facebook ”Du måste skämmas annars är vi förlorade”
Alice Bah Kuhnke om Facebook ”Många ser att det går över gränsen”

fa

/Brit Stakston

Bidra till Amnestys kamp för Snowden: SMS:a FREESNOWDEN mellanslag NAMN och EFTERNAMN TILL 72 970 för att skriva under Amnestys uppmaning till president Obama att benåda Snowden (kostar som ett vanligt SMS) eller gå till kampanjsidan för Skriv för frihet.