Idag är det min mammas födelsedag. Och Dawit Isaaks. Ett konstigt sammanträffande som får det privata och jobbet att verkligen flyta samman. Lyxen att kunna fira min mamma är tydlig efter en dag med Betlehem Isaak för att uppmärksamma Dawits födelsedagen och fall. Så jag tog chansen och åkte och träffade min mamma efter samlingen med födelsedagstårta för Dawit Isaak i Stockholm tidigare idag.
Klämmer in det i en fullspäckad agenda. På flyget tänker jag att det är precis som Betlehem lyfte fram i sitt tal hos Journalisförbundet att vi som kan, borde vara bättre på att värdesätta vår frihet, vår närhet till våra anhöriga och vår frihet. Lätt att glömma bort ibland bort i den egna vardagen. Mitt i allt vemod som funnits idag genom att på så nära håll följa Dawits anhöriga, familj och andra som engagerat sig, en 50-års dag utan huvudpersonen på plats. Trots detta finns det en sådan livskraft. En stark känsla av samhörighet och solidaritet. Och oj vad stark Betlehem varit idag. Från tv-soffa till tv-soffa trots ibland klumpigt formulerade frågor till en dotter som varit utan sin pappa i 13 år. Här vänder hon sig till hela Expressenredaktionen och tackar dem alla, om och om igen.
All medier har flödat av viktiga texter eller engagerade inlägg om Dawit Isaaks fall och mänskliga rättigheter. Extra viktigt både för Dawit och särskilt angeläget när man läser om andra fängslade journalister och just igår publicerades även nyheter om hur James Foley och andra gripna journalister behandlats. I ett annat land och undra andra omständigheter. Men lika omänskligt och helt ogripbart.
På FreeDawit.com kommer vi att publicera en sammanställning av allt som skrivits om Dawits födelsedag. Men låt mig i väntan på det lyfta några citat från några av de som idag har höjt sin röster för att kämpa för Dawits frihet. Ord som bränner till extra mycket och både skrämmer och värmer. Skrämmer för att det bakom dem finns en människa som sedan 13 år sitter fängslad utan dom och utan rättegång. Skrämmer för att han inte ens är den ende journalisten som sitter fängslad för att vilja skildra verkligheten. Värmer för att vi just måste våga se hoppet också. Och det finns i de här orden.
Betlehem Isaak, Dawits dotter skriver på FreeDawit.com till sin pappa och allas kamp för hans frihet:
Idag fyller han 50 år. Det känns sorgligt, ledsamt, det gör ont och allt känns svart. Men jag tror, och hoppas. Genom det svarta hålet i mitt hjärta, tränger det in ljus, där är allt ljust och vackert, och hela jag strålar. Ni är ljuset, alla ni som fortfarande tror. Ni som skriver artiklar, ni som delar inlägg på sociala medier, ni som pratar, alla ni som har honom i tankarna och önskar honom en frigivning. Ni har hållt honom vid liv, ni är hans andetag, och mitt ljus.
Esayas Isaak, skriver ett brev i DN ”Dawit min bror”:
Mitt liv har ju också förändrats sedan du blev fängslad – jag kan ibland glömma hur det var innan du försvann. Det är som två olika liv. Hela min vardag präglas av ditt fängslande. Men jag har valt det själv, tycker att någon ska behandlas som du. Jag funderar hela tiden vad jag ska göra för att du ska få tillbaka din frihet. Det är många funderingar, men jag har inte lyckats än. Det stör mig oerhört.
Martin Schibbye i Aftonbladet Kultur ”Släpp Dawit – av medmänsklighet”:
Den stora skräcken för Dawit Isaak är förmodligen att bli bortglömd. Uppmärksamheten är viktigare än bröd och vatten. Den gör honom inte fri, men den håller honom vid liv och ger lidandet en mening. Solidariteten, det vackra i denna kamp mot klockan, fungerar som ett smärtstillande medel för både Dawits familj och som en livförsäkring för honom. När hans barn googlar på hans namn kan se stödet i ord och handling från Kiruna till Kapstaden. Från Mona till Madonna. De kan se att deras far sitter fängslad för en bra sak och somna stolta. Dawits barn växer upp utan en pappa, men vi kan se till att de inte växer upp utan en tro på medmänskligheten.
Per-Olov Enquist i Expressen “En dröm”
Idag fyller du 50 år. Nyss fyllde jag själv 80 år. De sista 30 åren har varit de bästa i mitt liv. Så kommer det också att bli för dig. Det fira ordet och du har haft det svårt. Men du är ännu ung. Jag vet, ja jag är förvissad om, att undret är möjligt. Att dina 30 kommande år – och 30 år är en evighetslång period” – blir de bästa i ditt liv.
Och som Martin Schibbye säger i den för dagen nysläppta videon med en längre version av Martins egna reflektioner från inspelningen av musikvideon Fågelsång i våras. ”Ord fängslade honom och ord kommer att göra honom fri.”
Ha den äran Dawit. Nästa år önskar jag du får fira din dag med din familj. De är så stolta över dig. Jag hoppas du känner det i ditt hjärta idag. Vi lovar vi tänker inte ge upp. Det är det bästa vi kan ge dig idag. Löftet om precis det.
/Brit
Lämna ett svar