Att publicera eller inte publicera – det är frågan

Dagarna efter terrordådet i Paris mot redaktionen för Charlie Hebdo har det funnits många publicistiska avvägningar att göra. En av de svåraste har säkerligen handlat om att publicera eller inte publicera satirbilderna från Charlie Hebdo. Det landade i olika publicistiska beslut som vi som läsare även gå ändrade sig under dagarna efter attacken.

Reportrar utan gränser, RUG vädjade till världens alla medier att publicera bilderna som en solidaritetshandling för de avrättade kollegorna. De menar att man genom en gemensam publicering agerar solidariskt för att fortsätta kampen för yttrande- och pressfrihet och därmed visar att man inte viker sig för hot:

But freedom of information cannot shrink in the face of barbarity and yield to blackmail by those who assail out democracy and what our republic stands for. In the name of all those who have fallen in the defence of fundamental values, let us continue Charlie Hebdo’s fight for free information.

Publicering eller ej av bilderna handlar om såväl publicistiska ställningstaganden som medarbetares säkerhet. Trots detta valde några medier att publicera bilderna såväl på förstasidan som i tidningarna. I Sverige gick Expressen längst som dels tecknade hela sin framsida och dessutom publicerade bilderna på såväl framsidan som i ett antal uppslag i tidningen. Chefredaktören Thomas Mattson skriver om varför världen måste få se bilderna och avslutar sin krönika med:

Charlie Hebdos hade rätt att publicera sina teckningar. För att klargöra det, och förklara bakgrunden till det fruktansvärda, publicerar också Expressen dessa idag.

Det fanns också de medier som valde att publicera bilder men pixlade dem vilket känns som en mer märklig mellanväg och inte så respektfullt för de personer som förlorade sina liv för modet att skapa dem. Att bilder från bildbyråer som t.ex. Getty Images där den avrättade Stéphane Charbonnier håller upp ett omslag pixlas skickar en onödigt stark signal av att det som finns på omslagen orsakade deras död. Den får läsaren att känna att något finns där som inte borde publicerats. När kärnfrågan är den om att ha rätt publicera dem.

Men många medier valde ett tredje alternativ, att inte publicera bilderna alls. Dessa medier lutade sig då ofta mot tidigare beslut att inte publicera innehåll som “deliberately intended to offend religious sensibilities” vilket bland annat Washington Post och The Times refererat till.

Aftonbladet valde samma linje och ansvarige utgivaren Lena Mellin intervjuade i veckans Medierna, om detaljerna runt deras publiceringsbeslut. En intervju där Mellin ofta svävar lite på målet men refererar till en huvudlinje som funnits hos Aftonbladet sedan 2005 om att inte publicera provocerande bilder. Hon nämner Jyllands-Posten och den svenske konstnären Lars Vilks. Rondellhundarna av Vilks och de så kallade Muhammed-karikatyrerna är båda exempel på innehåll som orsakat våldsamheter. Andra anledningar till beslutet enligt Mellin är frågan om journalisternas säkerhet och att inte ge terrorister ytterligare anledningar att agera som de gjort.

På ytterligare detaljfrågor om hur deras publiceringsbeslut egentligen gick till berättar Mellin att hon, endast mycket snabbt, tittat igenom senaste numret av Charlie Hebdo och utifrån det tagit beslutet att de inte passade in i det nyhetssammanhang som fanns den aktuella dagen. Här börjar hon tappa bort sig när hon säger att det inte var tillräckligt journalistiskt intressant att publicera dem ”vi måste ha ett motiv till att publicera dem, det måste finnas en kontext för att motivera publicering av sådant material”. Så trots att stora delar av en redaktion avrättats för dessa teckningar tyckte inte Aftonbladet att det fanns en kontext. Det blir ju ett mycket konstigt argument.

Aftonbladet valde som bekant istället en förstasidesbild från manifestationen i Paris samma kväll som attentatet skett. Den vackra bilden på de tusentals människor som alla valt att ta sig ut på torgen för att tillsammans bearbeta det som hänt i en solidaritetshandling. Orden ”Not afraid” lyser starkt i mörkret genom några skyltar som hålls upp av deltagare. Aftonbadet rubriksatte bilden med rubriken ”Svaret till terroristerna inatt” och adderade även ”Je Suis Charlie”. Den devis som spritts digitalt och betyder ”Jag är Charlie” återfanns längst ner på sidan. Dagen efter valde man tom att på webben ändra logotypen till Je Suis Charlie.

I Medierna ställs frågor om på vilket sätt Aftonbladet visar att de inte är rädda och Mellin svarar att rapporteringen i sig, det faktum att de använder devisen ”Je suis Charlie” och att de publicerar bilden från demonstrationen på första sidan är några exempel på det. Hon öppnar också för att det kanske var fel beslut även om ingen på redaktionen tänkt i sådana banor den aktuella dagen. Idag skriver Jan Helin lite tydligare om deras beslut i texten om Satir och solidaritet och resonerar där om att yttrandefrihet handlar om Charlie Hebdos rätt att publicera bilderna och att inte ta till våld för att stoppa dem. Yttrandefrihet handlar inte om att alla andra medier ska publicera dem och att en försiktig hållning till att publicera satirbilderna inte ska tolkas som ett slags outtalat stöd för terrorism menar Helin och avslutar med att just betona de avvägningar utgivare behöver göra:

”Det är å ena sidan inte nödvändigt att förolämpa religiösa grupper för att manifestera försvar för det fria ordet, det är å andra sidan självklart en rättighet att göra det för den som så finner lämpligt.

Det illustrerar hur som helst hantverket med ett ansvarigt utgivarskap i verkligheten. Utgivare som gör olika bedömningar och motiverar dem. En helt central funktion för mångfalden av det fria ordet i praktiken.”

Journalisten Johanna Frändén, som för övrigt varit en av de allra bästa källorna till ständigt trovärdig uppdaterad information på twitter under det mesta akuta skedet, kommenterade beslutet med att hon var mycket stolt över att jobba på en tidning där man inte blir fartblind i krissituationer.  Det tolkar jag som en generell kommentar och inte riktat till t.ex. Expressen som valde att publicera. Däremot fanns det efter terrorattacken självklart gott om tillfällen där det verkar ha gått för fort.

Publiceringsbeslut förstår man är komplexa och den utveckling vi ser med ständiga hot mot journalister över hela världen är mycket oroande. Jag är djupt tacksam för det mod journalister visar dagligdags. Det är svårt att föreställa sig hur det är att orka med en arbetsvardag ofta fylld med hot och kravet på att snabbt fatta kloka publiceringsbeslut. Att välja den väg som journalisterna på Charlie Hebdo gjorde är overkliga men betyder så mycket för att diskutera yttrandefrihet. Känner stor respekt för de som vågar och har ork att arbeta som journalister och utgivare. Och efter en vecka som detta stor respekt för de livvakter och poliser som under många år gett skydd åt journalister från Charlie Hebdo. Det finns många som för yttrandefriheten riskerar sina liv.

Tolv människor dog på grund av satiriska teckningar. Åtta journalisters liv hade redan krävts för sin tro på pressfrihet. Ytterligare fyra människor dog antingen för att de råkade arbeta just den dagen eller för att de försvarade pressfriheten. Den aktuella dagen pågick alltså en attack mot själva fundamentet i en demokrati, vår press- och yttrandefrihet.

Som läsare reagerar jag över att Mellin refererar till att en kontext saknades. Om det ovanstående inte är en tillräcklig kontext för att publicera bilderna förstår jag kanske inte ordet kontext. Det är nog inte kontexten som saknades i grunden. Som läsare ville man veta mer om vad som provocerat så, försöka förstå vad förödmjukelsen består av, förstå tidningens roll i det franska medielandskapet, veta mer om hur deras journalistik sett ut, vilka mer de angripit under åren och få kunskap om satirens roll och funktion i en demokrati. Bilderna finns förstås publicerade på nätet men journalistiken kan ju just addera en kontext också. Expressen publicerade ju inte bara bilderna utan publicerade dem tillsammans med kommentarer från experter om vilka detaljer som kunnat provocera och förolämpa genom åren. Därmed inte sagt att publicerandet av bilderna är enda vägen att berätta det för läsaren.

Solidaritetshandlingars betydelse just den här dagen kan också vägas in som samlande kraft och som bearbetande av det som hänt. I en sådan oroande situation vill man också, precis som de tusentals som valde att delta i olika ”Je Suis Charlie” manifestationer, ta del av forum där man kan agera gemensamt på ett eller annat sätt. Man vill vända sig till de som visar engagemang och mod och veta mer om olika sätt att visa respekt och solidaritet med de människor vars liv tagits. Man vill göra något åt den djupa oro som väckts om vad som händer med ett samhälle som mördar människor för några teckningar. Lisa Irenius sätter idag exakt fingret på journalistikens funktion i en sån här svår situation genom att citera chefredaktören för den franska tidningen Libération, Laurent Joffrin, från en ledartext efter dådet:

”Nu vill man föra kriget in till våra redaktioner. Vi kommer inte att kriga. Vi är inga soldater. Men vi kommer att försvara vår kunskap och vårt kall: att hjälpa läsarna att känna sig som medborgare.”

…. Lisa Irenius adderar:

”För jag föreställer mig att den som känner sig som medborgare också känner sig trygg; att den har kunskap nog för att mota sina rädslor.”

Ur Dagens Europa är som ett dåligt äktenskap

Expressen tog ett modigt beslut. Att det dessutom var en helt tecknad förstasida skickade en extra stark signal av empati och solidaritet som betyder mycket den aktuella dagen. F.d. demokratiminister Birgitta Ohlsson (Fp) skrev följande på Instagram om Expressens etta.

”Berättande som berör. Expressen lever upp till tidningens historia idag om att aldrig vika sig mot extremister. Värderingsstyrd kvällstidningsjournalistik när den är som allra viktigast.”

Men vi behöver också adressera det faktum att det finns all fog i världen för att faktiskt välja Aftonbladets väg. Att det beslut som fanns från 2005 nio år senare var något att hålla i handen även i en sådan här extraordinär nyhetshändelse. Visst Aftonbladets framsida gestaltar inte lika tydligt som Expressen att de som medieaktör försvarar rätten att få uttrycka sig trots att bägge tidningarna självklart delar samma värdegrund. Men faktum är ju att det finns en befogad rädsla som ligger till grund för beslutet som många medier tog att inte publicera bilderna. Idag i Tyskland har en tidning utsatts för en brandattack säkerligen kopplad till deras publicering av bilderna och det finns en ökad oro hos alla redaktioner.

Men som läsare inser man ju att om tidningarna inte ens, som en global solidaritetshandling, vågar eller kan publicera dessa teckningar hur kommer då framtiden se ut för journalistiken efter detta. Vilka andra uttryck kan påverkas av en självcensur.

En annan aspekt över tid är mediernas som både måltavla och (ofrivillig) potentiell förmedlare av terroristernas budskap behöver studeras och förklaras mer även för oss tittare/läsare. Från veckan som varit kommer det att finnas en mängd forskningsunderlag och redaktionella beslut att ta.

Extremt våld av det slag vi sett i veckan som har ett stort nyhetsvärde gör också att terroristerna får all världens mediers ljus på sig vilket ju är exakt vad de vill. Vi behöver förstå mer av extremistiskt tänkande, SVT-journalisten Johan Ripås skriver initierat om sina tankar runt detta efter att ha varit nära dessa miljöer inom ramen för sitt arbete de senaste åren.

De videofilmade avrättningarna av journalister och hjälparbetare som distribueras via YouTube, mord på hela redaktioner eller journalister i fält är alla redskap för terrorister för att få ut sina budskap. I grunden blir varje publicering inte bara nyhetsförmedlande utan också pusselbitar i marknadsföringen av extremism. En effektiv metod för uppmärksamhet som är galet skrämmande och som vi behöver förstå mer av effekterna runt.

I veckan fattades det en mängd publiceringsbeslut på många av världens alla redaktioner varje minut och innehåll samt kommentarer pumpades ut dygnet runt. Expressens chefredaktör Thomas Mattson reflekterar över det han hört en programledare på Fox News säga i direktsändning där de t.ex. konstaterat angående det hemska i Frankrike att ”…det bästa amerikaner kan göra är att beväpna sig själva” och funderar över andra tokerier som sagts.

Själv reflekterade jag över att t.ex. CNN å ena sidan tydliggjorde att de inte skulle sända bilder som skulle kunna hjälpa terroristerna i det läge de befann sig i när de var instängda på tryckeriet. Detta samtidigt som andra medier publicerade bilder på exakt var poliserna stod både på egna sajter och i sociala kanaler. Och om CNN å ena sidan valde att undvika bilder för att inte ge onödig information till terroristerna hur kommer det sig då att de samtidigt detaljerat och slarvigt diskuterar huruvida terroristerna är är superproffs på det de gör eller bara extremt okunniga galningar utan nätverk eller makt. Det är väl inte för konspiratoriskt tänkt att det där, lika gärna som några bilder, skulle kunna leda till oönskade reaktioner hos pressade terrorister med mycket blod på sina händer.

Eller tv-kanalen som ringde in till tryckeriet och fick världen mest vansinniga scoop – en intervju med en av de båda terroristerna. Samma redaktion blir en stund senare uppringda av terroristen som tagit gisslan i matbutiken som ville berätta om sitt arbete. Runt detta fanns det förstås många publicistiska beslut. De gav materialet till polisen under pågående förhandlingar och TV-kanalen berättar nu, enligt Johanna Frändén, att man väljer att inte sända hela samtalet från dessa två intervjuer p.g.a. innehållet ”de rent propagandistiska jihadistiska delarna av samtalet inte hade i fransk tv att göra”.

Funderar också över hur de redaktioner, inklusive CNN, kommer att utvärdera det faktum att de valde att sända videon på mordet av polisen utan att ens pixla avrättningen. Lars Lindström i Expressen skriver om att det är  en skymf mot den mördade polisen och hans familj att klippet lagts ut på internet”. Hur det gick till och hur mycket filmaren ångrar det berättar han själv i en intervju (länken fungerar ej längre) och refererar till att han gjorde som han brukar när han upplevt något dvs delar det med sina vänner på Facebook i chocken över det inträffade. 15 minuter senare ångrade han sig men då hade klippet redan börjat spridas. Det största problemet med spridningen av videon ligger ju i hur stor grad även traditionella medier valde att publicera den. Var ligger det journalistiska värdet i att sända avrättningen? För även om videon sprider sig som en löpeld på nätet ska väl journalistiken om någon besinna sig. I det läget mer än någonsin behövs sansad rapportering som bl.a. ger det mervärdet att man i dessa kanaler förskonar såväl de anhöriga som tittarna detta. Klippet kan man välja att se och många väljer att INTE se det. Man vill definitivt inte heller få det kastat på sig i traditionella medier. Om traditionella medier inte förstår det agerar man utifrån en medielogik som liknar fictionen i filmen Nighthawk. Och därmed hjälper man dessutom terroristerna med att sprida sina budskap och skapa ytterligare skräck bland sin publik. Journalistiken kommer då långt från att skapa ett underlag för att ”känna ett medborgarskap”. Den senaste veckan har visat hur helt uppenbart sjukt svåra avvägningar det handlar om. Och det med ett extremt tryck från sociala kanaler där det under #JeSuisCharlie pumpades ut vittnesmål och reaktioner sekund för sekund. 6 500 tweets i minuten och totalt 5 miljoner inlägg bara på Twitter under taggen #JeSuisCharlie.

Det vore verkligen intressant att höra någon terroristexpert beröra frågan om mediernas roll i ett sådant här kritiskt skede. Vad vet man om terroristernas medieanvändning från tidigare liknande fall? Hart jag missat något på detta tema så tipsa mig gärna.

Oavsett publicistiska val krävs det nu strategier för att hantera den självcensur som kommer att komma efter detta vansinnesdåd. Och alla medier behöver se över sin krisplan och säkerställa att den är anpassad efter veckans fruktansvärda dåd och det nya medieklimatet. Journalisten Martin Schibbye sätter fingret på både rädslan och den möjliga självcensuren:

Men samtidigt är jag rädd. Livrädd. Dels för terroristerna. Men också för vad det här gör med oss. Rädd för att vi inte ska orka bära varandra. För att hatet ska växa sig starkare.

Om den elfte september förändrade utrikespolitiken så kommer gårdagens attack att förändra journalistiken. Frågan är bara hur?

”Je suis Charlie”, skriver vi idag. Men frågan är vem som vågar vara Charlie i morgon?

Om priset är döden.

Läs resten av Martins text ”Attack på yttrandefriheten” där han också berättar om hur man hanterade en massaker på journalister i Filippinerna 2009.

Nu tänker jag delta i manifestationen för Charlie Hebdo här i Stockholm där bland annat Martin Schibbye också kommer att tala. Ta med dig en penna och kom eller följ den stora manifestationen i Paris av respekt för de som offrat sina liv för vår yttrandefrihet. Och till världens alla journalister: Tack! O