Feminism, Fittstim och lusten att äga frågor

First-movers blir lätt de som sedan stoppar utvecklingen när fler ställer sig bakom en kamp. När allt man kämpat för sipprar ut i vardagen och tar sig en mängd nya uttryck blir de som tyckt att de ställt de rätta frågorna ofta bakåtsträvande och oförmögna att se utvecklingen. Belinda Olssons program Fittstim – Min kamp visar hennes frågor runt en feminism som rullar på med nya uttryck. Och kan då feminismen vara på ”rätt väg” utan henne och de som drev kampen tidigare?

När blir ”vår kamp” allas?

Reflekterade för några år sedan över för hur vi så kallade sociala mediexperter verkade bli sådär bakåsträvande och jämförde oss då med miljörörelsens första trädkramare när vi i takt med utveckligen exkluderande mer än inkluderade. Stoppade processen i takt med att fler förstod. Vi verkade vilja äga frågan och tyckte oss sitta inne med alla rätta svar. Det där händer ju gärna med frågor som drivits av några första initiativtagare i övergången till en bred rörelse. Det är också ofta en av folkrörelsernas svagaste punkter. Ägandeskapet hos enskilda initiativtagare eller organisationen. Det här är ”vår fråga”.

Efter Belinda Olssons ”Fittstim – Min kamp” del 1 påminns jag om den jämförelsen. Feminismen har för länge sedan brytits ner i en mängd olika handlingar. I en pågående bredare rörelse. Belinda ger sig ut på en resa igenom feminismen idag utan att vilja ge något av denna bredare rörelse ett erkännande. Den sekteristiska mediala egofeminismen verkar vara hennes primära mål att klä av. Hon väljer också en ego-metod genom att låta sina egna frågor ta mer plats än svaren. Ställer sig frågan om hon och t.ex. feministiska frontfigurer som Ebba Witt – Brattström borde synas mer och ha koll på när demonstrationer sker. Skulle barnmorskeupproret blivit mer  verkligt och erkänt av Belinda om de deltagit?!

Med tanke på den roll och förebild Belinda en gång i tiden varit för  en ung feministisk rörelse genom bla Fittstim är hennes frågor spännande och relevanta. Att ifrågasätta är viktigt. Men det kommer ju alldeles försent för att vara allmängiltigt. Det hade varit relevant för kanske tre-fyra år sedan med ett nerslag i dagens feminism. Men nu har feminismen passerat en brytpunkt. Ett paradigmskifte sker nu. Som Belinda helt och hållet missat. Jag undrar, är det största problemet att feminismen sker utan att hon driver den?

Programmet inleds med frågan ”Är feminismen på rätt väg?” Men vaddå ”RÄTT” väg. Den är på väg. En bred rörelse. Rätt eller fel. Låt människor välja sin väg och sina uttryck. Feminism är en kamp för jämlikhet. Om den är på väg så är det bra. Det är det vi ska lyfta fram för att inspirera vidare till ett jämlikt agerande i varje steg. Självklart finns det tusentals saker kvar att göra. Men vi är på väg och feminsimens roll blir att vara watch-dog på den utvecklingen. Stötta arbetet vidare i varje detalj. Ge verktyg för förändring.

Belindas resa genom dagens feminism väljer dock en annan väg och lyfter ut olika grenar inom feminismen utan att sätta dem i ett sammanhang. Hon söker dem som idag gör delar av det hon gjorde tidigare. Det blir ett metafokus som letar efter vem som driver feminismen idag och lyfter gärna fram det stråk av sekterism som finns i kärnan av alla förändringsprocesser.

Den parallella bredare feministiska rörelsen som är ett resultat av det uthålliga feministiska arbete som skett lyfts inte alls fram.  Hur viljan att arbeta med jämlikhetsfrågor idag tar sig olika uttryck och ofta hänger ihop med antirasism lyfts inte in i resonemangen. Just nu ser vi alltså en förändring som ett resultat av ett långsiktigt envist arbete men när det inte bärs av Belinda verkar det inte vara ”rätt”.

Vem är feminismen till för och vem driver detta undrar Belinda. Kanske hittar vi problemet med programmet där. Den drivs inte av en enskild motsvarighet till det Fittstim gjort. Rättviseförmedlingen startade en insamling igår för att ”hitta projekt och människor att skildra för att samla en rik och inspirerande lista på samtida feministiska gräsrotsrörelser, talespersoner, initiativ, metoder och projekt som kan passa för medier att dyka vad som kan sägas vara feministiska perspektiv”. Läs tråden med dessa hundratalet nya ”Fittstimsspår”, (uppdatering med länk till inlägget). Det är det här som missas i programmet. Och om de tas upp beskrivs de som exkluderande. Mångfalden i sig slår hål på detta. För om någon nu exkluderar (för visst sker det) finns det massor av andra initiativ och förebilder att vända sig till.

Den ”vanliga” människans frågor

Men Belinda vill vara den stora allmänhetens röst. Utgår ifrån att inga ”vanliga” människor utan twitterkonton förstår feminismen längre. Menar att det inte finns en feministisk debatt längre (men allvarligt var har Belinda varit de senaste åren?!). Att den är ett renodlat medielitsprojekt ”en vit livsstilsfeminism”. Att feminism inte diskuteras längre förutom bland de mer radikala grenarna som driver sina egna frågor. Att det finns en sekterism som behöver ifrågasättas. Den finns absolut inom feminismen även idag, precis som när Fittstimm kom för 20 år sedan, men den går att undvika. DET är den stora skillnaden idag. Och att bara ge ljus åt ”den vita livstilsfeminismen” blir ju helt skevt.

Alla dessa olika delrörelser och feminismens olika talespersoner som Belinda pekar på reagerar förstås precis som förväntat. De har ju dessutom fått se programmet i förväg. Sociala medier kokar precis som önskat av alla inblandade. Och allt landar i en massa ”fel och rätt perspektiv” på feminismen. Exakt det vi just lämnat blir återigen mediebilden av feminismen. Medieelitsuttrycken lyfts fram.

Breddad kvinnorörelse

Min största kritik mot programmet efter del 1 är att inte vilja visa hur feminismen breddat sig. Hur det bubblar under ytan överallt också. Att poängen just är att vi kan tycka lite olika om t.ex. hen och inte alls att vi ska tycka likadant om just det. Hur pusslet läggs hos fler och fler utanför de där traditionella ”feministaktörerna”. Utan att ens behöva kalla sig feminist om det inte känns relevant. Att fler vägar fram till jämlikhet är ok. Och i en insikt hos alla om att en massa j-a jobb finns kvar att göra. Hur omvärlden förändrats sedan Fittstimm skrevs, analys av hur t.ex. nätet gör att unga tjejer känner sig delaktiga i samhällsutvecklingen och mer så än männen och vad det betyder för mäns och kvinnors jämlikhet, idag och i framtiden. Dag för dag, vecka för vecka blir det allt tydligare för allt fler att feminisim handlar om jämlikhet. Och att i takt med det kan relationen till ordet feminism bli allt mindre intressant att diskutera.

Det finns många paralleller mellan de första ”trädkramarna” och miljöfrågans senare genomslag (bäst gestaltat av Miljöpartiets valresultat 2010) och den nya bredare ” feministiska rörelse” som vuxit fram.

För fem år sedan jobbade jag i energibranschen för att ta fram strategier för att få unga att engagera sig i energifrågan. Mötte massor av engagerade människor som länge arbetat med energi och hållbar utveckling. De hade  förstått och varit aktiva inom miljörörelsen länge, länge. De var frustrerade, oroade för framtiden och såg ingen förändring ske under sin livstid. Själv reste jag landet runt och träffade så många människor som inte var traditionella ”trädkramare” och såg hur stort intresset var även bland dem för energifrågan. Hållbar utveckling, miljö- och klimatfrågor var ju helt klart på väg att bli frågor med brett engagemang inom helt andra grupper än bland de som jobbat med frågan tidigare. Men nej, ”trädkramarna” var så trötta på att inget hände. De trodde inte att förändringen var möjlig. De var otåliga. De var uppgivna. De var trötta på att slåss för förståelse. De trodde ingen annan kunde förstå saker bättre än vad de själva gjort som sett detta så länge och de såg fel på allt som hände.

Precis där upplever jag att vi är vad gäller en feministisk antirastisk rörelse. Exakt i den där brytpunkten. Där förändringar inom olika delområden är på gång och ofta sker. Men kanske inte alltid av Belinda eller andra traditionella feministiska frontfigurer.

Egoism möter kollektivism

Mediefeminismen som syns på Twitter är en samtidsmarkör och består inte enbart av exkluderade egodiskussioner utan av lika många välkomnande bredare rörelser med feministiska perspektiv som ger kvinnor handlingsvilja, redskap för förändring, sammanhang och trygghet. Ofta till och med utan referens till feminism. Individualism står inte i konflikt med kollektivism.

Om ”trädkramarna” i den där brytpunkten fått höra att den förståelse som finns, den där viljan att förändra  kommer t.ex. leda till att vi om fem år kommer se att ett företag som Volvo kommer att behöva varsla som följd av att de inte tillverkat tillräckligt många miljöbilar så hade de skakat på huvudet och sagt ”Aldrig. Det händer inte.” Belinda startar sitt program där. Med en oförmåga att möta utvecklingens alla perspektiv.

Feminismen är inne i en hälsosam process som inte bara består av de där rätta perspektiven om hur arbetet ska ske. En rörelse som ibland lever helt utan feministiska frontfigurer per se utan bara sker i en bredare naturlig insikt om att det är väl för j-a dumt att tro att kvinnors rättigheter ska vara sämre än mäns. Och att fokus nu behöver ligga på att säkerställa att konsekvensen av denna insikt också realiseras. I varje detalj. Så att pratet också blir handling. För det finns saker kvar att göra. Massor.

Den av den svenska feminismens frontfigurer som hade kunnat beskriva det momentum som finns nu och reflektera över utvecklingen tystas effektivt i programmet. Gudrun Schyman förses med ”cupcakes” och får sammantaget 55 sekunder. Den klippningen i varje detalj säger mer om Belindas ansats än något annat i programmet.

Programmet hade lika gärna kunnat innehålla några exempel på hur kvinnors verklighet förändrats men ställt det i kontrast mot löneutveckling och andra akuta frågor som ännu behövs förändras. Folkbildat och inspirerat genom att synliggöra verktyg och förändringar som skett.

Den medieelitsfeminism som Belinda verkar vilja föra frontkrig mot och klä av genom att i programmet bla kolla om unga kvinnor känner till den genom några skolbesök säger ju inget. Det går också att hitta lika många unga tjejer på skolor utanför Stockholm (eller Twitter) som kan känna sig lika stärkta av dem. Sänkta trösklar och fler saker som sker inom fler arenor kan inte vara fel. Många liknande problem som förr men också fyllt av en massa handlingskraft och fler plattformar för fler. Spretigheten behöver inte alls vara ett problem.

Nej programmet handlar kanske mest om att Belinda igen vill bli en del av den feministiska rörelsen. Det påminner mig om varför engagemang i traditionella feministrörelser eller någon organisation överhuvudtaget  varit så oattraktivt. Kände mig aldrig som en del av t.ex. Fittstimm men fann vägar till engagemang och kunskap utifrån det enkla. Människors lika rätt.

Landar i att  serien om Fittstim – Min kamp handlar ytterst om att Belinda vill säkerställa sin del av historieskrivningen runt feminismen i Sverige. Det manifesteras bäst av Belindas inlägg på SVT Debatt efter programmet: JAG LYCKADES VÄCKA FEMINISTDEBATTEN.

Kära Belinda. Det kanske är svårt att ta till sig. Men den var igång. På alldeles väldigt många brokiga sätt.

/Brit Stakston

Uppdaterat inför del 2: Framåt, trots allt, Jens Liljestrand