När metoden överordnas innehållet

Skriver idag på Second Opinion om vad jag tycker om Aftonbladets skolgranskning Skolraset, Sveriges största livegranskning. Här fördjupar jag min kritik mot Aftonbladets styrda granskning av skolan.

Konstaterar i min artikel på Second Opinion att:

Hur käckt det än är med Aftonbladets metodförklaringar  som upprepas som mantra  i formuleringar som ”Lika mycket som Skolraset är en öppen granskning är det ett öppet sajtbygge” så är risken stor att det ännu en gång enbart blir en gestaltning av hur inkompetenta lärarna är.  Det skapar en håglöshet som är oroväckande för de unga som imorse gick till ännu en ny skoldag. I en skola som överallt beskrivs som en ”skitskola”.

Och slår fast att jag inte anser att det är ett öppet gräv utan att man redan bestämt sig för vad man vill söka efter:

Jag borde vara glad. Över en öppen skoldebatt. Men det här är inte en öppen skoldebatt. Utan en öppen skoldebatt med en redan färdig tes, den om att den svenska skolan är skit. Där allt handlar om att ta reda på vad som är fel och inte fungerar. Intresset för vad som är möjligt och kan göras är inte i fokus. Och jag förstår inte hur lärarna och eleverna i dagens skola ska orka mer.

Redan innan Skolraset har det förts en livlig och på många sätt unik lärarrollsdebatt i efterdyningarna runt Jan Björklunds debattartikel ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder”. Diskussionen runt den debattartikeln har på nätet samlats under #merkateder och ikväll sker ett möte för intresserade lärare *.

Som vi så många gånger de senaste månaderna sett händer saker snabbt på Twitter. Starkt engagemang för en fråga fångas upp under en hashtagg. Någon tar ett initiativ och erbjuder ett forum bortom twitterströmmarna öppet för alla som vill prata om det eller har en vilja att ses på en konferens. Här ser vi nerven och möjligheterna i de sociala medierna. Nya tidens organisationer och former för engagemang. Och journalisterna älskar ofta möjligheten med närhet till sina läsare och det de undersöker samt delar generöst med sig av hur de använder dessa nya kommunikationsverktyg. Vi blir delaktiga även i journalisters resa genom ett nytt medielandskap.

Men allt sånt är frånvarande i Aftonbladets Skolras-gräv: de kör på som om de kommit på något ingen annan sett, de ska gräva i en fråga eftersom de tror sig ha hittat siffror som de menar ingen annan har förstått.

Aftonbladets Skolraset väljer att inte lyfta fram den aktiva och konstruktiva diskussion om lärarrollen, som många gånger är sprungen ur lärarnas egen frustration över beskrivningarna av dagens skola. De rundabordssamtal som IT-minister Anna-Karin Hatts haft om skolans digitalisering har också varit framsynta och inspirerande att lyssna in på. Lärarna har nu för att bredda bilden av skolutveckling samlat positiva exempel av under Skollyftet och diskussionen förs under #skollyftet. Istället väljer Aftonbladet att fokusera på ekonomiska frågorna istället för de pedagogiska och med en bred men ytlig pensel måla upp en bild av svensk skola som ingen egentligen känner igen sig i, oavsett om man upplever skolan som sämre eller bättre. Alla ska ställas mot väggen istället för att fördjupa den diskussion som redan sker. Metoden för grävande journalistik handlar om att hitta det negativa. Ingången är att något blivit sämre och man väljer att inte problematisera sina egna teser.

Men lärare och andra valde att inte sitta still eller bara fortsätta debatten enbart under #skolan eller #merkateder som ju varit skolans valda hashtaggar de senaste månaderna. Nej, de väljer #skollyftet för att det  just ger en kompletterande bild av möjligheterna och ska stå i relation till #skolraset. En brinnande vilja att visa att det finns en annan sida också. Någon drar igång en blogg och ber om hjälp. Fler hugger in och idag finns många inblandade och alla är välkomna att bidra på det sätt de vill och kan. Det är sann öppenhet och inte orkestrerat av ett mediahus.

Aftonbladet reagerar som en reptil: hugger och försöker kväsa ett positivt resultat av deras granskning: att diskussionen fortsätter. Försöker smutskasta genom att använda guilty by association-argument. Återta kontrollen från dem som valt att använda den öppenhet som Aftonbladet så gärna lyfter fram som nyckelfaktor i sitt eget arbete. Istället för att välkomna en utökad diskussion antyder Natalia Kazmierska friskolekopplingar och dolda agendor bland de medverkande bakom Skollyftet. Man vill äga frågan, man vill vara egen herre på täppan. Öppenheten visar sig i mycket alltså bara vara kosmetika.

Självklart – allt ska granskas men att automatiskt utgå från att personer anställda på en friskola går deras ärenden är att göra misstänksamhet till paranoia och bli precis så kontrollerande som man anklagar andra för att vara. Att slängigt misstänkliggöra en hel rörelse är att bli en institutionaliserad ”foliehatt”.

Och här visar traditionella medier sin sanna sida: det är bara de som vet vad allt handlar om. Twitter på deras villkor. När det passar dom. De har alltid rätt oavsett vad opinionen säger. När det görs i öppenhetens namn så vänder det sig i magen på mig. Det är länge sen jag så föraktfullt tittade på en journalistisk produkt.

/Brit

Uppdaterat: Jocke Jardenberg är också upprörd och undrar om Skolraset går att rädda. It-ministern via statssekreterare Marita Ljung berättar att de nyfiket följer #merkateder och #skollyftet och efterlyser inspel om den digitala agendan.

* Mötet sker hos Läraförbundet men det är öppet för alla, oavsett förbundstillhörighet, de erbjöd bara sina lokaler när twitterinitiativet togs.