Av Imagination fick jag följande uppdrag i bloggstafetten anordnad av Bloggtidningen:
”Nu ska jag då lämna över stafettpinnen till Brit Stakston. Cesare Pavese har sagt: We do not remember days, we remember moments. Så temat för nästa inlägg i stafetten blir: Ögonblick.”
ÖGONBLICK
I direktsändning fick vi i helgen se ett livsfarligt ögonblick för 30-årige Scott MacCartney när han föll i störtloppet i Kitzbühel. Bilderna på hans skakande kropp efter fallet i störtloppet var fruktansvärda och påträngande.
De ögonblick vi minns kollektivt är ofta just dramatiska och livsavgörande.
Ögonblicket när det andra flygplanet flög in i World Trade Center jobbade jag på Jamaica och åt frukost på hotellet. Minns hur förvirrande och skrämmande det var att vi såg alla dessa människor dö men att ingen, inte ens nyhetsankaret, kommenterade i just det ögonblicket att det fanns människor i byggnaden. Vi stod där med majsgröten i handen och såg dem dö.
Ögonblicket i februari 1986 när en kompis i Wien ringer mig mitt i natten.
–Är Palme skjuten, de säger på radion här att han är skjuten?!
Yrvaket slog jag på radion men hörde bara vanlig nattmusik. Vi pratade vidare och tänkte att han hört fel när jag plötsligt i bakgrunden hör programledaren avbryta den svenska sändningen för att berätta att statsministern har blivit skjuten.
Två ögonblick som kom att ingå i historieböckerna.
Privat tickar förstås ögonblicken på hela tiden:
Ögonblick med mer eller mindre kloka val, som påverkat stora delar av mitt liv.
Ögonblick fyllda av värme och kärlek, de där guldkornen av skön energi och njutning.
Ögonblick av rädsla och oro, som man bara måste ta sig ur och överlevnadsinstinkterna kopplas på.
Men också mer coola, galna ögonblick – som när Prince bad mig komma upp och dansa med honom på Globens scen sist han var i Stockholm (yes jag gjorde det).
Eller alla de fantastiskt roliga ögonblick som finns i jobbet: när man t.ex. efter en pitch kommer tillbaks till kontoret och i inkorgen redan har ett uppdrag från just den kunden eller när man mitt i en kreativ diskussion känner att det här, det tar vi till en ny nivå nu. Som arbetsnarkoman är det förstås viktiga ögonblick :)
Vi minns våra viktiga ögonblick, de dyker upp i vårt medvetande antingen obarmhärtigt eller välkommet. Det kan vara när man hör en låt, känner doften eller smaken av något eller ser en välbekant rörelse som en smekning över handryggen eller ett visst sätt att gå.
Ett ögonblick är det vad som föds när vardagsmoment byter bana och får en ny djupare dimension? Är det kanske till och med så att allt handlar om vägen till nästa ögonblick?
/Brit
P.S
Några helt andra ögonblick: 2007 års mest pinsamma ögonblick i Affärsvärlden.
Nu lämnas stafettpinnen vidare till Pumans dotter. Uppgiften blir att som den resenär du är berätta om vad du ser som världens tre största utmaningar.
Tänkvärd läsning! För just är det de sekundsnabba ögonblicken som ibland får oss att må dåligt eller bra :)
Björklund han är inte ett ögonblick, han stannar tyvärr längre! Även jag studsade över ordet ”flumskola” som skolsköterska har jag sett alla eldsjälar. De som kanske borde tänka över sitt yrkesval finns så klart också! Vad ska alla dessa lärare göra när barnen från början aldrig fått lära sig hänsyn och respekt. Hur betyg ska kunna bota detta begriper jag inte. Möjligtvis blir det en piska till föräldrarna när andra frågar ”vad fick Kalla/Lisa”
För att glänsa är viktigt i dagens samhälle.
Oj nu blev det långt!
Ha en bra dag och tack!
Så välskrivet. Ja egentligen är det kanske ögonblicket, nuet, som gör resan värd något.
Mycket intressant.. Tänkvärt.. Man tänker inte på hur många ögonblick som egentligen fastnar.. Både glädjeämnen, sorg och tragedi!
Ett ögonblick är det vad som föds när vardagsmoment byter bana och får en ny djupare dimension?
Den meningen snor jag. Tack:)
Kul med läsaruppskattning på detaljnivå!
Väl bekomme, hoppas du får en bra användning av den! :)
/Brit