Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 7.

Valrörelsen och sociala medier är två galet heta frågor för landets politiker just nu det har väl inte undgått någon. Vi ser på inkommande länkar att en del lokalföreningar väljer att hänvisa till den här serien av postningar om politik och sociala medier. Det gör mig glad och jag hoppas verkligen att partierna också använder sociala medier för att effektivisera det interna arbetet och öka medlemsengagemanget. Här finns en enorm potential!

Jag har haft intressanta samtal med många om politikens utmaningar att hantera det engagemang som kan ske via de sociala medierna under de senaste veckorna. Perspektiv som till exempel i samtal med Jonatan Frid från Fokus fick ännu djupare dimensioner och utmanande perspektiv. Återkommer till det. Försöker under tiden hålla mig till mitt huvudfokus att så pedagogiskt som möjligt visa verktygens styrka för många under tiden. Men jag hoppas också kunna formulera och visa hur politiken kan revitaliseras genom sociala medier och måste fundera vidare på den hisnande och obehagliga frågan: klarar inte politiken fler synpunkter?

Superveckan har varit och de parallella diskussionerna på Twitter under debatterna tillför mycket. Det linjära tv-tittandet får helt nya dimensioner och plötsligt får live-sändning ett extremt mervärde. Jag vill se det i direktsändning tillsammans med alla andra politiska nördar! Vem av tv-kanalerna förstår styrkan i att själva utnyttja detta först?

Jag  hoppas dock verkligen att nyhetsrapportering från kommande twitterfeeds under direktsända debatter inte väljer att lyfta fram bara de mer tramsiga perspektiven av interaktionen. Jag har själv märkt under veckan som gått att den felvinklade statistik som Computer Sweden valde att lyfta fram under rubriken ”Twitter tappar mark” leder till stor förfrågan bland kunder. Tveksamhet. Oro. Bevis för det de varit rädda för plötsligt blivit sant. Att Twitter är ute. Känslan av att inte ha koll på vad det senaste egentligen är. Då kan jag gissa vad effekten blir av att Aftonbladet har följande rubrik ”Ericsson knäppte upp-tack vare Twitter”:

Nej jag jublade inte åt att Peter Eriksson knäppte upp skjortan. Medias trivialisering av sociala medier roar mig inte alls längre….inte undra på att många tror att sociala medier bara är trams och fullständigt slöseri med tid. Visst det kan vara en kul liten notis som passar i en kvällstidning men när det aldrig ges andra perspektiv då blir det riktigt bekymmersamt.

SVD fortsätter sin bevakning av hur politiker hanterar det sociala medielandskapet. Idag handlar det dels om hur ovana twittrande politiker missar samtalen med  väljarna genom att inte svara på ställda frågor via plattformen och så kortare intervju med några av de sociala medieredaktörer som numer finns hos partierna.

Testet som gjordes av SVD gick ut på att de registrerade ett konto och sen ställde frågor om till exempel viktigaste skolfrågan. 90 tweets har denne fiktive person ställt. Personligen är jag också högst tveksam till om jag ens svarat på en fråga av en person på twitter utan text om vem man är, utan avatarbild och som uppenbarligen själv inte för en dialog utan pumpar ut alla dessa frågor på kort tid. Eller det hade jag nog men också mer undrat över syftet med frågorna och följt upp det hela. Det är ju så uppenbart en journalist. Eller en elev som vill kolla hur politiker svarar.

Så visst kanske visar testet att de politiker som säger sig vara närvarande på Twitter inte är så aktiva, det var ju frågor kopplade till varje enskild politiker.  Men det här skrämmer mer än gör någon nytta. Det är precis sådant här politiker är rädda för. Det enda perspektiv som finns på detta är att kanske är det så här en ny twittrare kommer att göra, en politiskt intresserad person som ser #val2010 och vill börja prata med politiker. Startar ett konto, missar biografi-texten och glömmer ladda upp bild. Men ändå. Jag ogillar allt som har med fejkande att göra. By default. För det gör lika stor skada som trivialiseringen. Rädslor för allt som finns på nätet finns det redan.

Det vi kan konstatera är att det såg verkligen inte ut så här för ett år sedan. Det går snabbt nu. Och jag ser redan framemot att få analysera politikers förmåga att föra en dialog på nätet i Almedalen och eftervalsanalyserna!

En annan aspekt av det här med att inte svara på frågor rör detta med att svara även på negativa kommentarer. Vi vet att läsarna av det som sker på nätet är oändligt många fler än de som deltar aktivt genom att skapa innehåll, kommentera eller gå med i sociala nätverk. En politiker bör därför tänka extra mycket på att en negativ kommentar, en fråga från en person som man förstår inte delar partiets värderingsgrund också bör besvaras. Inte i tron att man kan förändra den inställningen nödvändigtvis. Och kanske inte varje enskild negativ indvid. Men adressera åtminstone den övergripande frågan som ett antal kritiker ställer. För även i de fall där det är helt uppenbart en lång resa till en förändrad syn på det som det enskilda partiet står för, behövs närvaron av partiet som ifrågasätts. De mer lågmälda läsarna vill och behöver se de andra perspektiven också. Annars kommer man bara läsa era kritikers synpunkter.

Äg de frågor som är era. Genom att vara närvarande i de nya kommunikationsformerna. De potentiella väljarna vill föra en dialog. Oberoende av tid och plats.

/Brit Stakston

Övriga postningar i denna serie:

• Del 1 en grundläggande genomgång om varför sociala medier är så viktiga i den kommande valrörelsen. Vad politiker ofta missar i sin syn på sociala medier.
• Del 2 om att sociala medier är att betrakta som en tredjedel av medielandskapet idag. En summering av diskussionen runt publiceringen av del 1 samt ett aktuellt exempel med den finske statsministern och sitt användande av bloggen.
• Del 3 med fokus på tonen i de sociala medierna och att det inte är ålder eller teknikintresse som är grunden för framgångsrik kommunikation i sociala medier. Dessutom en reflektion runt Unsgaard´s Facebookstatus.
• Del 4 med fokus på detta med äktheten att vi tänker fel om allt hänger på en enskild närvaro som ska exponera sin vardag. Sociala medier handlar om mycket mer och för politiker ligger styrkan i att se varje medarbetares pusselbit för att bära fram partiets politik.
• Del 5 en reflektion om två artiklar som berör sociala medier i valrörelsen samt resonemang runt det svar jag fick från partiledare och socialminister Göran Hägglund om vem som skriver vad i hans stab.
• Del 6. Om hur Twitter används under partiledardebatterna.