Det har nyligen både delats ut kommunikationspriser på Spinngalan och journalistpriser på Stora Journalistprisgalan. Härligt att pristagaren i kategorin Årets förnyare blev Lisa Irenius, kulturchef UNT för att ha utvecklat kulturjournalistik och litteraturkritiken med motiveringen:
“Med små medel men stor fantasi och uppfinningsrikedom lyckas hon vitalisera något av det mest konservativa inom journalistiken – litteraturkritiken.”
Jens Liljestrand, kulturchef Expressen skriver om segern för kulturjournalistiken:
”Skrällsegern i Stora journalistpriset, i kategorin ”Årets förnyare”, är ytterst välförtjänt och en påminnelse om kultursidans potential som intellektuell frizon, även i klickjournalistikens och tyckonomins tidevarv.”
I ett samtal mellan Lisa Irenius och Jonas Nordling från Journalistförbundet i Journalistpodden får vi ytterligare inblick i det arbete Lisa gjort och var idén kom ifrån och vill här lyfta fram några av de resonemangen. Det är härligt att se utvecklingsarbete av det här slaget.
I samtalet får vi höra hur nyfikenheten och lusten att inspireras av digitaliseringen varit så central för Lisa Irenius och redaktionen i den här utvecklingsprocessen. Något att inspireras för alla redaktioner som funderar över journalistik och digitalisering. Och ett utmärkt bevis för att digitaliseringen inte utarmar journalistiken utan lika gärna kan utveckla journalistiken. Om man har en redaktionell idé och lust att förstå omvärlden. Tycker att Lisa Irenius och det e-boksprojekt som genomförts visar vad som händer när dessa två saker kombineras.
Det nya som Lisa Irenius premierats för är alltså att läsaren kan få ladda ner kulturkritikerns egen bok, som e-bok med marginalanteckningar. Vilket leder till att samtal mellan läsare och kritiker om arbetsprocessen sker, inblick ges i hur kritiker arbetar och vilken kritikerns roll är. Spännande interna diskussioner verkar också ha skett om vad det innebär att dela med sig av anteckningar och nya möjligheter att arbeta med input från läsare som i sin ger nya tankar till kulturkritiken.
Först ut var ”Dagar i tystnadens historia” av den norska författaren Merethe Lindström. Den kunde läsarna ladda ner gratis och samtidigt få litteraturkritikern Therese Erikssons marginalanteckningar och kommentarer.
Inspirationen, berättar Lisa i Journalispodden, har förstås sitt ursprung i den här lusten att förstå mer om det digitala sociala läsandet och hur detta intresse ledde bla till ett möte med kulturforskaren Alexandra Borg på bokmässan för ett år sedan. Alexandra har skrivit mycket om just boken och läsaren i det digitala samhället.
Kritikerna har själva fått välja om de vill vara med i det här testprojektet och redaktionen har inte formulerat några kriterier för hur det ska göras. Varje kritiker som deltagit har kunnat arbeta på sitt eget sätt. Det har förstås inneburit ett merarbete vilket har lett till att arvodet höjts. Merarbetet har förstås också bestått av att ansvarig utgivare måste läsa igenom inte bara recensionen utan också anteckningarna i manuskriptet. Resultatet har varit cirka 3000 nedladdningar för vardera titel som lagts ut på detta sätt. Vi får också veta att det i något fall lett till möten mellan kritiker och läsare.
Våga tänk målgrupper
Lisa berättar också i Journalistpodden om att de funderar mycket på hur detta kan tillämpas även på andra områden. Spännande reflektioner om vad kan man lära av att kulturjournalistiken blivit en så integrerad del av läsupplevelsen och hur man utvidgat kulturjournalistikens domäner genom att t.ex. direktrapportera från utställningar och konserter.
En annan angelägen fråga som berörs är hur man som kulturredaktion kan omfamna det faktum att digitaliseringen har lett till att kulturen hittat nya kanaler. Här hör jag i Lisas funderingar att det finns utvecklingsmöjligheter, på frågan från Jonas om målgrupper blir svaret lite luddigt:
”Just målgrupper tänker vi inte så mycket på. Vi tänker på läsare och fler läsare. Att nå ut till andra.”
Ett tydligt proaktivt målgruppstänk med vilka titlar och till vilka grupper de ska spridas till kan säkerligen positivt bidra till att bredda just kulturjournalistikens målgrupper. Istället för att lite reaktivt nöjt konstatera att de reaktioner man fått kommer från andra än de som brukar läsa kulturkritik. Det blir ett viktigt utvecklingsområde att våga tänka målgrupper med de här goda erfarenheterna med sig i bagaget.
Fördjupad relation med läsarna
Intressant i poddsamtalet är också resonemangen om läsarrelationerna. Hur de nya sättet att bedriva kulturkritik via e-boken också visar vilken stark kvalitativ relation som kan skapas mellan läsare och kritiker. Relationen ger nya uppslag, nya tankar och i leder i sin tur till ett nytt engagemang i i tidningen något som Lisa också menar är så viktigt för lokaljournalistiken. Tänker osökt på den journalistdebatt jag deltog i under veckan i Nyköping arrangerat av SJF-klubben på SN och Journalistförbundets Sörmlandsdistrikt ”Hur påverkas journalistiken av demokratin och digitaliseringen”. Även där kom vi in på lokaljournalistikens roll.
Kulturjournalistik och jakten på klick
Funderar som många andra över denna jakt på likes och hur den egentligen påverkar journalistiken vilket även Lisa och Jonas berör i deras samtal. De diskuterar över hur mycket man idag på en redaktion vågar erkänna att likesjakten påverkar vinkel, rubriksättning och hur man kan värja sig mot att låta likeshetsen påverka. Självklart dyker även här Jonas Hassen Khemiris brev ”Bästa Beatrice” upp och de diskussioner om journalistik som den klickfesten bidrog till.
Jonas menar att plattformen, DN, bidrog till den stora spridningen och undrar om den fått samma genomslag hos t.ex. UNT eller om den varit mer nyanserad och inte så uppenbart polariserad. De är båda tveksamma till att den spridits lika mycket hos t.ex. UNT vilket är en uppfattning jag inte alls delar men återkommer till mina egna perspektiv runt detta senare. Det är ju just mixen av traditionella medier, samtal i digitala medier och en fantastisk text som gestaltar det många känner som gör det stort och spridbart. Inte DN i sig. Men det är lätt att tro att det traditionella mediet i sig är huvudbäraren. Så är det ju inte nödvändigtvis längre.
Själv tycker jag det är oerhört glädjande att just Lisa Irenius fick priset som årets förnyare. Det är ett så briljant exempel på precis hur mycket journalistiken har att vinna på att omfamna digitaliseringen. Och även omvänt. Att de välskrivna texterna, de djuplodande texterna förtjänas att nå fler.
I SvD idag skriver Fredic Karén om vad han menar är den nya journalistikens nyckelord apropå bla det här priset och SvDs eget pris förra året ”Nytta, transparens och service behöver adderas när vi skapar ny journalistik.” Ja så är det ju verkligen. Och jäklars vad mycket skoj man ser hända både inom journalistiken och hos företag nu som just låter nyfikenheten vara drivkraften. Med en trygghet i att kärnan i det man gör behövs även i en digital samtid.
Stort grattis Lisa Irenius, ska bli kul att se hur det här leder till annan verksamhetsutveckling hos UNT.
/Brit Stakston
Fler lästips:
Sveriges Radio Kulturjournalistik ända ut i marginalerna
[…] traditionella medier sker på ett positivt sätt. Hur det berikar, utvecklar och förnyar såväl journalistiken som läsarupplevelsen. Men under 2013 ser vi också att det som var tydligt redan under t.ex. Tintingate fortsätter ske. […]