I SVTs Gomorron-program debatterade idag Jan Björklund energipolitik med Maria Wetterstrand. Utgångspunkten var de nya undersökningarna som bl.a. DN skriver om som visar att varannan svensk vill ha kärnkraft igen.
Se upp nu alla kärnkraftsmotståndare. Det är dags nu. Retoriken går igen.
Björklund förenklar energipolitiken på samma sätt som han framgångsrikt gjort med utbildningspolitiken. Med hjälp av nyckelbegrepp som t.ex. flumskola tror vi nu att varenda skola över hela landet bedriver urusel undervisning. Botemedlet är förstås tidiga betyg och Björklund har blivit vår främsta symbol för skolutveckling . . .
Botemedlet för energipolitiken är förstås kärnkraften. Med utgångspunkt från huvudbudskapet från 1977:
Vad ska väck? Barsebäck!
Vad ska in? Sol & vind!
så tar Björklund kommandot i diskussionen.
Dels för han med varm hand motståndaren (läs miljörörelsen) tillbaks till trädkramarnivån och lusekoftorna (där de dessutom känner sig så hemma – trots allt) där det mesta blir lite töntigt, dels får han diskussionen att hamna om vindkraft kontra kärnkraft. Äpplen och päron.
Samhället och t.ex. basindustrins stora energibehov kräver nytänk. Energifrågan måste för en hållbar utveckling beröra fler perspektiv än vindkraftsparker kontra kärnkraftverk med slutförvaringsproblem på flera tusen år. Maria Wetterstrand ville lyfta in energieffektiviseringen i diskussionen. Det håller inte, en urskruvad glödlampa hör inte hemma i en diskussion om vårt samhälles elbehov.
Retoriskt är Björklund stark. Eftersom han lyckats få skolan att framstå som genomgående usel (trots vår grundförståelse och insikt om den – och där vi trots allt har många personliga goda exempel) så gissa vad han kan åstadkomma med något så komplext och svårt som energifrågan på det sätt han kokat ner den för oss.
/Brit
Lämna ett svar