Näthatsdiskussionen är stark, berörande och levande nu. Och så oerhört viktig.
Medvetenheten finns nu och igår ikväll slog verkligheten en ännu större bredare allmänhet i ansiktet under kvällens Uppdrag Granskning.
Så vad gör vi. Vilka är lösningarna? För det här kan vara början till slutet. Om vi vågar prata värderingsfrågor i alla situationer. Och ta vårt eget ansvar. I varje given situation. För vi kan egentligen inte göra något annat än att bestämma oss över hur vi vill ha det och agera efter det.
Men idag har jag verkligen pendlat mellan just det där hoppet och förtvivlan.
Hoppfull över hur bred debatten är. Glad över att vi nu kan och vågar prata om nätets svårare sidor. Äntligen är tiden mogen, alla vet hur mycket gott nätet för med sig. Alltså kan vi prata om hatet som amplifieras på nätet. Också. Jag ser att det sker nu och blir hoppfull.
Förtvivlad över oss nätälskare som inte kunnat närma oss frågan om att det finns en enda gnutta av nätet som kan vara fel. Det har legat och skavt en längre tid hos mig att en del av detta delvis är vårt eget fel. För vi har varit så rädda att det skulle leda till en annan utveckling. Vi har sett varje diskussion om de negativa sidorna av nätet som ett hot mot nätets hela grundtanke och fundament. Och det har varit så enkelt för de som ändå inte gillat nätet att ducka. Inte se det som händer. Övertalas av oss ibland. Att allt kommer att ordna sig.
Fredrik Strömberg fångade detta så väl igår:
”Det är också olyckligt, snudd på ohederligt, att ens i förbifarten nämna inskränkningar av hatets möjlighet att sippra igenom som en fiende till friheterna. Frihet byggs inte på axlarna av de som inte tar ansvar utan tvärtom.
Kan nätets goda egenskaper göra oss till bättre människor? Jag tror det. Alltså tror jag också att nätets dåliga sidor kan göra oss sämre.”
Oro över konsekvenserna av att nätet just nu verkar ha blivit överordnat allt. Till och med mänskligheten. Det är den där starka nätnormen som nu råder som leder till en avsaknad mediekritik eller en känsla av att vuxna lite för ofta abdikerar.
Det är när ytterligheten visar sig som det blir för mycket. Pendeln har svängt över till att nätet istället blir överordnat det mesta. Inklusive sunt förnuft och etik vilket är den enda möjliga förklaringen till att H&M lämnar kvar de hot som uttalats på Facebook mot 21-åriga Julia som ställt en fråga på deras Facebooksida. Den andra förklaringen är nämligen än värre, den att H&M lät dem vara kvar för att på så sätt låta den kritiska frågan mot företaget besvaras av andra. För att därmed på ett helt respektlöst sätt visa Julia att inte alla tyckte som hon om den aktuella produkten.
Funderar så över hur nätet dels förminskar värdet av ord genom att varje minsta tanke tas ut skriftlig och därmed tas på stort allvar dels som förstärker hotet i orden när de blir fler och mer hotfulla än de blivit i ett möte öga mot öga. ”Det är bara text” som någon av alla de som hotat Julia sa i gårdagens program.
Oroas mest av allt över det allvarliga i att Julia säger att hon delvis tappade tron på framtiden av att se de här människornas inlägg. Och hur den känslan förstärktes hos henne av att inte ens de vuxna, de där på det stora företaget agerade.
Tankarna snurrar över vad vi ska göra åt allt det här nu när allt är utkastat på bordet framför oss. Det finns ett momentum nu. En stund av kraft att agera på. Men räcker jag till? Visst som förälder och medmänniska kan jag göra lite, lite grann i min absoluta närhet. Men vet ni en sån där ”socialamedie expert” är inget starkt vapen mot det vi har att förhålla oss till . Och jag blir så sjukt stressad. Och maktlös.
Det blev ju bara samma vanliga kamp mot uråldriga maktstrukturer. Nu utrustade med digitala vapen.
Brit Stakston
Närrelaterat jag skrivit tidigare:
Rent mänskligt vad händer med oss nu?
Livsloggning, näthat, nerkoppling och pressfrihet
Närrelaterat andra skrivit:
Var en motröst mot det manliga hatet
Näthat – ett ord som bara skymmer sikten med intressant diskussion i kommentarsfältet
Det här är inlägg 16 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar.
Nikke Lindqvist säger
Tack Brit!
Jag tror att vi måste våga vara vuxna, även mot andra vuxna. Jag tror att vi kan moderera nätet genom att vara där och säga ifrån. Jag tror att vi, likt gruppen Vardagshjältar mot nätmobbing, kan storma in och visa att det inte är OK.
Det håller, som jag skrev i inlägget du länkade till, på god väg att barka käpprätt åt helvete i år, och kanske bli ännu värre under nästa år som till på köpet är ett valår, då tonläget i all debatt ju skruvas upp ett extra steg.
Men vi måste hålla ut. Vi som faktiskt tror på ett öppet samtalsklimat där man inte stänger dörren så fort det blåser lite, utan fortsätter samtalet på en civiliserad nivå måste hålla modet uppe. Jag vet att vi kommer att vinna i längden. Jag tror kanske inte på att det finns någon människans inneboende godhet som kommer att lysa igenom, men jag tror på det goda exemplet. Låt oss fortsätta vara det goda exemplet. Låt oss moderera nätet efter bästa förmåga under den här hårda perioden.