I den intensiva debatt runt tidningarnas kommentarsfält som råder har jag nu i SvDs bloggstafett fått följande fråga från Björn Hedensjö, DN.
Är det viktigt att samtal om artiklar förs i kommentarsfält hos tidningarna, eller räcker de sociala medierna?
Det korta svaret på den första delen av frågan är enkel ”Ja, självklart är det viktigt att samtal förs i kommentarsfält hos tidningarna”. Om inte medier är öppna så dödas incitament för andra att vara öppna. Men…något måste göras. Vi läsare vill inte heller ha det som det ser ut nu i många av tidningarnas kommentarsfält.
Den andra delen av frågan, den om det räcker med de sociala medierna, är egentligen mest en intern mediefråga. Det bygger ytterst på journalistisk ambition. Vi läsare kommer hitta våra egna vägar och gör det redan idag. Samhällsdiskussionerna flödar i en mängd plattformar. Den frågan tidningarna ska ställa sig är om de ens kommer att vara relevanta som nyhetsflöden om de väljer att förminska möjligheten att kommentera och ordnar så det blir tyst i kommentarsfälten. Kommer människor att tycka att det är relevant med tidningar där det inte finns platser att vara medskapare som läsare? Mitt svar är nej. En tidning som på riktigt vill vara den tredje statsmakten i en digital samtid bör omfamna teknikens möjlighet att fullfölja det uppdraget. Det är faktiskt det kommentarsfälten handlar om. Medskapande kan styra bort från de destruktiva krafterna. Jag önskar att vi vände på det hela och diskuterade demokrati mer än hat. Har inte pressen om någon ett ansvar att vara öppenhetens försvarare?
Mycket klokt har sagts i debatten runt kommentarsfälten och framför allt har vi genom debatten kunnat ta del av många konstruktiva förslag på lösningar och även redan implementerade sådana. Det behöver inte gå så långt som till att stänga av kommentarsfälten. DN har väljer att göra det tillfälligt och Björn Hedensjö berättar varför i sitt stafettinlägg. Det finns mycket att läsa i debatten som pekar på andra vägar än kommentarsregistrering kopplade till identiteter. Anders Mildner skriver klokt om hur den goda läsarkontakten kan se ut. Inlägg som inte leder in på så den svåra vägen av godtycklighet som en förhandsmoderering ytterst kan innebära, för vad är egentligen ”god ton” kan jag inte låta bli att undra. Vi finner också chefredaktörer som argumenterar för varför de valt anonyma artikelkommentarer och varför anonymitet måste skyddas.
Jag ser positivt på den här levande diskussionen trots min djupa aversion mot de ständiga talen om näthat. Ogillar nämligen genomslaget det får. Ogillar bilden av nätet som ett fullständigt okontrollerbart digitalt monster. När sanningen är att det är människor. Vi. Du och jag som agerar. Även i kommentarsfälten.
Grundproblemet för tidningarna inte är hatet på nätet utan att det ofta saknats en publicistisk idé runt kommentarsfälten och läsarmedverkan. Vi läsare välkomnar också en utveckling för vi ogillar ofta de ändlös ”arga lappen” diskussioner som förs bland kommentarerna. Men de levande samhällsdiskussionerna vill vi ha. Även på tidningsplattformar. Säkerligen vill många fler läsare delta men gör inte på grund av den ton som finns och skräms av samhällsomstörtande krafter till grova personpåhopp och fula ord. Och när de tystnar skadas ju också yttrandefriheten. Och demokratibygget. Delar av utvecklingen är ett eget ansvar som läsare, att agera som medmänniska eller för att ge uttryck för saker jag engagerar mig i. Också. Under hela förra årets valrörelse var inte bara journalisterna frånvarande i kommentarsfälten. Så även politikerna.
Det är positivt att det nu vrids och vänds på alla perspektiv och att chefredaktörerna själva deltar livligt i diskussionen. Och även om jag tycker att det är vansinnigt kortsiktigt och korkat av Aftonbladet att kräva en Facebookinloggning för kommenterande så gillar jag argumenterandet runt det hela som förs av Jan Helin. Personligen tycker jag nämligen att Aftonbladet val mest är ett sätt att döda diskussionen, där man inte fokuserar på att se värdet i att arbeta journalistiskt med kommenterandet men trots det försöker pumpa det bästa ur dem, nämligen trafiken tillbaks från Facebook eftersom jag tvingas gödsla min vägg med allt mitt kommenterande (som också Facebook får koll på). Sen oavsett hur utbrett Facebookanvändandet är i Sverige idag så är det inte bra att det krävs att jag har ett Facebook-konto för att kommentera. Och vad händer den dagen Facebook inte finns?
Goda exempel på alternativ som synts i debatten är många. Ett exempel är Norrans kompletterande av läsardialogen genom sin e-red. En öppen kanal till nyhetsdesken med direktpublicering som är tillgänglig klockan 06-23. Hur de sett att en redaktör som deltar i samtalet med bild och namn leder till samtal, väldigt lika de som sker via andra kanal, bör varje redaktion fundera över och se vad som har kommit ur de samtalen. Medskapandet blir centralt här och visar att de tar läsarna på allvar. Redaktionen bemöts – oftast och klart oftare än i kommentarsfälten – med respekt. Eller enkla saker som hur Dalarnas Tidning, DT, överfört det vanliga insändarhanterandet till den digitala arenan med ett online-formulär. Man har alltid via insändare kunnat vara anonym bara man angett sitt namn till redaktionen, det är obegripligt att det inte med automatik varit så online på alla tidningar sedan webben kom.
Debatten om läsarkommentarer är samtidstypisk för var vi befinner oss nu utvecklingsmässigt till webben. I mina mer svarta stunder kan jag se det stora fokuset på näthatet eller rop på att sociala medier måste stängas av som tecken på en osunt stor skepsis mot nätet. Det finns verkligen vindar som blåser just nu som vi måste hålla koll på, orka ta debatten igen, så de inte utvecklar sig till stormar som gör att man sveps bakåt. Samtidigt som vi inte får vara internetromantiker som onyanserat skriker om informationsfrihetsabsolutism. Igen ett typexempel på att det är gråzonerna vi måste våga och vilja diskutera. Hur det analoga och digitala kan fogas samman. Två allvarliga tänkbara effekter jag ser, när allt handlar om hatet, är hur tidningarnas vägval påverkar dels hur andra anammar digitaliseringen för sin verksamhetsutveckling dels i förlängningen hur det påverkar källskyddet och journalisters kunskap.
Jag vet att ropen om näthat och införandet av stängda kommentarsfält, för så uppfattas det utifrån när man inte sätter sig in i detaljer, kommer att påverka andra aktörer som precis står på tröskeln till nya former av dialog med såväl medborgare, anställda och kunder. Jag tänker på myndigheter, kommuner och företag. Hur kommer de välja att agera när inte ens tredje statsmakten vill eller har kunnat ta i den här frågan på ett konstruktivt sätt? Den andra frågan handlar om källskyddet parallellt med teknisk utveckling. I förlängningen undrar jag om det inte kan få den effekten att om journalisterna signalerar en sådan valhänthet inför nätet kommer då källorna att lita på att de journalister de vänder sig till har koll på läget. Med stängda kommentarsfält och journalister som inte deltar i samtal online kommer man som källa känna förtroende nog för att vända sig till dem? Och hur ska vi kunna lita på att journalister ens kan bedöma källor online om de inte är en levande del av dessa samtal? Särskilt i skarpa nyhetslägen.
Vi måste helt enkelt sluta fokusera på näthatet. Vända på det istället. Diskutera nätets roll i en demokrati och vad läsarkommenterandet skulle kunna fylla för funktion där. Och hitta vägar ur det träsk vi hamnat i nu om läsarkommentarerna. Det handlar inte om ”näthat”. Utan om nätdemokrati.
Min fråga till Peter Franke, chefredaktör Värmlands Folkblad, som stängt sina kommentarsfält blir, hur ser du att din uppgift som tredje statsmakt gynnas av ert val att stänga kommentarsfälten?
/Brit Stakston
Bra inlägg. Anna Troberg har också skrivit ypperligt om detta, http://www.annatroberg.com/2011/09/01/jag-experimenterade-med-aftonbladets-kommentarsfalt/
Bra inlägg! Anna Troberg har också skrivit ypperligt i ämnet,
http://www.annatroberg.com/2011/09/01/jag-experimenterade-med-aftonbladets-kommentarsfalt/
(hoppas inte det blev dubbelkommentar.)
Om du nu är expert på sociala medier och internet, varför tar du inte upp exempel på communities som har lyckats begränsa ”näthatet” genom tekniska åtgärder?
Jag tänker på exempel som Digg som har en hög grad av självreglering och -moderation, med mycket bättre och ordnade debatter som resultat.
Något så enkelt som att rösta ner andras inlägg som gör att skräpet döljs automatiskt från debatten. Eller att ge användarna möjligheten att bygga status genom att samla +poäng från andra, alltså skapa social kontext i forumet.
Det har faktiskt forskats mycket på trolling inom datorvetenskapen och jag undrar varför självutnämnda PR-experter och redaktörer i gammalmedia är de enda som uttalar sig om detta – när de uppenbart har ingen djupare teknisk förståelse.
Kontakta SU/DSV eller KTH och fråga några professorer där istället.
Media snålar helt enkelt in på redaktörstjänster. Det hela är mycket enkelt – anställ ett antal moderatorer och journalister som håller ordning på kommentarerna. Jag har minst ett exempel på ett en social webb som tvärdog för att ledningen inte förstod värdet av att låta besökarna uttrycka sig. Interaktivitet är själva idén med webben – att chefredaktörerna inte förstått det gör mig orolig.
Kanske är det här det sista vi ser av den journalistika stoltheten, den som innebär att allmänheten i stort sett betraktas som ”allmoge”. Näthatarna kräver en del arbete, ja, men det är värt besväret, om alla tänker efter.
Tack för en utmärkt och insiktsfull kommentar. Brit Stakston belyser problemen på ett bra sätt, talar också i klartext om vad hon tycker om delar av mediaproffsens reaktioner.
Oförglömlig lär väl SvD.se’s chef uttalande bli:
”Vi måste ta tillbaka läsardebatten”
Tydligare kan inte den etablerade journalistikens maktanspråk och möjligen rädsla uttryckas.
Vad som också blev väldigt tydligt i detta speciella fall är hur lätt det är för online-media att korrigera sina till mesta delen Freudianska felsägningar genom att hastigt och lustigt ändra sina texter. Detta öppnar för alla möjligheter att manipulera debatten och där det är möjligt kommer det även att ske.
Av uttalndet ovan blev efter några timmar:
”Vi måste ta tillbaka den goda läsardebatten”
Den nuvarande nivån på kommentarfälten har utan tvivel nått en bottennivå. Att det går att göra annorlunda kan den interesserade ta del av t.ex. på Frankfurter Allgemeine Zeitung nätupplaga (faz.net). Där är det möjligt att kommentera alla artiklar, trots det saknas hat- och rasistiska uttalanden. Debatten där är klok, insiktsfull och respektfull.
Tack för kommentarer. @rosie tack för påminnelsen om Anna Trobergs postning, uppdaterade postningen med den länken. @Andreas, mitt inlägg var ett svar på frågan jag fick om de sociala medierna räcker. Det stämmer att jag kunnat tipsa om teknik som underlättar arbetet och ge exempel på fungerande communities som använder det. Valde dock att begränsa mitt svar till den större frågan, den om medias roll och vad en utebliven möjlighet att kommentera innebära. Det blev tillräckligt långt!Dessutom anser jag att tekniken är underordnad sådant som kulturfrågor, organisationsfrågor eller förhållningssätt vilket blir tydligt i relation till vissa redaktioner och vägval man gör. Tekniken hjälper oss men först måste vi vilja ha den hjälpen!
Det här vänder sig till er ”andra”. Ni ur den lilla gruppen som äger tolkningsföreträdet, som förfogar över de megafoner ur vilka tonerna strömmar som vi andra ska dansa till. Mediafolket, journalisterna, redaktörerna. Låt mig försöka formulera det här så klart jag kan. Låt mig försöka beskriva pusselbitarna så tydligt att ni förstår att det bara finns ett sätt att sätta ihop dem om man vill att bilden ska föreställa demokrati. Det handlar om att anonymt få kommentera invandringen. Det finns nämligen fyra bitar som vi alla kommer att vara överens om och som bara passar ihop på ett sätt.
Det första är ordens makt. Skrivna eller talade kan de påverka. De kan väcka ilska, röra upp känslor. Kanske till och med det där ”näthatet” det talas om. När någon skriver något om någon så kan någon annan ta intryck av det. När Jan Guillou i Aftonbladet får beskriva sverigedemokrater som ”grobianer” och våldsbenägna nazister så kan det alltså påverka, få någon att göra något. När Mona Sahlin beskriver dem som rasister och odemokratiska så kan det ge impulser. När ord som ”brun” används föds tankar, sås frön. Att ord betyder något håller ni med om, annars hade ni inte velat strypa debatten. Även era ord har spridit hat. Ändå kommer ingen av er att förneka att just orden är demokratins enda livsluft. En stum demokrati finns inte. I själva verket ÄR orden demokratin.
Det andra är om invandringen är en tillåten, legitim fråga i den demokratin. Får man tycka att Sverige har för hög invandring? Att kostnaderna är för stora, följderna för osäkra? Är detta, som allt annat en fråga om prioriteringar och glidande reglage där en anständig demokrat kan tycka att ”lite lägre vore bättre”. Ja, kommer ni att svara, självklart! För annars skulle ni hamna i en löjeväckande position där ni måste fördöma andra demokratier, nästan alla, som har en lägre nivå, en annan prioritering än Sverige. Ni vill ju inte möta norrmannen, finnen eller polacken med att de är onda, rasister. Det är klart det är OK att vilja tala, använda ordet för att i demokratisk ordning påverka politiken. Att ni aldrig säger detta rent ut beror bara på att ni inte behöver svara på frågan. För vem ställer er till svars?
Det tredje är att fascism är förkastligt. I en demokrati som Sverige ska det inte vara den starkes rätt som gäller, det ska inte vara hot och våld som får avgöra. Rädsla ska inte tysta, det är ovärdigt en demokrati. Att terrorisera sina meningsmotståndare till underkastelse strider mot alla anständiga demokraters heligaste principer. Därför är det en olycklig tankevurpa av Aftonbladets medarbetare när de säger sådant som ”om du inte kan stå för dina åsikter kanske du borde ompröva dem”. Om man menar att den som ska få uttala sig måste ha makten på sin sida och vara stark nog att själv trotsa utfrysning, hot och våld har man ju tagit ställning för just den starkes rätt över den svaga. Självklart menar ingen anständig människa så.
Den enda andra möjliga förklaringen till det uttalandet vore ju att det är helt ofarligt att avslöja sitt namn för att få komma till tals. Att det i dagens Sverige fanns en så allmängiltig respekt för demokratins spelregler som gör att en ensam medborgare helt utan rädsla för repressalier kan tala fritt ur hjärtat. Då hade det varit skäl att begära att alla och envar ”står för sina åsikter”. Men så är det ju nu inte, vilket är den fjärde pusselbiten: inte ens polisbeskydd hindrar alltid att tillståndsgivna möten slutar i misshandel av invandringskritiker. I dagarna har en rad terrordåd mot enskilda uppmärksammats. Kanske inte efter förtjänst eller på Aftonbladet, men så allmänt att ingen heller där kan ha missat det.
Det handlar alltså om ett missförstånd från er sida, ett tankefel. För lägger vi nu ut pusselbiten om ordens betydelse i en demokrati så passar den med biten om invandringen som en legitim, viktig fråga som måste få debatteras. Lägger vi så till det faktum att det finns en verklig hotbild mot invandringskritiker så lämnar det bara ett utrymme kvar åt förkastandet av fascismen. Om ni inte tillåter människor att uttrycka sig anonymt kring en legitim fråga trots att det finns en verklig hotbild för dem som uttalar sig så säger ni ju att bara de som själva kan stå upp och försvara sig mot utfrysning, hot, våld och attentat har rätt att yttra sin mening.
Denna fascistoida världsbild måste ju vara er främmande. Ni är ju inte demokratiföraktande maktälskare, ni skyr allt som luktar unken stövelklack i nacken på den lilla människan. Repression av legitima åsikter med det outtalade hotet, rädslan att det enda som skyddar dig från att konfronteras av hån, hot eller våldsverkare är din anonymitet. Eller, ännu hellre, din tystnad. För det är väl inte det ni syftar till? Att medverka till att tysta, och därmed kväva, demokratin?
Det finns en dimension i den debatt som varit, som nästan helt lyser med sin frånvaro, men som jag tror ändå skär rakt igenom den, nämligen.
De ”traditionella” journalisternas och dagspressens existensberättigande i vår nya värld?
Där information om att en händelse inträffat fås mycket snabbare via Twitter, och där man får oerhört mycket bättre kvalitativa förklaringar och analyser av en nyhet via fristående experter inom respektive ämne?
Jag tänker till exempel på Huffington Post, som för ett halvår sedan köptes av AOL för 315 miljoner dollar, samtidigt som det nu är på väg att bli världens absolut största oberoende nyhetskälla.
Större än Washington Post och numera även större än till och med New York Times och CNN.
Det känns nästan som ödets ironi, att också Huffington Post har ett mycket väl utvecklat kommentarssystem.
Jag kan inte låta bli att fundera över om det här inte också kanske är en av de första stora konvulsionerna i dagspressens dödsdans.
I en tid när man kanske borde ha en mycket allvarlig diskussion om grundläggande Customer Relationship Managment (CRM). Vad är egentligen vårt existensberättigande, för vem finns vi till, vilka värden är det vi skapar, och hur skapar vi dem i den värld som finns nu och i framtiden?
Eller kvaliteten och sakligheten i nyhetsrapporteringen, OCH INTE MINST om den rådande etiken inom journalistkåren och mediabolagen i sin helhet efter de fullständigt skandalösa avslöjandena angående News International?
Mycket sant i det du skriver, men du har missat en mycket viktig del.
Du glömmer att media är i händerna på sina ägare och inte politiskt obundna. Det betyder att de inte kan skiva vad som helst som misshagar, och när det gäller kommentarsfälten är man dessutom ansvariga för dessa.
Låt oss dra tillbaka klockan till januari 2010. SD hade då bivit ett reellt hot och man insåg efter att Sahlin och Olofsson blivit sågade av Åkesson i TV-debatter att man inte skulle ta debatter, och lägga ”locket på”. Alltså gick det ut dekret till media att tysta både SD och inte ta upp några frågor som hade med de frågor som var kärnfrågor för SD.
Märkligt nog i slutet av januari 2010 började man radera kommentarer som stred mot dekretet, och under våren såg jag och andra hur tiotusentals, helt lagliga och korrekta kommentarer bara försvann.
Man blev nästan avslöjade precis före valet, och valde att öppna upp något eftersom det man höll på med stred mot yttrandefriheten. Men man förnekade givetvis att så var fallet, och som tidigare hänvisade till personangrepp, rasism m.m. trots att så inte var fallet, men ett bra svepskäl.
Vi som har varit aktiva på nätet vet. Man har av rent praktiska skäl anlitat Interaktiv Säkerhet i Varberg, som idag sköter rensningarna i kommenteringsfälten och man har även givit dem mandat att radera blogglänkningar (trots att man inte har det publicistiska ansvaret). Min blogg är t.ex. bannad av SvD rent generellt, eftersom mina åsikter uppenbarligen är farliga för SvDs läsare att ta del av, oavsett om det gäller Silvias hattkollektion eller politik.
Det har sedan drygt ett år, och i och med skapandet av siter som PI, Fria Tider och en del till börjat uppstå informationskanaler som nu kan ses som ett rent alternativ/komplement till de tidningarna och Public Service tillhandahåller.
Vi som är aktiva på nätet vet att vi bara får halva sanningen eller ingen, om man bara läser ”vanliga media”.
Dessa är styrda och kontrollerade, och skriver bara det man vill läsarna ska få veta. En favorit man kör med är rastertekniken, och framför allt – tjata, tjata, tjata om nysvenska ord och ifrågasätt inte.
Visst är det så att ”gillar du inte olika” så är du plötsligt en näthatare.
Ställer du inte upp och tillsammans med den vänstervridna journalistkårens fortsätter att sjunga det mångkulturellas lovsång,så är du en näthatare.
Att påpeka att det är en utopi med ett öppet och demokratiskt mångkulturellt samhälle när man blandar in den mest odemokratiska religionen i världen i ekvationen,då är man näthatare.
Är det något fel på andra icke etniska svenskar?
Absolut inte,men att blanda olja med vatten har aldrig fungerat någonstans på jorden och kommer aldrig att göra det.
Med detta konstaterande avslutar jag då detta också per definition är näthat.