En aktuell undersökning från Navigio visar att varannan ung kommenterar arbetsplatsen på nätet. Vi har också kunnat läsa om uppsägningar av tre personer i Piteå efter hur deras Facebook-inlägg var formulerade. Frågan om vad som kan hända på jobbet om vi uttrycker oss med negativa kommentarer på nätet diskuteras nu i medier samt på många arbetsplatser. Vad kan hända och vad kan inte hända? Exakt den fråga jag i januari utsåg till årets fråga eftersom det har att göra med effekten av digitaliseringen. Också en av mina favoritfrågor att arbeta med. Det är ju hur digitaliseringen påverkar våra beteenden som är det riktigt spännande! Transparens innebär ju ansvar också.
Det är glädjande att i SVT Gomorron se de båda intervjuade Paula Hogéus, arbetsrättsjurist och Dan Holke chefsjurist från LO-TCO vant förklara vad som gäller. Hur yttrandefriheten förhåller sig till lojalitetsplikten. Hur vår absoluta yttrandefrihet gentemot staten dvs att staten inte får lägga sig i vad vi tycker inte står i konflikt mot en lojalitetsplikt som begränsar vad vi får säga om vår privata arbetsgivare. Hur det skiljer sig från att vara offentligt anställd där meddelarfriheten råder. Vad kritikrätten är och hur den handlar om att ge saklig kritik i syfte att åstadkomma en förändring. De är båda tämligen överens om att de allra flesta gnällstatusraderna om jobbet faktiskt inte skulle kunna ligga till grund för uppsägning. Åtminstone inte direkt. Men kanske däremot efter en varning eller om man avslöjar affärshemligheter eller agerar så man tappar kunder eller mister andra affärer. Ett samtal mellan två jurister och två nyfikna programledare. Värt att fundera över hur det samtalet sett ut för fyra år sedan och vilken vinklingen varit…
En aspekt som däremot helt saknas i de andra artiklarna, såväl i frågeställningarna som hos de intervjuade i alla medier är den om företagskulturen och hur den spelar in och faktiskt kan utvecklas tack vare de sociala medierna. Hur möjligheten till öppenhet och också öppnar dörren till en mer öppen företagskultur. Åtminstone på sikt. Det är ju kulturen på arbetsplatsen som är det centrala här. Vi borde inte enbart resonera om det som faktiskt står i statusraden utan den bakomliggande orsaken till dessa gnällrader och hur den företagskultur ska se ut som kan hantera detta. Vad står en gnällstatusrad för och hur ska jag som ledare förhålla mig till den?
Ett ord som inte dyker upp tillräckligt ofta är just ”ansvar”. Det egna ansvaret och mitt ansvar som ledare. Att jag alltid kanske bör tänka efter en extra gång innan jag publicerar något, kanske särskilt i affekt över mitt jobb eller min kollega. Vikten att påminna oss om att det skiljer sig att skriva för 20 vänner på Facebook eller prata med 20 personer på en privat middag. Skillnaden i livslängd. Det digitala lever längre. Och för vissa av oss är det helt bekymmersfritt och medvetet medan det för andra kan bli besvärande och ofta sker i okunskap om hur det digitala har en annan livslängd och distributionsform än samtal. I mötet med anställda på ett företag eller en organisation brukar jag skicka med en fundering om varför det är lättare att skriva det på Facebook men inte säga ett pip om det på jobbet.Vad säger det om mig som ledare och den företagskultur vi har. Vad säger det om mig som ”gnällt på Facebook”, finns det än mer konstruktiva vägar att gå eller räckte det så, som andningshål.
En kort reflektion som kretsar runt ”kan jag stå för det här” är också alltid värd att göra. Medvetenhet om att det jag skriver i ett syfte kan uppfattas på ett helt annat sätt av den utomstående. Det jag kommunicerar behöver inte nödvändigtvis tolkas så som jag menade. Det bär jag ett ansvar för och det är intressant att fundera över i vilka yrkesroller det perspektivet blir extra stort. Vems förtroende förvaltar jag och hur påverkar det jag skriver mitt förtroende om jag t.ex. är polis.
En chef har förstås ett stort ansvar som ledare. Hur ska det de anställda skriver tolkas? Eller den skärmdump någon skickar för att peka ut en kollega, hur ska den hanteras? Vi kommer snabbt in på det gemensamma ansvaret för att inte bara läsa, tycka och vara tysta eller alltid gå till någon annan bakom ryggen och börja diskutera det man sett, utan att någonsin vilja ta upp det med berörd kollega eller anställd. Fortsätta tycka och bekymra sig men inte vilja eller våga agera. Hur kan det förändras?
Som chef måste man våga fråga ”Kan jag hjälpa dig, du verkar inte ha det så lätt just nu? Hur menade du? ” Vi kan helt enkelt ta öppenheten till vår hjälp för att försöka förstå varandra bättre och bara reagera med reptilhjärnan när saker är ryckta ur sin kontext.
Man bör gemensamt och öppet diskutera sitt sociala medieanvändande på jobbet idag så vi alla blir påminda om vad yttrandefrihet, lojalitetsplikt och kritikrätt handlar om. En diskussion som är en fantastisk möjlighet att som ledare bjuda in till dialog och gestalta i handling de egna värderingarna och visionerna av sitt ledarskap.
Diskussionen de senaste dagarna visar återigen att det fortfarande är oerhört angeläget att varje verksamhet, på allvar, prioriterar frågan om vad den digitaliserade samtiden betyder för den egna verksamheten. Inte bara för marknadsföring utan för den egna företagskulturen och ett öppet medarbetarklimat. Det gäller att stötta processerna för detta och säkerställa att det finns stöddokument som arbetar med detta. Det behöver inte vara långa policydokument det kan vara samtalsmaterial såsom till exempel det fackförbundet Kommunal nyligen tagit fram för samtliga sina chefer. Ett material som gör det möjligt att tillsammans reflektera över sin sociala medienärvaro. Som anställd och som chef.
Jag hoppas det här kan vara en debatt som påminner oss om att våga säga vår mening, komma med konstruktiv kritik, fundera över vårt eget ansvar oavsett om vi är anställda eller chefer. Att som chef värna om en öppen företagskultur som leder till att man hellre säger det direkt till chefen än skriver det på Facebook. Och samtidigt att vi alla har en förståelse för att livet inte alltid är rosenrött och det måste vi också få uttrycka. Utan att sägas upp.*
Länktips: Se gärna denna intervju: från Aktuellt i januari efter att någon sagts upp pga av en Facebookstatusrad ”se kritiken som en väg till utveckling” samt efterföljande chatt. Också det ett inslag som präglades av väldigt lite domedagsprofetior och mer förståelse för en digital samtid. Det följdes också upp med en intervju i Nyhetsmorgon Fick sparken för Facebookkommentar.
/Brit Stakston
*Jag är väl medveten om att alla inte har möjligheterna att säga sina åsikter utan rädsla för sina arbeten eller sämre arbetsklimat. Men i de fall det är möjligt ska vi göra allt för att våga och vilja diskutera saker i en ömsesidig dialog, här diskuterar jag om den lyckliga arbetaren finns.
Elisabeth säger
Tack för ett intressant inlägg. Vi mediepedagoger diskuterar detta flitigt med våra ungdomar. Vad innebär digital mediekompetens när det kommer till att uttrycka mig i digitala medier? Vilka konsekvenser kan det medföra? Jag värnar det fria ordet, men frågan är inte okomplicerad. Har man till exempel som anställd skrivit på någon form av sekretessavtal ( som ju kan vara fallet om man är privatanställd) så kan läget bli annorlunda. Vad går skiljelinjen mellan privat och offentlig?En fråga som behöver belysas ur flera aspekter.Så tack för att välskrivet inlägg med flera angelägna källor.
Marie säger
Jag tycker faktiskt inte att det är särskilt konstigt att man får gå om man aktivt saboterar, oavsett om det är medvetet eller omedvetet.