Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 3.

Det politiska samtalet pågår ständigt. Inte bara inom partierna. Hur kan man som politiker inte vilja vara delaktig mer än man idag är? På de arenor som är relevanta för väljarna. Oberoende av tid och plats. När frågor dyker upp. Möjligheten med de sociala medierna handlar om att ge kött och ben till de politiska visioner som presenteras i alla tal och intervjuer under en valrörelse. Det man vill åstadkomma med sin politik blir mer trovärdigt när de sätts i ett relevant sammanhang för den det berör.

I de sociala medierna finns en sådan potential till att revitalisera den ålderdomliga partistrukturen. Engagerade och  kunniga, debattsugna medborgare finns på nätet. Varje parti skulle idag kunna dubblera sitt antal medlemmar om partierna hade en större förmåga att kunna fånga upp detta intresse och engagemang. Låt det vara välkommet och bjud in till delaktighet som passar individen – annars fortsätter alla sin väg i livet övertygade om att kraften i de egna publicistiska plattformarna är större än vad människor kan åstadkomma tillsammans. Det individuella och gruppen är två aspekter som kan förenas till en gemensam kraft. Om politiker har förmåga att visa hur detta hänger samman.

För mig är jämförelsen mellan partistrukturerna idag och dagspressens utveckling så tydlig. Den tryckta tidningen som det prenumeras på är inte vägen in i framtiden.  Etablerade partier som inte snabbt fångar upp det engagemang som finns för politik idag står inför samma framtid som en tidningsutgivare som förringar nätets möjlighet att förmedla nyheter. Sociala medier är inte en push kanal för att få väljare utan framtiden för det politiska samtalet.

”Det är inte riksdagsmännen eller andra politiker som behöver blogga och twittra. Det är den bloggande, twittrande och facebookande väljaren som behöver att de gör det. Göran Widham.'”

Politiker och företag förväntas alltså finnas där och därför är jag glad att året har inletts med så stort fokus på sociala medier i de traditionella medierna. SVDs artikel om Sociala medier ny PR-kanal blev startpunkten för ett stort antal artiklar och bloggposter om sociala medier och politik.

Vi ser att sociala medieredaktörer anställs hos  Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet.  Expressen har också nyligen tillsatt en sådan tjänst och Aftonbladet har en ny vikarie till sin sociala medietjänst.

I veckan har vi också kunnat läsa om att företag vill anställa twittrare, höra hur lärarfacken nu vill driva på att lärarna behöver kompetensutveckling om sociala medier och häromdagen diskuterades till och med digitala fotspår efter döden i Aktuellt.

Den extremt obetänksamma Facebook-statusen från Reinfeldts pressekreterare har också fått stort genomslag i media Frilansjournalisten Martin Gelin  reflekterade själv över genomslaget i en avslutande bloggpost och i följande tweet:

Magnus Ljungkvist kritiserar journalisterna för att de missat jobba med de riktigt viktiga vinklarna i det som sades av Unsgaard.

”Hur lever den ryska som på en halvtimmes varsel en söndag kväll måste torka bajs i Unsgaards trapp? På vilket sätt har regeringens politik bidragit till att öka hennes frihet och stärka hennes valfrihet?”

Att Reinfeldts pressekreterare inte förstod bättre är anmärkningsvärt men det är också talande för den tid vi lever i att alla artiklarna fick det fokus de fick på just avföringen han hittade och mediet detta förmedlades i. Egentligen ”a perfect match” för den mer tveksamme till sociala medier. Bajs och Facebook.

Personligen hoppas jag att inte allt för många politiker blev än mer tveksamma till sociala medier utan snarare såg det som en påminnelse om vikten av att ha större kunskap internt om dem, såg det starka samspelet med traditionella medier och att de tagit initiativt internt för  strategier för att hantera den digitala närvaron. .

Den här är min tredje postning i en serie om hur politiker kan förhålla sig till det nya medielandskapet. Delar med mig av mina tankar om vem det är som egentligen passar för att använda sociala medier och vilken ton man bör använda. Det finns en hel del fördomar runt dessa båda saker.

RÅD 1. VAR DIG SJÄLV:

Sociala medier är inte en samling kommunikationsplattformar där man plötsligt ska bete sig som någon annan, gärna yngre person (ofta tror man att man behöver vara tramsig på ett sätt man inte törs/vill eller kan relatera till ”jag vill inte berätta att jag nyss druckit kaffe – vem vore väl intresserad av det?!”).

Nej, var dig själv oavsett plattform. Det finns alltså ingen särskild ”sociala medie-lingo” man ska lära sig eller behöver använda i de sociala medierna. Vi fyller tjänsterna med det innehåll vi själva vill. Med sunt förnuft och viljan att kommunicera med potentiella väljare kommer man långt.  Väljarna kommer snabbt visa om de gillar eller inte gillar det. Vilka av alla de plattformar som finns man ska använda kan avgöras av vad man provat på tidigare, inlärningsförmågan och modet att närvara på så många arenor som möjligt där det är relevant att finnas.

För en politiker bör den digitala närvaron vara bred. Visst finns det som i alla sammanhang relevanta förkortningar och buzzwords men fokusera på det du vill kommunicera. Det andra löser sig när man testar sig fram. Det är ingen svår vetenskap det här med sociala medier.

Göran Hägglund har nyligen ofta nämnts som en bra twittrare, men de flesta av hans tweets har tills alldeles nyligen huvudsakligen varit automatgenererade från Facebook dvs när han skrivit en statusrad för Facebook så har den också publicerats på Twitter. Huvudsaken är att frågorna besvaras oavsett om de ställs via Twitter eller Facebook och detta är ju själva kärnan.

Prova. Det är det enda sättet att lära sig. Var nyfiken. Snabbheten i mediet kommer också vara till den egna fördelen här. Du kommer snart få feedback om du ”gör rätt”. Och att om blir du formell och rabblar partiprogrammet ständigt kommer ingen lyssna. Varken på nätet eller i verkligheten. Anpassa din kommunikation till de sammanhang du befinner dig i. En debattartikel i DN har också en annan tonalitet än samtalet i valstugan en lördageftermiddag.

”Det handlar om vem du är, vad du tycker och hur vi kan bli vänner”, Ronnestam.

RÅD 2. VAR PERSONLIG MEN INTE PRIVAT

Det här är svårt för många idag. Gränsen mellan vad som är personligt och vad som är privat har förflyttats enormt de senaste 15 åren. Vi skriver saker i våra statusrader idag som vi knappt berättade för våra vänner eller arbetskamrater förr. Facebook med sina 3.1 miljoner svenska medlemmar har självklart också bidragit till dessa gränsförskjutningar.

Det finns  förstås ingen gemensam syn på vad som är privat eller personligt. Det visade diskussionen runt Littorins kärleksyttringar på Facebook i våras så väldigt tydligt. Men det finns det sällan till det mesta vi kommunicerar. Vi tolkar alltid.

Djupet av hur personlig man blir är för varje individ självklart kopplat till det första rådet om att vara sig själv. Vissa kommer berätta mer om sig själva både som privatpersoner och inom ramen för det uppdrag man har.  Andra mindre. En offentlig person bör fundera igenom var de egna gränserna går och hur dessa gränser fungerar i relation till det uppdrag som finns. Det är ansvarsfullt och angeläget att var och en tar ansvar för den bild som förmedlas av sig själv och den verksamhet man företräder. Kan dock vara värt att betona att för en politiker idag bör det göras med en utgångspunkt från ett samhälle som välkomnar och efterfrågar mer personlig kommunikation och äkta samtal. Även med politiker.

”Vissa använder bloggen som en plats där man delger åsikter och kunskaper och opinionsbildar. Jag ser den också som en möjlighet att ge en djupare dimension av politikern som människa .” Mary X Jensen.

RÅD 3. TEKNIK OCH ÅLDER OVIKTIGT.

Utgångspunkten för all kommunikation är att skapa förutsättningar till ett samspel:

• mellan parterna involverade i dialogen
• mellan olika kanaler – internt såväl som externt.

Sociala medier är kommunikation genom nya kommunikationsverktyg. Vi känner oss mer eller mindre bekväma med dessa verktyg. Teknikingången och det starka fokuset på olika tjänster har bitvis skapat hinder. Att lyckas med sociala medier har inget alls med ålder att göra. Det handlar ytterst om det egna förhållningssättet till nya kommunikationsformer och tiden/orken/hjälpen att lära sig nytt och ges en möjlighet att förstå hur de fungerar.

En vanlig fördom och ett misstag är att tro att kommunikationen i de sociala medierna ska överlämnas till någon ung  (gärna nyrekryterad dvs kan inte organisationen alls) twintern. Vilket skulle kunna jämföra med att låta eleverna sköta all undervisning för att de bäst förstår skolsituationen. Eller låta it-ansvarig sköta partiets hela mailkommunikation för att den personen kan mailsystemet bäst.

Det är inte ålder som är avgörande. Det är en fråga om intresse för sin omvärld. För kommunikation. Fullständigt åldersoberoende.

Den mest tveksamma gruppen enligt mina erfarenheter till sociala medier vilka tror ni det är? Ja det är inte de extremt analoga herrarna och damerna i 50-års åldern, de där som ofta också är ganska sura över att ha skickats på utbildning. De brukar gå hem väldigt glada. Nya sätt att kommunicera!

Nej de mest tveksamma är faktiskt de som är i 20-25 års åldern. De blir ofta också rena bromsklossarna i diskussioner under en föreläsning eller på arbetsplatsen. Vad beror det på att de absolut inte tror att sociala medier är relevant i deras kommande yrkesutövning eller för företags kommunikation? Trots att de till stor grad vuxit upp och levt med internet. Förklaringen ligger nog dels i att de utgår från sin egen mediekonsumtion (dvs hur de själva använder sociala medier i sitt privatliv), dels är de uppvuxna i en skola utan en uppdaterad kunskapssyn. De har alltså inte själva arbetat med internet i pedagogiska sammanhang i tillräckligt stor utsträckning. Och i skolans tidiga undervisning om marknadsföring och kommunikation, ja där har de inte ens talat om sociala medier. Där är perspektivet ofta ett budskap till många. Så även denna grupp jätterädd för att tappa kontrollen. Hur ska de kunna vara ett stöd för en kommunikationskunnig men internetovan 50-åring?  Det är inte alls givet det kommer leda till ökad förståelse varken för kommunikation eller sociala medier. De måste vilja förstå båda delarna.

Det är alltså inte teknik eller internet man ska förstå i första hand. Det är kommunikation. I den viljan föds också nyfikenheten för nya sätt att kommunicera på.  Ny kunskap. Nya sätt att kommunicera med väljarna. Nya väljare. Effektivitet. Dialog. Nya idéer. Nya perspektiv. Allt viktigt för den som bryr sig om sin verksamhet och det uppdrag man har. Så leta inte efter ungdomarna när du vill lära dig mer om sociala medier, hitta den som brinner för kommunikation. De finns. I alla åldrar.

/Brit Stakston

Vill du läsa de tidigare posterna i serien finns de här:

Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 1.

Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 2