Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 4.

Är äkthet möjlig för politiker? Eller är de så fast i gamla sätt att bedriva valrörelsearbete så att man inte  förmår ersätta några av valstugesamtalen till regelbundna stunder för äkta samtal på det digitala torget? Kommer spökskrivandet bli politikers lösning för att vara närvarande trots att sociala medier vilar på en grund av autenticitet och transparens?

En annan viktig fråga är om det enda sättet för en politiker att använda sociala medier är att vi får följa dem långt in i deras vardagsrum? Är det just den dimensionen vi efterfrågar hos en politiker i de sociala medierna? Jag vill hävda inte alls. Det går att vara personlig ändå.

Under året som gått har vi fått se exempel på angränsande diskussioner när Fredrick Federley ville visa sociala mediers styrka genom en fejkad bloggpost som han sedan förklarade syftet med, Mona Sahlin började twittra vilket ifrågasattes efter att pressekreteraren berättade att Mona själv inte skrev tweetsen och det dök upp en omtalad kristdemokratisk fejkblogg. Det kommer att bli ett återkommande tema under detta valår. Äktheten.

Så här är det. Nyckeln att lyckas med sociala medier är att undvika att fejka sin närvaro i något led och att vara transparent med vem man är som avsändare i de plattformar man väljer för kommunikation.

För att vara framgångsrik i de sociala medierna skrev jag i del 3 att politiker bör:

• vara sig själv
• vara personliga men inte privata
• våga prova – ålder och teknikkunnande är inte viktigt för att lyckas

Under punkten ”vara sig själv” är det viktigt att betona att det är precis det här som gör att vad vi säger kommer att vara olika. Jämför Fredrick Federley (C) och Lilith Svensson (Kd) båda är personliga men ger en inblick i sin vardag på helt olika sätt. För de är olika som personer. Varför tror vi att det ska finnas kollektiva normer för allt på nätet. Det finns inget krav att en politiker måste, för att vara relevant i sociala medier, ge inblick i hur de är som ”vanliga människor”. Det avgörs av hur man är som person i andra kommunikativa sammanhang. Det är den personligheten som också ska ta plats i de sociala medierna i kombination med det uppdrag man har.

Under avsnittet ”vara sig själv” sa tog jag också upp detta med att man kan välja att kommunicera via en plattform och detta återpubliceras automatiskt på fler ställen. En statusuppdatering i t.ex. Facebook kan skickas vidare till blogg, twitter etc. Huvudsaken är ju att man fångar upp den eventuella konversation som sker. Jag valde att exemplifiera detta såhär:

Göran Hägglund har nyligen ofta nämnts som en bra twittrare, men de flesta av hans tweets har tills alldeles nyligen huvudsakligen varit automatgenererade från Facebook dvs när han skrivit en statusrad på Facebook så har den också publicerats på Twitter. Huvudsaken är att frågorna besvaras oavsett om de ställs via Twitter eller Facebook för detta är ju själva kärnan. Dialogen och konversationen.

Men är det då verkligen Göran Hägglund som twittrar eller skriver Facebook-statusar själv? Är det ens rimligt att tro att partiledaren och socialministern tar sig den tiden?

Kerstin Kokk:

January 15th, 2010 at 8:28 am

Fast Göran Hägglund skriver inte det mesta själv. Säkert ibland, men oftast är det nog hans pressekreterare. Jag var på en konferens före jul då han stod på scenen och pratade, och under tiden kom det tweets om att han var på den konferensen och talade och att han skulle vidare till en annan grej. Han hade absolut ingen mobil i handen eller dator i närheten, och vi kan väl utgå ifrån att han liksom vi andra dödliga inte kan twittra med tankeöverföring.

Kommentar till postningen Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 3. 

Twitterkontot Göran Hägglund startade den 27 augusti 2009 och det har resulterat till 410 tweets och 1 130 följare. Drygt en tredjedel av tweetsen är automatiska återpubliceringar av det som skrivs i statusraden i den Facebook Fan-page som finns.

När Göran Hägglund vill berätta något så sker det i huvudsak från Facebook. Sen följs konversationen upp via Iphone-applikationen Tweetie eller som inloggad på twitterkontot i webbgränssnittet. För mig är detta med återpubliceringen en oviktig detalj på många sätt och vis. Det är ett bra exempel på att det inte är extra jobb att distribuera sin närvaro till fler plattformar. Det visar också hur man kan ha en närvaro utan att egentligen vara där. Det enda viktiga är sedan att den konversation som sker runt det sagda eller frågor fångas upp oberoende av plattform. Då blir man närvarande.

Med Kristdemokraterna som exempel och på grund av det Kerstin Kokk berättar i kommentaren vill jag ge några råd. Kanske lite extra riktade specifikt till Göran Hägglunds stab samt nyanställde socialamedieredaktören Dan Jormvik men i grunden applicerbart för varje politiker och företag.

SÄG VEM SOM SKRIVER
Lika lite som jag i ett telefonsamtal med Göran Hägglund vill upptäcka att det är någon ur hans stab som gått kurs hos Göran Gabrielsson och lärt sig härma sin chefs röst vill en person som använder twitter twittra med någon som lärt sig Görans tonalitet och ordval. Lika lite som vi ville se en look-alike ankomma till Politikerpuben för att debattera vill vi se Göran Hägglund låtsas vara närvarande i de sociala medierna.*

Framgångsrik användning av sociala medier för en politiker i den svenska kontexten är det äkta och den egna närvaron. Visst verktygen kommer att förändras utifrån vad vi användare gör av dem. Antalet regisserade megafonkonton på Facebook och Twitter kommer säkerligen att öka. Men vi alla bidrar till den utveckling vi vill se. Politiker ska fokusera och värna om den möjlighet som finns till relevant effektiv och genuin väljarkontakt via nätet och inte med lillfingret lite slarvigt bidra till att sprida en trend av falsk egen spökskriven närvaro. Det man förlorar genom spökskrivandet är möjligheten att den tid som faktiskt finns för egen närvaro inte kommer att tas på allvar. Den typen av kommentar som Kerstin Kokk ger kommer att vattna ut trovärdigheten i allt som förmedlas från Göran Hägglunds konto.

Resonerade om detta med politikerbloggaren Farmor Gun under vårt samtal häromdagen där vänner till henne uttryckt rädsla för att sociala medier bara blir ännu en ”marknadsföringstuta” som används för manipulation.

Hur ska man göra då? I Hägglunds fall tycker jag kommunikationsstaben bör komplettera den sk bio-texten i Twitterprofilen med vilka som twittrar från kontot ”Göran Hägglund” eller gör som Obama gjorde, skriv tydligt i bakgrundsbilden vem som administrerar twitterkontot.

Såsom Göran Hägglunds sida presenteras idag är det lätt att förledas till att tro att det är Göran själv som twittrar. En politiker vars relation med medborgaren bygger på trovärdighet har ett ansvar för att inte bara rida med och ge sken av något när man använder nya kommunikationskanaler.

Sociala medier bygger på äkthet, man förväntas vara närvarande själv. Även om politiker ofta använder sig av spökskrivare så är det en dålig idé för sociala medier. Det utesluter inte att det är högst förståeligt om staben runt Hägglund hjälper till med hans digitala närvaro, men låt det vara tydligt för mottagaren också. Allt annat kommer bara bita tillbaks en dag. För ingen vill bli lurad.

Dessutom är det en trygghet för Göran Hägglund själv, ingen kan till 100% företräda någon annan, en dag kommer någon att slinta på tangenterna och skriva något som inte Hägglund personligen kan stå bakom och media plockar upp. Vi vet dessutom hur det gick när pressekreteraren Lisa Wärn chattade på Aftonbladet i Maud Olofssons namn. Vi förstod att Obama inte twittrade och staben runt Obama bidrog själva till förståelsen genom att väldigt sällan t.ex. skriva tweets skrivna i jag-form.

En bra förlaga till detta med tydligheten runt vem som faktiskt är avsändaren finns hos Kristdemokraterna själva i den bildblogg man hänvisas till från Hägglunds twittersida. Här står det tydligt att urvalet i bloggen görs av hans stab.

Det här är en bildblogg där du kan följa kristdemokraternas partiledare och socialminister Göran Hägglund. Bloggen publiceras av Hägglunds stab. Själv tar partiledaren avstånd från allt som verkar skumt och som till äventyrs råkar hamna här:

Jag tycker detta är bra och i bildbloggen anas dessutom en arbetsglädje i bilder och kommentarer som bara gynnar uppfattningen om Hägglund och som jag tycker man skulle kunna göra mycket mer med. Till exempel skulle de kunna länka från dessa mer informella bilder till artiklar, tal och andra dokumentationer från det  faktiska tillfället. Integrera kommunikationen mer. Presentera också staben vilket därmed också bygger varumärket Kristdemokraterna som arbetsgivare. Får lite känsla av The West Wing och det visar att en personlig ton från staben bara gynnar hur partiledaren uppfattas. Så kom igen nu Kd uppdatera och gör det tydligt vem som är avsändare. Vi vet ju nu att Göran Hägglund inte twittrar. Åtminstone inte alltid. Ytterst är det ju kristdemokratisk politik som man vill diskutera.

FACEBOOK OCH AUTENTICITET

Låt mig fortsätta använda Göran Hägglund som exempel för detta med en närvaro på Facebook. Med 3.1 miljoner svenska användare är en närvaro i Facebook idag att jämföra med att finnas med i telefonkatalogen på 80-talet. En officiell sida/Fan-page är anpassad för företag och organisationer.

Göran Hägglunds Facebook-statusar kommer alltså inte från en personlig privat profil på Facebook utan från just en Fan Page där det idag finns 774 fans. I det sammanhanget förväntar jag mig mycket mindre att det är Göran Hägglund som själv är närvarande. För mig är dessa officiella sidor just officiella. För ett företag. För ett parti. Det kommer de också att bli i allt större utsträckning när de implementeras brett.

Kristdemokraterna som parti finns på flera ställen i Facebook.  En grupp som heter Kristdemokraterna med 585 medlemmar (senast aktivitet 26 oktober). Sedan finns Kristdemokraterna Sverige och de har en personlig profil, ett konto med 436 vänner och säger sig fylla år den 20 mars 1964, säger sig söka vänskap och nätverkande……samt hänvisar till Konrad Adenauers och Göran Hägglunds Fan-page i Facebook. Senaste aktivitet 13 januari så det verkar vara det aktiva kontot för Kristdemokraterna centralt.

Företag eller organisationer ska inte ha den här typen av profilsidor, det är säkert gjort innan de sk officiella sidorna fanns nu får det bli en av Dan Jormviks första uppgifter. Styr upp Facebook-närvaron, lägg ner gruppen och privata profilen samt starta en officiell sida för Kristdemokraterna.

Idag är det alltså Fan-sidan ”Göran Hägglund”  som har har störst antal medlemmar. Att den Fan-sidan heter Göran Hägglund innebär också att vad de än publicerar på den sidan kommer namnet på Fan-sidan vara avsändaren till det som sägs. Vilket gör att allt ser ut att vara publicerat av Hägglund själv.

Socialministern och partiledaren för Kristdemokraterna tar sig knappast tiden att skriva det ovanstående men visst ser det personligt ut. Ordet ”jag” förstärker den personliga känslan och i flödet bland  andra statusrader kommer det undermedvetet registreras som att ”Göran Hägglund” säger. Det är inget problem att uppdateringen är skriven av någon i hans stab. Det viktiga är ju att själva innehållet definitivt är relevant information för de som är intresserade av Göran Hägglund. Den här statusraden publiceras sedan automatiskt på twitter och ser då ut så här:

På resan över till twitter förvandlas det till något som även jag uppfattar som personligt. När det faktiskt lika gärna hade kunnat stå:

”Göran Hägglund medverkar imorgon lördag i ekots lördagsintervju. Sänds i P1 klockan 12.55 med repris 19.05. Kommer att finnas på webben och som poddradio.”

Även här tycker jag därför att Göran Hägglund och andra politiker har ett ansvar för att vara tydlig med vem som skriver. Det förtar inte det man vill säga och precis som i Obama-fallet går det enkelt att ordna genom att undvika ordet ”jag” och tydligt ange vilka som faktiskt är avsändare.

Facebook är nytt som kommunikationsverktyg. Facebook största pedagogiska poäng och anledning till det stora genomslaget är just det autentiska som föddes ur den tysta överenskommelsen om att vi använder vårt eget namn och inte anonyma handles. Twitter är också nytt. Är man fler som twittrar på ett konto, vilket vore ganska naturligt för en stab runt en partiledare, kan man med fördel använda tredjepartsapplikationen Co-Tweet. För även Twitter har samma utgångspunkt i grunden – autenticitet. Förtroendet och äktheten som upplevs i relationen ska inte missbrukas. Vi ska tvärtom värna om den.

Båda plattformarna kan trots detta med fördel användas av partier, organisationer och företag. Allt beroende på hur man utformar kontot genom namn, bild och avsändarinformation.

Sociala medier är för politiker en gyllene chans att argumentera för sin politik. I dialog och i samtal där den egna verkligheten hos medborgarna kan prövas mot de löften som ges. Oberoende av tid och plats. Det är effektivt och relevant för allt fler väljare. Det är också viktigt för sociala medieredaktörerna hos partierna att titta bortom partiledaren när det gäller närvaro i de sociala medierna. Varje medlem är en fantastisk resurs i gestaltandet av ett partis politik. Det är den absolut största kraften i de sociala medierna och en långt mycket viktigare aspekt att lägga kraft på än att partiledarna alltid twittrar. Eller ger sken av att de twittrar.

Uppdatering:

*Göran Hägglund har svarat, läs gärna hans bra kommentar där han klargör vad han skriver och vad som skrivs av hans stab. Han säger också att den tweet där han puffar för sin medverkan i radioinslaget faktiskt var skriven av honom och att de skrivna med ordet ”jag” är skrivna av honom.  Läs mer i kommentaren och mitt svar till honom. Mycket trevligt, klargörande och inspirerande för andra att Göran Hägglund valde att svara. Och jag har bett om ursäkt för antagandet att just den puffen för ett radioinslag var skriven av hans stab : ) 

Blev så småningom en uppföljande post om bland annat detta svar: Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010, del 5. 

/Brit Stakston

Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 1.

Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 2.

Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 3.