Tillgången till information är grunden till kunskap. Idag ger nätet oss möjlighet att bygga kunskap gemensamt. Hur anpassar sig den traditionella politiska maktstrukturen till det gemensamma kunskapsbyggandet som sker varje sekund via nätet? Vill politiken ha större delaktighet? Kan politiken klara av fler synpunkter? Hur ska den demokratiska processen se ut då? Hur klarar de ofta extremt analoga organisationsformerna alla de politiska samtal som också sker på nätet? För mig är just detta det centrala när vi ser på sociala medier och politik.
Jag har inga färdiga svar och är inte politiker men försöker beskriva den verklighet jag möter. Vad händer när teknikrädslan försvinner och den parallella verkligheten som finns på nätet ses som möjligheter och inte upplevs som hotfull?
Inom ramen för SKLs projekt för Medborgardialog har jag haft förmånen att få leda ett antal diskussioner om sociala medier och politik. Oerhört spännande samtal som visar att det här med en kommunikationsrevolution inte är en idealistisk dröm. Den sker nu. Många politiker törstar efter nya sätt att föra dialog med medborgarna. Det provas saker överallt. Insikten om att de samtal om politik som sker när man som lokalpolitiker strosar ner till Konsum på lördageftermiddagen också sker på nätet får varje passionerad politikers ögon att lysa. Faktiskt. De enda som blir rädda är de som inte vill förlora sin makt. Ett fenomen som vi alla kan relatera till när roller förändras. Vinnaren i alla förändringsprocesser är den som kan vila i sin övergripande mission: i det här fallet handlar det om att vilja bedriva relevant politik för de som valt att ge politikern mandat att göra det.
Fundera på det här ur The Wealth of Networks av Yochai Benkler vars TedTalk finns här (påminnelsetack till Jonatan Fried) :
We are in the midst of a technological, economic, and organizational transformation that allows us to renegotiate the terms of freedom, justice, and productivity in the information society. How we shall live in this new environment will in some significant measure depend on policy choices that we make over the next decade or so. To be able to understand these choices, to be able to make them well, we must recognize that they are part of what is fundamentally a social and political choice—a choice about how to be free, equal, productive human beings under a new set of technological and economic conditions. As economic policy, allowing yesterday’s winners to dictate the terms of tomorrow’s economic competition would be disastrous. As social policy, missing an opportunity to enrich democracy, freedom, and justice in our society while maintaining or even enhancing our productivity would be unforgivable.
Nätets potential för revitalisering av politiken handlar självklart om så mycket mer än att anställa sociala medieredaktörer som ska sköta kommunikationen på nätet. Bjuder på ytterligare en inspirationskälla för mina nya politikerläsare Clay Shirky som också talar om hur nätet bidrar till demokratisering i boken Here Comes Everybody: med den inspirerande underrubriken ”The Power Organizing without Organizations”.
I den respons jag mött runt innehållet i den här serien av bloggposter finns en djup insikt hos politiker om att människor vill prata politik. Det finns också en vilja att förstå och använda de nya formerna för politiska samtal. Och den nyfikenheten finns oavsett digital vana. Nyckeln till att det Benkler talar om verkligen ska kunna bli realitet är kunskap och förståelse för det digitala kunskapsbyggande som sker. Att förstå att det inte handlar om en generationsförmåga utan ett förhållningssätt till nya kommunikationsformer. Detta fångades direkt av en av de mer analoga politikerna (enligt egen utsago) som i veckan förtvivlat avbröt mig och vände sig till SKL:
– Jag har förstått nu!! Jag ser ju vad det här betyder för politiken, för engagemang och utveckling. Men vem, jag vill veta här och nu vem bär ansvar för att det här blir känt?!
Sen följde en spännande diskussion om det var kommunens eller partiledningens uppgift där de flesta landade i att det absolut var en fråga för partierna. En önskan om utbildning för att sedan välja de verktyg som passar för de enskilda individerna. Kloka synpunkter på allmänna påbud som redan förekommer om att ”ni måste twittra, ni måste vara på Facebook”. Förståelse fanns också bland många för att det också var ett eget ansvar att kliva in nu när man förstod att det handlar om ett relationsbyggande.
Ett intressant perspektiv som diskuterades var också utmaningen som ligger i att politiken som är mer van att i sin kommunikation jobba med att stå till svars för föreslagen eller genomförd politik nu ska lära sig ta in i mycket större grad. Insikten om att det vänder ju upp och ner inte bara på förhållningssätt och retorik utan också själva resultatet/innehållet i politiken. Mindre färdiga svar/större lyhördhet. Men hur ser en demokratisk process ut för det? Fungerar den vi har? Viljan att vilja kommunicera mer begripligt och reflektionen över att motioner och annat är rent obegripligt förekom också i samtalen. Självklart också många, många funderingar om gränserna mellan privat och personligt.
Sedan kretsade diskussionen om hur nätet förändrar relationen medborgare/politiker när påverkansmöjligheterna blir fler. Politikerns ansvar att se helheten och prioritera eller ser vi på sikt färre större gemensamma helhetsbeslut till förmån för allt fler regional/lokalt fattade enfrågeperspektiv?
Vad tror du? Vad tänker du om dagens politiska strukturs möjlighet att arbeta med större medborgardialog. På riktigt. Är det ens möjligt så som det ser ut idag?
Själv tror jag det inte rent strukturellt men det kommer att förändras av det tryck som sker från medborgare. Den maktförskjutning vi vet sker per automatik när inte bara en avsändare får ut ett förpackat budskap till många utan att många kan kommunicera med många rubbar dagligen gränser. Självklart kommer detta att utforma nya beslutsprocesser även inom de politiska partierna.
Det här är ingen utopisk framtid vi talar om. Det är förverkligande av det som skett i takt med internets utveckling. Nu kan vi äntligen lägga ålder och teknik bakom oss. Det handlar inte om verktygen. Det handlar om den framtid vi bygger tillsammans med hjälp av verktygen. Det är ett misslyckande för politiken redan år 2010 om inte sociala medier används till den kraft för engagemang och delaktighet som finns. I dialogen med medborgaren finns kontakten med det liv som politiken ytterst har som roll att forma. Förstå så spännande att vi alla är med när det formas nya strukturer för detta. Ett viktigt paradigmskifte.
/Brit Stakston
Övriga postningar i denna serie:
- Del 1 en grundläggande genomgång om varför sociala medier är så viktiga i den kommande valrörelsen. Vad politiker ofta missar i sin syn på sociala medier.
- Del 2 om att sociala medier är att betrakta som en tredjedel av medielandskapet idag. En summering av diskussionen runt publiceringen av del 1 samt ett aktuellt exempel med den finske statsministern och sitt användande av bloggen.
- Del 3 med fokus på tonen i de sociala medierna och att det inte är ålder eller teknikintresse som är grunden för framgångsrik kommunikation i sociala medier. Dessutom en reflektion runt Unsgaard´s Facebookstatus.
- Del 4 med fokus på detta med äktheten att vi tänker fel om allt hänger på en enskild närvaro som ska exponera sin vardag. Sociala medier handlar om mycket mer och för politiker ligger styrkan i att se varje medarbetares pusselbit för att bära fram partiets politik.
- Del 5 en reflektion om två artiklar som berör sociala medier i valrörelsen samt resonemang runt det svar jag fick från partiledare och socialminister Göran Hägglund om vem som skriver vad i hans stab.
- Del 6. Om hur Twitter används under partiledardebatterna.
- Del 7. Om hur traditionella medier väljer att lyfta det triviala i on-line samtalen om politik samt hur fejkade frågor till twittrande politiker kanske inte är riktigt rätt sätt att utvärdera deras twittrande.
@jetuma - Mattias Karlsson säger
Visst är medborgardialogen ett utmärkt sätt att skapa, underhålla och utveckla kommunikationen och relationen till sina väljare.
Men för att få effekt och nytta i den här typen av dialog, är jag övertygad om att du som väljare och medborgare måste känna att du verkligen kan påverka och vara en del av de beslut som fattas.
I slutet på inlägget sätter du just fingret på den här kritiska punkten – Beslutsprocessen
Här måste politiker och beslutsfattare hitta arbetssätt och strukturer för att använda medborgardialogen som ett integrerat verktyg i sin beslutsprocess, annars finns risken att medborgardialogen
”bara” blir ett uddlöst brus utan egentlig effekt.
Att väljare och medborgare är redo för den här typen av dialog är jag helt övertygad över, men fråga är om våra beslutsfattare är det?