När #tintingate rasade var många av oss nyttiga idioter för DN. Visst den konstnärlig ledaren hade lite klantigt klivit i ett av de största getingbon i kultursektorn. Gallring och Tintinböcker. Svepande yttranden om tintinalbum och var det en flytt eller ej på några meter. Vad var det egentliga syftet bakom vald vinkel? Det är jag fortfarande förundrad att ingen tittat närmare på men noterar att att andra perspektiv var svåra att lyfta i debatten när twittrandet väl satt igång.
Den medietwittrande eliten och rasisterna blev nöjda som det var, svalde betet och twittrade loss om #tintingate. Att den konstnärlige ledaren sedan blev av med jobbet efter att ha utsetts till bibliotekschef i en av landets största tidningar och fått drevet efter sig har knappt noterats. Kulturelitsgeggan hade sagt sitt om Tintin och gallring av böcker. Och gladast var nog trots allt DNs kulturredaktion för klickfesten de startat.
Min fråga till oss själva och media efter #tintingate var dessa:
- Hur lätta är vi i tyckonomin på twitter egentligen att regissera?
- Hur medvetna är redaktionerna om hur lätt det är att manipulera nyhetsflödet genom att regissera diskussioner på Twitter?
- Hur ofta arbetar redaktionerna medvetet med twitterpubliken som trafikdrivare?
Twittrare som budbärare
I söndags började Tommy Nilsson följa mig. Undrade då genast vem som tipsat honom om att följa den där sociala medieexperten.
I måndags kikade jag sedan en kort stund mitt på dagen i twitterflödet och såg att Tommy Nilsson, namnbytet och en bild på honom där han var illa sminkad for runt. Noterade larviga jämförelser med Prince namnbyte. Redan där började det spåra ur inte bara för att jag gillar Prince utan för att det är ojämförbart på så många plan. Men struntade i att kommentera. Tänkte framför allt ok nu vet jag varför han började följa mig. Suckade över att twitterbetet svalts så enkelt igen och loggade ur, dock med en irriterande känslan över att det finns något galet i mediesverige idag. Det var nämligen lite för många Tommytweets…
Tisdag morgon under ett morgondopp på twitter ser jag att det nu är klart att det är en choklad som ska marknadsföras. Och då ställer jag frågan på twitter om det blev full pott eftersom landets topptwittrare agerat på lockbetet och att det är en tunn linje det där med att lura folk.
Onsdag morgon ser jag nu under ett nytt morgondopp att det nu jublas åt att AIK gjort en kupp mot kuppen och att allt är förtäckt mediekritik. Och jag kan inte ta reda på mer. Hinner inte och vill inte. Vi pratar Tommy Nilsson, vi pratar choklad och nu alltså toppat med AIK. Ja nog behöver vi vara mediekritiska men fejkandet har aldrig varit min gren.
Men visst är exakt det här vi måste se upp med. Mediekritiken mot det som sker i de sociala medierna måste upp på agendan på varje redaktion. Sjäv har jag efterfrågat generell folkbildning om mediekritik som något akut och tjatat i ändlösa poster om twitterlistor, medieelit, nätelit med hopplös historielöshet eller tro på vår egen upphöjdhet.
Vem jobbar du för med din tweet?
Att fundera en extra gång innan man twittrar iväg kan vara en god idé, för vems agenda agerar vi på när vi slänger iväg våra tweets? Vi vana, fria medietyckare – som egentligen är så lätta att manipulera. Det är exakt det här som gör att jag morrar åt twitterlistor och hierarkier i den här ankdammen. För det gör oss helt j-a blinda för världen utanför och det gör mig smått mörkrädd.
Journalister å sin sida måste bli bättre på att granska aktörerna på twitter och inte dras med i den här snabbhetshysterin. Skomakare bliv vid din läst lite vill jag ropa. Källkritik och lite is i magen kan också vara bra. Det kommer vara det nya svarta i det nya medielandskapet. Snabbhet betyder inte att allt ska kastas ut genom fönstret. Det som är det journalistiska hantverkets kärna måste prioriteras lika mycket. Anders Thoresson menar det är ett systemfel som måste hanteras lika mycket som att kräva bättring enskilda reportrar.
Den här grafen som Elias Betinakis tagit fram via Google Analytics visar exakt HUR sjuk den här världen är om den stämmer (hittat via Ulrika Good). Det som sticker iväg där i en så kallad hockeklubba i grafen är alltså Tommy Nilsson medan #bästabeatrice ligger därunder som en orange liten puckel.
Eftersom #bästabeatrice ser ut att fullständigt sopas av mattan av diskussioner om Tommy Nilsson trots att #bästabeatrice refererats till i media som den mest delade så finns det inget mer att göra…..förutom att kanske överväga att bli florist. Nu. Utan Twitterkonto.
För snälla mediesverige säg inte att vi pratat mer om Tommy Nilsson än #bästabeatrice.
Uppdaterat: se kommentarsfältet @mattipalm glädjer mig genom att skicka en graf som visar att Tommy INTE diskuterats mer. Tack och lov. Men frågorna runt uppmärksamheten jag ställer mig är förstås lika relevanta att ställa sig.
/Brit Stakston
P.S Och ja jag inser att jag är en i raden av de nyttiga idioterna här just nu.
P.S Det här är inlägg 56 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar.
Matti Palm säger
#bästabeatrice engagerade långt fler än Tommy Nilssons fejklansering: http://analytics.topsy.com/?q=%23b%C3%A4stabeatrice%2Ctommy%20nilsson
Obs att jag jämför lite äpplen och päron med en hashtag och ett namn. Men i fallet #bästabeatrice var ju hashtaggen i fokus medan det inte fanns någon given i Tommy Nilsson-fallet.
Visst blev twittrare lurade. Men det är nog ännu allvarligare att F&B lurade medier. Genom att luras dag ett så kände medierna sig tvingade att ta in fortsättningen, om chokladkakan. Betalningsmedlet som F&B använde var förtroendet för oss alla som arbetar med kommunikation.
/matti
Tofflan säger
Synnerligen intressanta tankar och jämförelser med Tintingate. Hur kommer det sig – verkligen… – att vad som helst (nästan) sväljs utan att ifrågasättas? Uppvuxen i en tidningsfamilj och arbetande som kommunikatör var det rätt länge sen jag lärde mig att ”allt som står i tidningen VERKLIGEN INTE är sant”…
BRA och tänkvärt inlägg!
Marcus Jerräng säger
Håller oftast med dig Brit men hakar upp mig på en grej här: att det krävs sociala medie-analys för att visa ”exakt HUR sjuk den här världen är” är lite weird. Det räcker väl att jämföra antalet kvällstidningsläsare med antalet morgontidningsläsare?
Nog för att det är många early adopters på Twitter fortfarande, men det finns en anledning till att Gardell, Schulman, Alsing, Läckberg osv är störst. Och den är inte att Twitter domineras av samhällsintresserad kulturell medelklass.
Imho helt självklart att Tommy Nilssons namnbyte blir på det stora hela en större snackis än en förvisso lysande DN Kultur-artikel.