Om Resumé skriver om ett av Blank Spot Projects pågående reportage vill jag som bloggare för Dagens Medias bjuda er läsare på några inblickar i vårt arbete eftersom många i mediebranschen följer det med intresse. Så följ med bakom kulisserna i hur det där TILLSAMMANS MED egentligen fungerar.
Ett av de digitala sociala objekt som delas av stolta medlemmar
När Blank Spot Project gick i mål hade 2 500 personer finansierat oberoende medborgarfinansierad kvalitetsjournalistik som belyser världens vita fläckar. Vi hade testat idén genom en crowdfundingkampanj och fick nu chansen att gestalta den tack vare backarnas bidrag. Från 10 kr till 10 000 kronor hade de bidragit med. Löftet var också att det skulle ske tillsammans med läsarna och de skulle bland annat få tillgång till redaktionens inre puls.
Läsarlöften
Totalt samlades 1.3 miljoner kronor in och det som lovats att genomföra var att lansera en sajt med minst två reportage till september. I skrivande stund är sajten redan uppe och det är mer än dessa två utlovade reportage på gång. Det går förstås att bli medlem nu också. Vi planerar redan för tiden bortom september och har en mängd intressanta och väldigt vita fläckar att berätta om.
En viktig komponent för att arbeta på ett nytt sätt med läsarna/medlemmarna är det möte som sker mellan reportageteam och läsare under hela arbetet. Vi trodde dock inte att det skulle kunna testas fullt ut i denna första fas. För hur skulle vi kunna låta reportrarna på fältet ta med sig läsarna, in bakom kulisserna under själva arbetet utan en färdig digital lösning? Det fanns ju ingen medlemscommunity att bjuda in till. Vi fick upp en sajt tämligen snabbt men själva medlemsforumet och dess olika funktioner bygger ju på vägval som görs just nu och kommer att ta tid att utveckla. Vilket innebar att det där ”tillsammans med” före, under och efter ett reportage kanske inte skulle kunna testas storskaligt förrän Blank Spot Project gick in i nästa fas till hösten. Men vi ville verkligen kunna erbjuda medlemmarna en mötesplats mellan dem och teamet ute på fältet under deras arbete. De fysiska möten med redaktionen som sker runt om i landet och en aktiv dialog i andra kanaler ersätter inte den unika insyn i det journalistiska arbetet under ett reportage. Vilket gjorde oss frustrerade eftersom det här kommer att vara nyckeln till Blank Spot Projects långsiktiga överlevnad.
Medlemscommunity i stängda Facebookgrupper
Vi funderade vidare över alternativ. En öppen lösning via bloggen övervägdes men med den nackdelen att Blank Spot Project då ger bort allt innehåll. Reportagen är redan tänkta att vara fria och om allt annat också är tillgängligt för alla finns det nog, långsiktigt, väldigt lite incitament för att betala 599 kronor (eller mer) per år. Värdet att betala för tjänsten blir för otydligt. Problemet löstes genom att göra det uppenbart enkla. Att använda en rådande infrastruktur som når 68 procent av Sveriges befolkning som använder nätet. Vi valde medlemsexklusiva slutna Facebookgrupper för de första reportagen.
Fotograf Roberto Guerra och journalisten Emanuel Sidea
Först ut var #BlankSpot1 med journalisten Emanuel Sidea och fotografen Roberto Guerra i Peru. Det följdes upp av #BlankSpot2 med journalisterna Carolina Jemsby och Martin Edström i Burma.
Och oj vilken resa de tar med oss på! Det har varit fantastiskt att få följa de båda teamen i utforskandet av sin relation till läsarna och medlemmarna. Det är som att se frustande hästar springa fram över fälten. Fria på väg mot helt nya mål.
Journalisten som samtalsledare
I #BlankSpot1 har Emanuel Sidea gjort 27 inlägg under de 13 dagarna han har varit i Peru. Han har testat sina egna gränser och fört samtal med sina läsare om sitt pågående reportage i ett helt nytt sätt att arbeta:
”Jag måste erkänna att det känns lite speciellt. För en gammal (nåja!) journalist som annars är väldigt hemlighetsfull och aldrig vill låta folk veta något känns det … ja, lite experimentellt men superkul!”….”Aldrig tidigare har jag dock gjort något liknande, att låta någon följa mitt arbete i realtid”.
Medlemmarna har fått följa med från första stund när bagaget packades i Stockholm fram till den sista intervjun i Lima. Genom dagsrapporterna har en unik inblick getts i den journalistiska processen. Det blir tydligt hur många byggstenar och hur mycket tid som går åt för att genomföra ett granskande reportage. Och nyfikenheten har varit stor från medlemmarna. I den största gruppen är det just nu 450 personer som följer det dagliga arbetet. En stor nog grupp för att hjälpa oss vidare och lära känna medlemmarna. Också det unik kunskap.
Från etik till missade intervjuer
Ett inlägg som verkligen bjöd på intressanta diskussioner var det om etiska dilemman med betalning till intervjupersoner. Ju fler frågor och perspektiv desto fler möjligheter för både Emanuel Sidea och Blank Spot Projects redaktion att berätta om utifrån vilka riktlinjer man arbetar:
”Vi skulle göra en intervju idag när frågan plötsligt dök upp: kunde vi ge en pengagåva som tack för intervjun? Jag svarade blixtsnabbt att det var bara att glömma. På väg därifrån hade jag och tolken Luis en intensiv diskussion. Tolken menade att man visst kan ge en liten peng. Jag hänvisade till att är oetiskt, ohållbart och att det inte funkar att betala för att göra sitt jobb. Tolken menade att personen ifråga gjorde också ett arbete och därför borde få en ersättning om det begärs. Jag tycker att linjen är klarröd och aldrig någonsin ska korsas. Vad tycker ni? Gjorde jag rätt? Eller har Luis rätt?”
Man har också fått en tydlig bild av de olika intervjuernas funktion i ett reportage. Folkbildning om journalistik på hög nivå. Det skapar en större förståelse för både arbetssätt och tidsåtgång:
”Bakgrundsintervjuer överbryggar också nästa fas som vi går in i nu: själva intervjuandet. Detta är den kritiska delen och går ut på att samla in material som inte kan göras hemifrån. Utföra skillnaden mellan reportage och rewrite. Det är därför stämningen i Blankspot1-teamet just nu är lite spänd. Någon skulle till och med säga stundtals orolig. Det är en anspänning som ligger likt ett moln över våra huvuden. Att lämna researchfasen gör också lite ont. Fram tills nu har vi klamrat oss fast vid andra, personer som är experter och deras kunskaper, nu får man släppa taget för att själva bryta ny mark och få svar på de stora knäckfrågorna man förhoppningsvis identifierat.”
”Likt en idrottare som gör sig redo för ett mästerskap, laddar vi upp. Närmast är att träffa och intervjua personer som har förstahandsuppgifter. Tidigare idag tog vi ytterligare ett flyg för att komma hit. Vi befinner oss på hög höjd och det är fullmåne. Imorgon bitti ska vi ut. Luften är bokstavligen lättare, men vi andas tyngre. Efter att vi vaknar kommer jag, fotografen Bear och tolken Luis att snöra på oss grova kängor. Vi ska bokstavligen bestiga berg för att bärga hem intervjuerna.”
Han har också med tiden varit transparent om de problem som teamet stött på under arbetet. Händelser och faser i ett arbete som aldrig hade synts i ett vanligt reportage:
”Hade detta varit en vanlig reportageresa skulle ingen fått veta. Redaktören hade kanske fått veta höra en del men inte allt. Vanliga läsare hade bara läst det färdiga reportaget. Men nu ska ni få höra.
Jo, vi har haft enorma problem här i Cajamarcaregionen, där vi rör oss mellan olika samhällen. Att de första dagarna är trögstartade är normalt när man gör reportageresor. Men detta är något annat. Bear som jobbat i Latinamerika i flera år har också reagerat på att det är svårjobbat. Själv kan jag inte minnas senast jag hade så oöverskådliga logistiska problem med ett reportage. Häromdagen, då vi besteg berg på 4000 meters höjd för att göra en intervju, var inget mot vad vi stött på under resans gång. /…/Så när nyckelintervjuer blivit inställda och ständigt framskjutna har stressnivån stigit avsevärt.”
När Emanuel ställer frågor till medlemmarna om vad de tycker får han både detaljrika och omsorgsfulla svar:
”Men nu vill jag höra vad ni tänker: vad vill du läsa mer om från arbetet bakom kulisserna?”
Allt från tips till själva reportaget, råd för hur man kan lägga upp arbetet med Facebookgruppen så det inte blir för tidskrävande till glädje över den insyn som getts i gruppen. Också en hel del uppmuntrande ord om att han verkligen inte ska agera så att inblickarna bakom kulisserna äventyrar huvudstoryn eller deras säkerhet.
I några inlägg finns korta intervjuer och senare får vi veta mer om några av dem. Slutligen tas medlemmarna med på nästa fas och får veta att nu är det dags att ställa de ansvariga mot väggen:
”Detta markerar också ett skifte i reportagearbetet. Med intervjuerna har man kunnat märka av mönster i resonemang, argument, händelseförlopp, namn, personer och ansvariga. Det innebär att vi kan steget till nästa fas – att genomföra ansvarsutkrävande intervjuer. De ansvariga ska få berätta sin syn på de uppgifter och utsagor som vi har samlat in.”
Och han ger en inblick i hur han ser på intervjuer med makthavare:
”Nästan alltid är det likadant när man gör intervjuer med makthavare. De förhalar och undviker journalister så långt som möjligt. Av erfarenhet vet jag att de gör så reflexmässigt, i tron om att journalisten ger upp. Jag har gjort många intervjuer med makthavare och känner igen beteendet – catch me if you can. Men det finns alltid vägar in. Nu ska jag inte gå in på hur jag brukar göra (eller vill ni veta? säg till isåfall!), men oavsett så är det alltid förenat med kostnader. Klockor tickar, reseutgifterna ökar, utan att man för den skull är garanterad något.”
I ett av de sista inläggen i den här fasen av Peru-reportaget ställs en fråga till medlemmarna om hur de tycker att slutprodukten, själva reportaget, ska levereras nu när själva skrivandet börjar närma sig.
”Ska jag skriva reportaget i delar eller vill du läsa allt på en gång? (Egentligen är frågan: är du en sådan som knarkar en tv-serie i följd eller ser några avsnitt i taget?)”.
Svaren på den sistnämnda frågan har gett redaktionen såväl bekräftelse för planerat arbete som en massa nya idéer. Och arbetet är inte slut än på länge så se till att följa Emanuel och hans fortsatta arbete. Imorgon kommer han till Blank Spot Project i Stockholm för att berätta om vad han egentligen fick veta av de han intervjuat och vilket företaget är som han granskat. Är du medlem är du välkommen, anmälan sker här.
En stark relation till storyn och journalisten
Medvetet har jag valt att i denna text inte citera direkt från några av medlemmarnas svar i alla de konversationer som skett mellan Emanuel och dem. Det vore att bryta ett förtroende eftersom jag inte hunnit fråga dem. Men det är verkligen galet många guldkorn som levererats i form av tips, tyckanden, frågor, råd och extremt initierade kommentarer. Dessutom en mängd glada hejarop till både teamet i Peru och Blank Spot Project i Sverige som ger oss energi för månader framöver.
Helt klart är att dessa 450 medlemmar har fått en insyn och relationer till det kommande reportaget, Emanuel Sidea och hans team samt Blank Spot Project. Relationer som är unika och starka. En viktig byggsten i arbetet med en folkrörelse för utrikesjournalistik. Och det känns friskt och levande efter en vecka då jag sannerligen undrat var journalistiken är på väg.
Och som sagt missa nu inte att följa de som är ute just nu, det lika viktiga och spännande reportageteamet, följ #BlankSpot2. Där har medlemmarna just fått veta följande i helgen:
”JÄVLAR! Det trodde vi aldrig. Idag har vi varit i en stad och gjort en rad intervjuer, planerade sedan länge. Plötsligt började en person berätta något vi inte ens hade kunnat gissa oss till. /… /” Nu är ansvaret för att förmedla denna berättelse vårt och ingenting får gå fel. Samtidigt som det isar till längs ryggraden, så är vi fyllda av pirr och glädje. Över att dra fram skiten i ljuset. Vi kommer kunna berätta detta, som vi tycker är helt galet viktigt. Vi hoppas kunna skapa en diskussion och debatt om valet mellan pengar framför människoliv. Och göra en Blank Spot till en belyst plats. TACK!!! För att ni gjort denna reportageresa möjlig.”
Tack Emanuel Sidea, Carolina Jemsby och Martin Edström för att ni varit först med att våga testar! Och det här är bara början så se till att bli medlem så du kan se alla våra reportage utvecklas på det här sättet.
/Brit Stakston
Varför ens Facebookgrupper?
Att inte gå över ån för att hämta vatten är ett bra ordspråk för det mesta vi gjort i Blank Spot Project. Att göra det lätt för sig är ofta underskattat. Det är ju kostnadseffektivt för att testa idéer och dessutom nå ut till sina nyckelmålgrupper. Det låter väl självklart att välja den enklaste vägen men ofta gör man inte det för man tänker ”vi måste ju nå alla” eller att man vill göra nya coola saker. Vilket i sin tur leder till att man dels tenderar att lägga för mycket krut på att nå de i den potentiella målgruppen som är minst intresserade dels gärna utvecklar nytt och väljer egna tekniska lösningar för att på så sätt få kontroll och ”nå alla” (tror man). Resultatet blir att man missar tid på att få med sig sina fans och investerar i fel saker. Det finns ju massor av företag och organisationer som plöjt ner pengar i egna communitys eller intranät som i slutändan kostat mer än de smakat. Vi får genom Facebookgrupperna en unik möjlighet att finnas i medlemmarnas vardag.
Finns det inga nackdelar?
Jo som med allt. För det första att det är ett administrativt arbete att dubbelkolla att alla som vill bli medlemmar också verkligen är det. För det andra att Blank Spot Project i grunden inte vill ”tvinga in” folk på Facebook. Därför berättar vi framöver också veckovis vad som händerna i grupperna via ett nyhetsbrev.
Lämna ett svar