BEFRIAD ZON: Finns den lyckliga arbetaren?

Vi skriver 2010. Vi lever i ett samhälle där arbete för väldigt många blivit något mycket mer än bara pengar i plånboken. Där man lyxigt nog i allt större utsträckning, kan välja arbete utifrån de visioner och värderingar som man som individ har. Där vi ofta är nöjda medarbetare. Där det faktiskt är så att när det inte passar mig hittar jag en annan arbetsgivare.  Det är vad ”employment branding” handlar om i grunden, en matchning (och ja, det är ett larvigt amerikanskt organisationsord).  Det handlar inte om påtvingad lojalitet. Det handlar om en vald arbetsrelation. Aldrig tvång.

Såhär är det inte för alla, självklart. Precis lika lite som att alla har mat på bordet hela månaden eller kan åka på fina semesterresor med alla sina barn. Men för allt fler är arbetet i ett kunskapssamhälle en del av livet, där gränsen mellan arbetsliv och fritid alldeles frivilligt suddas ut. Där vi ofta känner en stolthet just för att vi inser hur stor del av våra liv vi lägger på våra arbeten. Så vi vill göra bra saker med den tiden.

Själv var jag lika stolt som vårdbiträde, barnsköterska, postsorterare, lärarvikarie, receptionist, kommunanställd informationsassistent, chef för en ideell organisation, projektledare som idag som konsult. Jag har alltid känt en glädje över det jag gjort. Är det självcensur och självbedrägeri? Nej, det är en vilja att åstadkomma något med mitt liv. Och det kände jag att jag gjorde lika mycket när jag duschade människor som inte kan göra det längre, som idag när jag coachar en fritidspolitiker att använda de publiceringsplattformar som finns.

För vi har gjort en förflyttning. De allra flesta arbetsgivare är inte auktoritära onda utsugande kravställande, ni vet, av typen den där feta fabrikören som piskade sina anställda under industrialismen. Vi är mycket mer fria idag.

Jag säger detta som inledning apropå det här med att de egna orden alltid tolkas annorlunda av omgivningen och hur jag fått bli symbol för just en själssugande fet arbetsgivare – hur nu det gick till.

Det började med en bloggpost  om arbete och lydnadskrav med rubriken ”Vi kan skapa en kultur där det är ok att kritisera sin arbetsgivare” av Isobel Hadley-Kamptz.  Många kloka tankar men intressant nog under läsningen fann jag i texten mina egna ord ur en bloggpost om en twittrande lokförare vara de resonemang som bloggposten tog avstamp från.

Isobels text handlade om hur hon valt bort vanliga anställningar på grund av bland annat lydnadskravet, men missar att inse att det är just den möjligheten att välja jag skriver om. Men jag lät texten bero då. När hon jämförde med sexköp insåg jag att jag verkligen bara var språngbräda för något annat. Det var en så extrem övertolkning att det blev absurt. Men kritik och övertolkning ska man ha respekt för och lära sig något av. Isobel har ju upplevt min text på det här sättet vilket jag då får välja att förhålla mig till, så jag gör ett försök att förtydliga mig.

Nej, Isobel jag är inte emot en kultur på arbetsplatser där det  är ok att kritisera sin arbetsgivare. Snarare tvärtom och jag har aldrig någonsin tvekat att stå upp för min egen yttrandefrihet eller andras.

För alldeles självklart så är yttrandefriheten och meddelarfriheten oerhört viktig. Den är menad att ge möjlighet till att man i situationer där man skulle vilja kritisera som offentligt anställd, ska kunna göra det. Eftersom man som chef/anställd kan hamna i en beroendeställning kan det vara svårt, och den möjligheten behövs.

Låt säga att din verkschef bjuder på champagne och skålar för alla som utvisats om du jobbar på Migrationsverket, att pengar förskingras eller att arbetsmiljön är för taskig. Meddelarfrihet ger dig möjlighet att reagera mot allt detta, vilket dessutom är allas angelägenhet – eftersom det handlar om verksamhet finansierad med våra skattemedel. Det ger mig som anställd möjlighet att berätta utan att efterforskningar om vem som sagt detta får göras. Det är en självklar rättighet och väldigt viktig för ett modernt samhälle.

Postningen var mix av ett aktuellt case med en lokförare (som inte är offentligt anställd, men som verkar i en kultur som fortfarande andas offentlig arbetsgivare, dvs inte han i sitt bloggande men SJs sätt att prata om hans bloggande i deras twitterflöde) och mina tankar om hur meddelarfrihet kan bidra till en kultur, som inte bara renodlat har goda demokratiska perspektiv, utan ibland kanske ger argument för att bara vara passiv.

Dessutom, som alltid, är det intressant att se hur sånt här utmanas av att sociala medier finns. Hur ska en offentlig arbetsgivare förhålla sig till det här. Men därifrån till att se mina ord inklippta i en text som argument för att det finns de som vill strypa yttrandefriheten eller ”sälja sin själ” var sannerligen intressant. Det var kanske för många perspektiv i en bloggpost och kan kanske förklara Isobels missförstånd?

Jag ville lyfta, egentligen oberoende om arbetsgivaren är privat eller offentlig, det där meningslösa gnället bakom chefens rygg och hur de sociala medierna ger alla arbetsgivare en chans att hantera just det här. Fikasamtalen hör man ju inte som arbetsgivare.

Jag har jobbat i offentlig förvaltning. Jag vet de där fikabordssamtalen där man gnäller men för den sakens skull inte känner sig motiverad att förbättra, förändra eller delta i en utveckling för att påverka rådande situation. Där man med stolthet slår fast att jag skiter i mitt jobb när jag går hem. Där ingen törs eller vill ta något ansvar.  För gu’bevars man ska ju behöva stå till svars för sin arbetsinsats.

Och igen jag talar inte om de som inte har röst, eller mandat, för att föra diskussioner på andra platser. Utan det där med att det på ytan är lättare att gnälla än att gemensamt försöka lösa saker. Egentligen är det här inte ens beroende av att det handlar om en anställning. Jag gillar inte meningslöst, ansvarslös gnäll. Varken hos en arbetsgivare, arbetskamrat eller vän. Att det perspektivet ska sättas in i en bloggpost som pratar om vikten av att ha en kultur på en arbetsplats där man kan kritisera, var trist att se.

Man jag lyfter frågan igen. Kan det kränka yttrandefriheten att vi på arbetsplatser behöver diskutera om det gemensamma ansvaret mellan oss som individer och de vi kommunicerar med? Att det skiljer sig att prata med grannen över staketkanten och att göra det på sin Facebookstatus. Att vi reflekterar över att hur privat jag själv än uppfattar mitt privata Facebookande, så kan det komma att uppfattas som offentligt av alla andra i min bekantskapskrets. Ibland även av de som råkar ta del av den privata kommentaren i ett digitalt sammanhang.  Där den så lätt kan spridas vidare. Delas.

Betyder ”vidgningen” av yttrandefrihet som offentligt anställd att jag verkligen bör/kan säga precis vad som helst i alla lägen som offentligt anställd? Principiellt, absolut. Men måste det innebära att vi inte vågar och ska prata om etiska aspekter av vår tjänsteutövning?

Sveriges Radio och Ekot tog veckan före Almedalen upp precis det här. Det om gränsen mellan privat och offentlig som anställd inom stat, kommun och landsting. Det aktuella fallet handlade om en tjänsteman som på Facebook skrivit saker som nu utreds om de kan anses som rasistiska. Jag och Migrationsverkets generaldirektör Christina Werner kommenterade detta i P1 Morgon. Ekot arbetade vidare med vinkeln och det hela kommenterades av jurister som säger att det är ”svårt att göra något åt värderingar”. De försökte också få kommentar från SKL som tagit fram riktlinjer för socials medier och e-delegationen som just nu tittar på sociala mediepolicies. Ingen av dem vill kommentera detta med det privata användandet av sociala medier. Alla är rädda för att komma i närheten av något som kan tolkas som att man på något sätt naggar i den lagstadgade yttrandefriheten för offentligt anställda. En sund respekt för rätten att tycka vad man vill på sin fritid, med andra ord, men som inverkar menligt på den allmänna relationen mellan involverade, för inga verktyg finns att hantera det. Därmed sitter problematiken fast i ett icke-utvecklande perspektiv.

Almedalen kom emellan och jag fick inte tillfälle att kommentera Isobels inlägg med den eftertanke det krävde. Noterar nu att det hela övergått till en allmän kritik av mig nu uppteamat av Rasmus Fleischer och igår i Expressen av Isobel.

Vi är idag alla våra egna ”varumärken”. När Isobel och Rasmus debatterar min bloggpost bygger de sina varumärken för de frågor de brinner för. Hur mycket ord som varumärke och brand ogillas. Även offentlig sektor är ett varumärke. Det handlar om att de olika varumärkena ska fogas samman: och då blir det viktigt att organisation och företag arbetar med att hantera sådana här saker på rätt sätt – inte genom att tysta ner människor.

Både så kallad ”personal branding” och ”employment branding” är några av de mest intressanta aspekterna av vår samtids arbetssituation, där sociala medier driver på de här frågorna. Det handlar inte alls om att sälja sin själ, stämplas eller ”brandas” som en kossa i rumpa med ”anställd” som ska lyda och tiga. Den arbetsgivaren som tror att verkligheten ser ut så är den stora förloraren. Industrialismen och den store fete fabrikören är till stora delar död. Och de få som finns flyr vi som arbetstagare från. När vi kan. Men det är en helt annan diskussion som jag aldrig gav mig in på…

Jag skrev en text som handlar om vikten av att ha sunt förnuft oavsett vem uppdragsgivaren är och oavsett kommunikativ plattform. Inte för att strypa kritiska röster mot offentliga uppdragsgivare eller någon annan arbetsgivare. Utan för att debattera vikten av att vi på arbetsplatser gemensamt – arbetsgivare och anställd – pratar om var vi tror gränserna går för offentligt/privat i våra olika uppdrag. Inte för att kontrollera, utan för att vi ibland inte har insikter om hur de sociala medierna skiljer sig från ett harmlöst skitprat över ett fikabord.

Jag har aldrig någonsin påstått att jag sitter på alla sanningar. Jag för samtal. Jag utfärdar inga dekret. Jag vill lyfta olika perspektiv. Och jag har sannerligen aldrig förespråkat att allt som sker på arbetsplatser står utanför den demokratiska processen.

Det blev så småningom ytterligare en bloggpost i ämnet: BEFRIAD ZON: Öppenhet förändrar alla makstrukturer

/Brit

Texten ovan är uppdaterad tack vare korrläsa, se bland kommentarerna.  Självklart ska ett inte för mycket tas bort i denna mening. Olyckligt slarvfel i just denna text men hoppas den övriga ordfloden gett en tydlig bild av min syn. Ursprunglig felaktig formulering, ”inte” inom parentes är nu borttagen:

”Nej, Isobel jag är inte emot en kultur på arbetsplatser där det (inte) är ok att kritisera sin arbetsgivare. Snarare tvärtom och jag har aldrig någonsin tvekat att stå upp för min egen yttrandefrihet eller andras.”