När polariserade digitala reaktioner med ett högt tonläge dyker upp på nätet borde medier tänka både en och två gånger innan man ger orimligt stort utrymme åt några få, men höga röster. Man blir lätt en nyttig idiot annars. Vi vet redan att den rasistiska svansen är ihärdig och dyker upp som flugor på en sockerbit på deras hjärtefrågor men det också väldigt oklar exakt HUR stor den är. Det kan ju lika gärna vara en digital armada av några få som sätter in sina motreaktioner där de vet att de kommer att få uppmärksamhet. Journalistiken måste ta reda på mer om vem vad och varför och inte lyfta upp grova påhopp och därmed bidra till att förstärka deras budskap. Den senaste händelsen i raden av många är förstås Åhléns Luciabild
. I SVD kommenterar jag detta:
Många har upprörts över hur en mörkhyad lucia i en Åhlénsreklam utsatts för vad som beskrivits som en ”hatstorm”. Men i själva verket står sig runt 100 rasistiska kommentarer slätt mot 17 000 lajks och hjärtan på Facebook-sidan.
– Journalistiken ska inte kalla det en folkstorm om det inte är det, säger sociala medier-experten Brit Stakston. Läs gärna hela artikeln här ”farligt att göra några få röster om lucian till folkstorm”.
I det aktuella fallet blev ju motreaktionerna starka och det kan man glädjas åt om man tror på människors lika värde och för att man är trött på att rasistiska troll tar så stor roll i den offentliga debatten. Men de här eviga starkt polariserande diskussionerna har en uttröttande påverkan som vi behöver bevaka. Vem stärker de och vem försvagar det?
Lämna ett svar