Skriver en debattartikel hos SVD Kultur om Metoo och reaktionerna på Uppdrag Granskning. Reaktionerna visar hur lite demokratins byggstenar är värda idag. Att se antidemokrater och metoo-rörelsen förenas i sin mediekritik är en sorglig bild av vår samtid. Här ser vi samma metoder för påverkan och argumentering om journalistik. Det gör mig mörkrädd att tänka på en framtid styrd av nätrörelser som i sin verktygslåda har sin nätmakt, de nervösa medierna och de populistiska politikerna.
I SVD kultur finns den kortare versionen som ligger bakom en betalvägg här följer ursprungsversionen.
Efter ”Uppdrag granskning” om metoo följer en polariserad samhällsdebatt som inte gör någon smartare. De verktyg som finns inom journalistiken och demokratin får stå tillbaka till förmån för något som mest liknar en teater i offentligheten. Både aktivister och journalister misslyckas i sina roller.
Detta gynnar de antidemokratiska och populistiska krafter som frodas i en polariserad och antiintellektuell miljö.
Att granska metoo är viktigt trots att rörelsen driver angelägna och viktiga frågor. Namnger och anklagar man någon för grova brott måste man bli granskad. Med makt och inflytande följer ett ansvar och en offentlighet som kan kräva en granskning.
Debatten ger tillfälle att reflektera över statusen för de demokratiska fundament som ett samhälle består av. En bitvis mycket problematisk syn på rättssamhället, politiken och etablerade medier växer fram hos den svärm som driver debatten online. Alla är vi samtidigt rörande ense om den grundfråga som rörelsen så kraftfullt belyst. Det arbetet pågår och kommer inte att kunna stoppas.
Men mediers problematiska relation till de nya makthavarna online och det faktum att delar av demokratins fundament nedgraderas och folkdomstolar försvaras i godhetens och demokratins namn av metoo-rörelsen måste även det analyseras.
Uppdrag granskning snuddar vid att ingen vågar ifrågasätta metoo på grund av risken för att hamna på fel sida. Det pekar på en nervositet och flockmentalitet som säkerligen påverkat pressetiken. Detta kommer att behöva belysas mer.
Det förekom ett vagt försök till maktanalys i programmet när ”Uppdrag granskning” visade vilka kändisar som gillat ett visst inlägg. Det påminde dock mest om hur nättrollen attackerar online genom att ta saker ur sitt sammanhang.
Det finns sedan länge en osund flirt med digitala rörelsers kraft bland journalister och även politiker. Dessa nya självförverkligande och aktionsorienterade rörelserna växer snabbt tack vare kunskaper om hur man når ut digitalt och har dessutom ofta goda medierelationer och får politiker att lyssna. Den digitala svärmens genomslagskraft är attraktiv på ett förbländande sätt. Och skrämmande nog verkar journalister nu också rädda för den här kraften.
Även dessa maktsfärer bör analyseras. Nya rörelser online är inte befriade från hierarkier, egenintressen eller maktspel.
Det är ett rejält lågvattenmärke att redaktionen för ”Uppdrag granskning” utsattes för en hatstorm. Särskilt allvarligt eftersom många i metoo också är aktiva i rörelser mot hat och hot online.
Kritiken byggdes upp i veckor. Man ifrågasatte granskningen och uppmanade varandra att inte ställa upp på intervjuer. Den tidigare öppna och samarbetsvilliga rörelsen agerade nu som makthavare oftast gör.
Medier å sin sida kan inte heller ducka för det ansvar man kräver av andra. De borde ha förklarat sina publiceringar, hur journalistik fungerar och visat att man kan förlita sig på medier i ett informationskaos. Att återpublicera påståenden från sociala medier är oansvarigt. I stället för research och besinning fick publiken aktivism.
En av de nyheter ”Uppdrag granskning” detaljstuderar gäller anklagelsen mot den manlige journalist som kom med en sexinvit till en 14-åring när hon sökte en prao-tjänst. Eller rättare sagt så fick allmänheten det presenterat i höstas. Medier förstärkte och gav dessa påståenden legitimitet. Mannen har varit pedofil i allmänhetens ögon sedan dess.
Det är svårt att känna sig tillfreds med att detta är uttryck för ett rättssäkert samhälle. Vill vi ha en samhällsutveckling där personer utifrån lösryckta kommentarer från Facebook för länge sedan och dessutom presenterade i omvänd ordning ska hängas? Är det rimligt med en medieutveckling där medier utan research återberättar detta och förvandlar lösryckta kommentarer till sanningar?
Reaktionerna från tittare efter denna detaljgranskning har bland annat varit att det inte spelar en roll om frågan om prao-platsen dök upp före eller efter sexinviten under konversationen.
Även detta är en logik snubblande nära den som trollen bemästrat online länge. ”Det hade ju kunnat vara sant!” eftersom man ju minsann hört att han har kallat folk för horor och anklagats för våldtäkt.
Hur vidrig kommentaren än är om den är ställd till en 14-åring (vilket vi inte kan ta för givet var känt), så går det inte att stillatigande välkomna en utveckling där människor utifrån vad som sagts på Facebook döms i folkdomstolar på detta sätt. Det bidrar enbart till att den parlamentariska spelplanen ytterligare ruckas.
Bit för bit rör sig samhällsdebatten allt oftare mot en underton av att nätets parlament är gott nog. Tron på att den egna godheten och missionen räcker som en måttstock är exakt samma logik som använts genom århundraden.
Men frågan är om man inte nu vill luta sig mot samhällets grundpelare för långsiktig förändring, kommer man då någonsin att vilja lägga ner den högaffel man plockat upp? Och vilka andra frågor ska folkdomstolar ägna sig åt?
Mediekritik är en del av en sund demokrati. Men att dreva mot journalistiken och med konfrontativa kommentarer ifrågasätta medier, public service och journalistikens arbetsmetoder är att anamma destruktiva antidemokratiska krafters retorik. Och metoo-rörelsen och antidemokrater har de senaste veckorna förenats i kriget mot medier.
Den samhällskonstruktion som finns raseras om man inte mitt i euforin över digitala rörelsers framgång också har en genuin tro på att de fundament som demokratin består av har sin funktion. Dessa bör försvaras för att de är nycklar till långsiktiga och bestående förändringar. De värnar om helhetsbilden och säkerställer att utvecklingen kommer alla medborgare till gagn. Inte enbart de digitalt aktiva i frontlinjen för en samhällsförändring.
Men i den offentliga debatten försvaras demokratins byggstenar i allt mindre utsträckning. Det sker dagliga glidningar av detta slag. Allt fler väljer att flyta med den våg av institutionsförakt som redan finns etablerad i det offentliga samtalet, när det passar den egna agendan.
Det är lätt att bli en nyttig idiot och fastna i distraherande och polariserande sidospår i stället för att gemensamt arbeta framåt utifrån sina olika roller.
Tack för att Du håller i principerna som utgör grund för rättsstaten! När jag såg att UG blivit anmäld till Granskningsnämnden och att den saken avhandlades på olika sätt i Morgonstudion samma dag som UG skulle sändas enligt SVT:s tablå kl 20.00 började jag fila på en egen anmälan av dem båda. Ända sedan den 27 november 2017 har jag undrat varför allmänheten inte upplysts om att detta är en kampanj iscensatt av fackliga organisationer – nationellt och internationellt – för att bygga under kravet om en ILO-konvention mot könsrelaterat våld i arbetslivet samt att medierna sumpat ett gyllene tillfälle att ställa frågor till arbetsmarknadens parter varför det systematiska arbetet för en god arbetsmiljö, som sedan decennier ska finnas i vårt land enligt lag och avtal samt förordningar, inte ser ut att ha fungerat. Eftersom International Federation of Journalists varit en av tillskyndarna, tycker jag att bristen på granskning av denna viktiga sakfråga vara mycket allvarlig. Sexuella trakasserier och övergrepp ska inte ha ett eget spår för åtgärder. Som jag skrev ”Av UG:s granskning framgår att det i Sverige finns en samordnare av 70 olika upprop vid namn Emma Lilliehorn. Det är första gången efter alla rapporter om #metoo, som tittarna har fått en hint om det samarbete, som ligger bakom – dock icke på vems/vilkas uppdrag eller i vilket syfte. Detta förbigår Morgonstudion/Uppdrag granskning helt. När människor enbart ses som offer för andras förtryck, förminskas vi alla. Samtidigt låter media de ansvariga arbetsgivarna slippa undan besvärliga frågor om åtgärder och förebyggande insatser främst på grund av felaktigt fokus på enskilda individers fel och brister, som tyvärr i en del fall kan misstänkas vara präglade av förmenta brottsoffers hämndlystnad, då de och deras supporters inte accepterar samhällets rättsprincip att en anmäld individ måste betraktas som oskyldig intill dess att en domstol avgjort saken.”.
Hoppas att Granskningsnämnden kommer fram till något som vi alla kan lära oss något av.
Frågan är egentligen hur postmodern maktomstörtning fungerar och var i utvecklingsfasen vi befinner oss?
Om den kan leda till ökad komfort från där vi står i dag eller om kampen om makt gör att man okontrollerat kör även bra delar av systemet i botten?
I ett torn spanar man efter en elak farbror med mustasch under näsan, samtidigt som den egna verksamheten också delat upp världen i onda och goda, förtryckare och förtryckta.
Man är inte nådiga mot förtryckarna.
De skickar ännu inte bönder med enkelbiljett till arbetsläger, men avsätter gärna alla med åsikter som avviker från sina egna. Det som lanserades som omsorg om de svaga används för att hugga halsen av fiender. De svaga blir en bra tackmantel för berättiga deras eget våld.
Man inför privata domstolar och tycker det känns bra. Kvinnor får juridiska automatvapen och ser inga problem med det.
Rätt obehaglig ideologi där inte ens empati om offret känns äkta. Offren är bara bränsle till kampen.
När man tappar väljare byter man till samma ideologi som SD. Känns inte så äkta?
Kan det handla om makt?
Samma primitiva ilska och rädsla som mycket små barn känner när ett annat barn har något de också vill ha?