Är på bokmässan för kanske 30:e året i rad. Det brukar vara inspirerande och ge mig hopp. En mötesplats bortom de polariserade och infekterade samtalen online. Alla såna tillfällen där andras klokskap finns ger så välbehövliga pauser från allt det där. Men jag står här på mässgolvet och känner mig så avvaktande och trött. Lite som mässan självt verkar vara.
En påminnelse om en Facebook-uppdatering för ett år sedan gör att jag vill försöka förklara vad som gnager. Inlägget handlade om min debattartikel i GP om att kampen mot nazisterna sker i vardagen. I den uppmanade jag till en pakt under nazisternas demonstrationer som är aktuell varje dag på nätet. I många andra situationer också. Behovet av att ta ansvar för vad vi fyller flödet med.
”Sprid inte den sociala medier-optimerade våldsestetik som demonstranterna kommer att utrusta sig med. Ge dem inte mer gratis publicitet. För varje bild vi publicerar förstärker vi budskapet av att de är i majoritet. Bryt extremrörelsers och terrorismens exploatering och utnyttjande av nätets medielogik. Gå inte i samma fälla som när medier visade bilden av journalisten James Foley på knä i sin orangea dräkt i sanden strax före sin avrättning istället för bilder på honom i fält.”
Hur hårt det än låter så är det himla lätt att bli en nyttig idiot. När vi blir arga, rejält förfärade och sedan sprider det vidare som man upprörs av ger man ju extra uppmärksamhet till precis det man själv förfärades över. Plötsligt har man hjälpt till att låta än fler se det. Och snöbollen är igång. Och DET är ju exakt vad motståndarna ofta vill. Motmedlet mot det mesta är inte att ge det mer uppmärksamhet online. Det består av ett långsiktigt arbete på många plan. Man ska absolut lära sig av hur angreppen sker på nätet, förstå vilka rörelser som finns och argumentering men sen fortsätter arbetet mest effektivt offline.
Det låter enkelt men har visat sig svårare än man kan tro. Det är tyvärr väldigt lätt att bli beroende av den där konflikten. Man hamnar snabbt i en osund klickdriven beroenderelation. Hat och konflikter ger uppmärksamhet. Man letar dagligen efter saker att slå ned på hos varandra för att få storma och rasa ännu en gång och göra sin poäng. Konflikten i sig ger alltså ökad legitimitet åt de frågor man driver. Man göder varandra i en evighetsloop. Och lever i symbios.
Aktionsorienterade onlinerörelser drivs av en stark gemensam tro på sin styrka och sin unika förmåga till att göra de rätta urvalen. Folkdomstolar som har alla svar och definierar vem som är vän och vem som är fiende. Noll utrymme för eftertanke. Noll vilja att lyssna eller kompromissa. Deras olika nätsvansar aktiveras när så behövs och deras arméer ställer fogligt upp till kamp dygnet runt. Och för varje gång som detta sker förflyttas gränser.
Det är tydligt att det mitt i rörelser av positiva förändringar också finns mycket oroande och starkt antidemokratiska tendenser. Vem har störst mandat att definiera vilka som ska granskas av rättsväsendet eller av medier, vilka som får ställa ut på mässan, vilka som får och inte får demonstrera eller vilken konst, litteratur eller musik som samtiden kan tåla?
Det är diskussionen om nazisterna som ställt det här på sin spets för egen del. Ja det är skrämmande och allvarligt hur de högerextrema rörelserna vinner mark igen. Det ska bekämpas och de ska t.ex granskas av medier. Men alla som kämpar mot det måste också ta ansvar för att inte förstora problemet och inte agera på ett sätt så allt fler förlamas av rädsla.
Nazisternas användande av demonstrationsfriheten är lika mycket ett tecken på hur stark vår demokrati är.
I min text efterlyste jag därför fler motbilder till den vision de har.
”Låt nätet fyllas av bevis för en levande demokrati som byggts upp sedan andra världskriget.”
Vi som lever en stor del av vår vardag online och är engagerade i de här frågorna vet hur de senaste åren har varit. De digitala flöden har fyllts av ständiga diskussioner och sociala medieuppdateringar om nazisternas deltagande. På bokmässan, i Almedalen de senaste två åren och i Ludvika. Ihålliga, arga och högljudda debatter även mellan de som delar grundläggande värderingar. Vi som valde att delta på båda mässan och i Almedalen ansågs vara femtekolonnare och nazistkramare. Tweet för tweet försvann allt sans och vett. Och diskussionen om nazisterna sprider sig till allt fler som börjar känna en oro.
Mina funderingar nu handlar om hur man bär ett ansvar för att ta hand om det man startat. Om och när tillfälle ges till positiva motbilder bör man göra även det.
Nazisterna fick genom NMR 2 106 röster i riksdagsvalet vilket motsvarar 0,03 procent av rösterna. I kommunalvalet i Ludvika fick de 219 röster vilket motsvarar 1,3 procent och valdeltagandet ökade med 1.69 procent till 84.61 procent. Sverigedemokraterna å sin sida ökade i kommunalvalet med 1.88 procent att genomföra med riksdagsgenomsnittet på 4.68 procent.
Vi måste analysera de framgångsfaktorerna som ligger bakom detta. En snabb gissning är att det beror på tre faktorer:
- Ett starkt civilt engagemang och mod
- En stark och närvarande lokaltidning
- En mängd av folkbildningsinsatser
Varför har inte nazisternas ynka valresultat varit värt att berätta om för alla de som höjt rösten om nazisterna online? Varför är det inte angeläget att lyfta fram detta när man under två år protesterat så kraftigt mot nazisterna? Varför får inte denna delseger uppmärksamhet och hyllas.
De positiva motbilderna av den motståndskraft som visats i Sverige och särskilt i Ludvika behövs för att ta människor ur den uppgivenhet man känner inför samtidens politiska strömningar. En hopplöshet som delvis åstadkommits med det starka fokus som dominerat online och i media över ett Sverige på väg att trasas sönder helt och till största del befolkat av nazister och fullblodsrasister.
Om vi som tror på människors lika värde inte ens är intresserade av att lyfta upp de många tecken på ett samhälle som har en sammanhållning, ja då anar man var vi är på väg. Det blir full pott för högerextrema rörelser vars yttersta mål är att visa just detta att vi lever i ett samhälle i förfall och utan sammanhållning.
Efter valet mår jag lite illa över denna teater som sker i sociala medier om och om igen. Flödet borde ha fyllts, hos alla som reagerat med emfas tidigare, med valresultatet i Ludvika och vardagshjältarna där. De var ju de som gjorde något och gick till valurnorna med ett tydligt besked om sin syn på nazism.
Men nej det talas hellre om att ilska fungerar så bra på nätet. Att goda nyheter inte är lika engagerande. Men jösses man kan väl inte ge upp och låta algoritmerna styra vad man vill berätta.
Eller är man så futtig och sjukt självfixerad att det bara är värt att berätta om något när man själv kan vara i fokus?
I så fall har det byggts ett alldeles självspelande piano där jaget är viktigare än sammanhållningen i samhället och en levande demokrati. Oavsett vilka goda intentioner som fanns när man var upprörd bidrar man till ännu en sång om undergång om man inte ibland också vänder blicken mot det som fungerar.
Läs förra årets artikel i GP här ”Kampen mot nazisterna sker i vardagen”.Närrelaterade texter:
Verkligheten vann över gapandet på nätet, Blankspot
Näthatet är ren propaganda och inte folkvilja, DN Kultur
Lämna ett svar