BEFRIAD ZON: FRA-frågan ifrågasätter vitsen med politiskt engagemang

FRA-frågan underminerar inte bara den personliga integriteten utan påverkar definitivt människors vilja att engagera sig i partipolitik vare sig det gäller för att lägga sin röst på dem eller att engagera sig. Det politiska parti som inte ser att FRA-frågan satt fingret på den absolut svagaste punkten inom politik – maktbehovet vs grundläggande värderingar missar huvudpoängen.

Den stora frågan varje väljare för alltid kommer att ställa sig nu, är vilka andra frågor som berör de grundläggande värderingarna i det parti man valt är ett parti redo att sälja ut i ett läge där man riskerar att annars förlora regeringsmakten?

DET är en skrämmande fråga. Är makten i sig överordnad det man innerst inne tror på? Visst man legitimerar det säkert genom att mena att den egna makten ändå leder till fler ”goda/rätta” beslut i förlängningen. Men ändå …det håller inte. Och det skapar inte förtroende i relation till sina väljare och framför allt inte till kommande väljare. Partipolitiken har fått stora problem genom FRA-frågan och det är dags att visa hur den politiska processen går till. Vad var det som hände? Och varför? Det här måste förklaras, om det nu går alls, annars kommer vi se ett minskat valdeltagande framöver.

Visst vi börjar få pusselbitar om vad som hände och hur. Men det är pusselbitar som än mer bekräftar att något är grundläggande fel när partipiskan viner som den gjort i FRA-frågan. Den verklighet Camilla Lindberg, fp, berättade om i Rapport igår om hur de interna påtryckningsformerna sett ut är en skrämmande verklighet av arbetsmetoderna bakom en demokrati. Ingen ska på sin arbetsplats hotas med att bli utfryst för all tid.

För DNs webb-tv sa jag förra veckan i samband med FRA-demonstrationerna att det som skedde på plats framför Riksdagshuset var uttryck för demokrati medans omröstningen senare inte var demokrati, att höra Camilla Lindberg berätta om mobbingen på sin arbetsplats inom ett politiskt parti visar att jag hade alltför rätt.

Varje politiskt parti bör sätta sig och strategiskt fundera över hur man någonsin ska kunna få ett förtroende igen. Och framför allt över tid attrahera nya generationer av politiskt aktiva medarbetare. Det här är klassisk krishantering där extern kommunikation är extremt viktig. Dialog, transparens och ödmjukhet. Nyckeln är inte att sätta sig i ett hörn och anse bloggosfären vara ett gäng galna gläfsande hundar. Den rädsla som finns för bloggosfärens hårdare språk och uttrycksformer i samband med den här frågan ska inte leda till att partipolitiken väljer mer analoga kommunikationsformer och ser traditionella medier som sin viktigaste kommunikationskanal. DET vore ett ödesdigert misstag och en total feltolkning av medielandskapet idag.

FRA-debatten här i slutet visade att det över tid finns alternativ till dagens partipolitik. Sociala medier och bloggosfären har genom internet en möjlighet att snabbt agera, samordna, engagera, sprida kunskap om och förändra eller utveckla strömningar i samhället.

De som demonstrerade utanför Riksdagshuset förra veckan var människor ur alla generationer och representerade alla politiska partier. Det visar att över tid kommer politiken behöva omformas och anpassas för detta – flytande medlemskap där man tar ställning inför varje enskild fråga…tja, kanske det. Sociala medier utmanar inte bara företags interna organisationskultur utan utmanar även den politiska verkligheten och de rigida mer analoga organisationsformerna som finns.

Sociala medier ger varenda medbogare en megafon och de kommer att använda den snabbt. Tillsammans med andra och därmed kunna överösta andra grupperingar. Flytande totalt gränsöverskridande nätverk är hur framtiden kommer att se ut. Hur hanterar de politiska partierna den framtiden?

Brit Stakston