Stakston

Digitalisering, demokrati och kommunikation – Brit Stakston analyserar vår tid.

  • 🏠 Start
  • Boka mig som föreläsare
  • Om Brit Stakston
  • Aktuell i media
  • Digitalisering
  • Publicerat
  • 🗂️ Arkivet
  • 💬 Kontakt

Powered by Genesis

Hem » Röda linjer leker man inte med

Röda linjer leker man inte med

mars 17, 2026 by Brit Stakston Lämna en kommentar

Den vanligaste frågan jag får efter en föreläsning om digitalisering och demokratins utveckling är väldigt enkel: Vad gör vi då? Hur ska vi agera?

Jag lyfter alltid två saker.

Det ena är att de flesta människor inte själva deltar i den hätska debatt som pågår online varje dag. De ser den, påverkas av den och kan bli oroliga av den. Men majoriteten står bredvid och försöker förstå vad som händer.

Det andra är vikten av att formulera sina röda linjer.

Det låter hårt. Nästan obekvämt. Kanske rent av odemokratiskt. För mig är det tvärtom. Röda linjer är ett uttryck för ett demokratiskt ansvar. För dig själv och för dem du eventuellt representerar. De hjälper oss att i förväg definiera vad vi inte vill normalisera, vilka sammanhang vi inte vill legitimera, vilka samarbeten vi inte vill ingå och när en debatt blir ohederlig och glider över i något annat.

En röd linje betyder inte att man aldrig talar med människor man är oenig med eller att all omprövning är omöjlig. Men gränser måste vara begripliga, uttalade och möjliga att lita på.

Just därför blir det allvarligt när en tidigare tydlig gräns plötsligt beskrivs som överdriven eller möjlig att kliva över. Då handlar det inte om sakpolitik utan om trovärdighet.

Det är sällan i tekniska detaljer eller enskilda förslag människor drar sina röda linjer. Oftare handlar det om större frågor: synen på människan, demokratin och vilket samhälle man vill vara med och forma. En djup värderingskonflikt kan inte plötsligt gömmas i ord om ansvarstagande, gemenskap och pragmatism utan att människor märker skillnaden. Röda linjer finns inte för dagar när allt är enkelt. De finns för stunder när trycket ökar och principer plötsligt börjar beskrivas som praktiska hinder.

Och det är just där demokratier ofta prövas. Inte bara av dem som öppet vill flytta gränserna, utan av dem som gör förskjutningen möjlig.

Statsvetaren Jan Werner Müller har länge visat att hot mot demokratin inte bara kommer från dem som säger det mest extrema. Men de kommer också från dem som gör det möjligt för sådana idéer att framstå som rimliga, möjliga att samarbeta med och till sist helt normala.

Det är därför vi måste titta på möjliggörarna. På de som öppnar dörren, mjukar upp språket och får en tidigare tydlig gräns att framstå som överdriven. Där börjar normaliseringen, inte i det mest chockerande uttalandet utan i den stillsamma omtolkningen som får det tidigare otänkbara att låta rimligt och logiskt.

Forskningen ger faktiskt stöd för att det inte ens är en särskilt klok strategi. En jämförande Cambridge-studie om etablerade partiers anpassning till radikalhögern finner inget stöd för att sådana anpassningar minskar radikalhögerns stöd. Om något tyder resultaten på att fler väljare i stället går till radikalhögern.

Röda linjer är inte dekor. De är ett sätt att orientera sig, ge riktning och göra gränser begripliga, för dig själv, dina väljare, medlemmar och allmänheten.

Politik är förstås inte statisk. Linjer kan flyttas och positioner omprövas. Men om en röd linje ska förändras måste det ske öppet och med respekt för att den tidigare har haft betydelse. Den har byggt tillit, skapat orientering och visat vad som står på spel. Man kan inte över en natt låtsas att den aldrig betydde särskilt mycket.

Röda linjer är nödvändiga. De hjälper oss att skilja mellan samtal och möjliggörande.

Röda linjer leker man heller inte med. De kan flyttas, men inte utan kostnad. Och aldrig utan att förklara.

Särskilt inte om man hänvisar till ett hårdnande omvärldsläge som skäl för att själv luckra upp sina gränser. Den som säger sig vilja stå emot demokratins försvagning kan inte samtidigt ge större utrymme åt de krafter som bidragit till den.

Ibland är ansvar inte att kliva in till varje pris. Ibland är ansvar att lämna plats åt andra att göra det

Källor och lästips:

Jan Werner Müller, Vad är populism

Werner Krause, Denis Cohen och Tarik Abou-Chadi, Does accommodation work? Mainstream party strategies and the success of radical right parties

Texten är ursprungligen publicerad i Tisdagsklubbens nyhetsbrev 17 mars 2026, prenumerera här.

Arkiverad under: Aktuell i media, Demokrati, Digitalisering

Om Brit Stakston

Föreläsare och strateg med fokus på digitalisering, demokrati och kommunikation. Brit Stakston har i över tre decennier analyserat hur digital utveckling formar samhällen och medier.

Lämna ett svar Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Följ mig i sociala medier

Instagram LinkedIn Bluesky
Blankspot

Reportagesajten Blankspot

Brit Stakston är medgrundare till Blankspot och bevakar här demokrati, digitalisering och förändringskraft i världen.

Klicka här