När Lexbase lanserades i början av 2014 kritiserades den snabbt bland annat för att den cyniskt missbrukade grundlagen. Sajten publicerar uppgifter om dömda svenskar och mot betalning får man del av den fullständiga domen och inblandade personer. Du kan kolla vilka av dina grannar som varit dömda genom att söka på adress. Lexbase stängdes under en period när den dessutom hade svagheter säkerhetsmässigt. Sajten toppar listan över populära sökfraser 2014 och har under året blivit en riktig guldgruva för ägarna. Detta trots att den i grunden visar på en oroväckande integritetskränkande hantering av tillgänglig offentlig data och samhällsutveckling. Bara för att man kan är det inte alls säkert att man ska.
Utser därför Lexbase till årets skräpsajt 2014. När ägaren Jonas Häger nyligen intervjuas på Sime och berättar om tiden runt lanseringen verkar han vilja ha sympati för det enorma mediedrev och de mordhot som följde. Kanske dags att utse detta även till ”Årets mest självförvållade gråtvals” eftersom Lexbase bidrar till en oroväckande samhällsutveckling och det han upplevde av förförjelse är säkerligen exakt det många av de vars data publiceras kommer att uppleva.
Se gärna den förbluffande okritiska intervjun som gjordes av Ola Ahlvarsson på Sime, den i sig är också oerhört samtidstypisk.
Ola Ahlvarsson småkluckar av förtjusning över den smarta affärsidén och hur väl Jonas Häger täljt guld med data som ändå finns där. Mer som två vänner som snackar än att en av årets mest omdiskuterade sajter diskuteras på ett event som har ambition att vara styrande för internetuvecklingen. Då har man ju ett ansvar som förebild för de 2000 åhörare som deltar som påverkas av agendan på plats. Det finns mer att berätta än:
“You must have been making millions every day!”
Hela intervjun har en så digitalt samtidstypisk undertext av att ”vad är liksom problemet” istället för att fördjupa det djupt problematiska med den här typen av ompublicering och lättillgänglighet av känslig information. Intervjun kretsar mer runt att en medgrundare lämnade bolaget efter en dag, att Säpo väntat på samtal från Jonas Häger och varnade honom att besöka mörka gränder, hoten mot hans familj, medias drev och betalning för tips om Häger samt framför allt mest fokus på vilken härlig tjänst som får Hägers bankkonto att koka av ”shitload with money”. Och tänka sig att den stackars grundaren inte fick glädjas åt hur bankkontot exploderade:
“I couldn´t be happy for the money we made, or the traffic we had or all the publicity we got. I was just in a vacuum like a robot/…./Really hard to focus and emotionally feel something at all.” Jonas Häger om tiden runt lansering.
Ingen djupare etisk diskussion eller resonemang förs om vad den tidigare trögheten i systemet haft för funktion att skydda missbruket av den informationen. Inga resonemang om att vi lever i en demokrati och ett rättsamhälle där vi enats om ett par principer. Till exempel rätten att sona sina brott. Eller att sajten felaktigt pekade ut personer som brottslingar. Tidigare dömda personer markerades på den plats där de varit mantalsskrivna när brottet begicks så att de som idag bodde på den adressen inför sina grannar pekades ut som brottslingar.
”It is such a fantastic and fascinating example of information that is already public data, powered with technology, so big data becomes available.” Ola Ahlvarsson i intervjun med Lexbase grundare.
Denna helt oproblematisk syn på tillgänglig data i ny skrud utan analys av vilken konsekvenserna för den typen av tjänsteutveckling är i ett större samhällsperspektiv är så typisk för vår tid. Förvånar mig att alla medier på plats förblindades av allt snack om ”disruptiv innovation” och inte såg den här typen av naiv övertro på teknologi och följde upp.
Nej det är inte ”disruptiv innovation” att oansvarslöst missbruka det skyddssystem som byggts upp av den trögrörlighet som funnits i systemet tidigare. Det ständiga försvaret för Lexbase har förstås hela tiden kretsat runt att ”det är ju ändå offentlig data”. Håller verkligen med Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare, som påpekar att det inte är oproblematiskt att offentlighetsprincipen användas för att göra profit på personuppgifter. Offentlighetsprincipen har som sitt yttersta syfte att möjliggöra granskning av makten och den trögrörlighet som finns inbyggt i systemet när man behöver gå till domstol för att få ut handlingarna har haft sin demokratiska funktion att skydda individer.
”I have nothing to do with that” som Jonas Häger säger och menar att han bara speglar den tillgängliga datan på ett nytt sätt.
JK tog förstås emot ett stort antal anmälningar om förtal men dessa prövades inte på grund av det utgivningsbevis sajten har. Med ett sådant gäller inte PUL (personuppgiftslagen) längre, den skyddar ju annars från att känsliga och privata uppgifter kan läggas ut på nätet. Med ett utgivningsbevis får sajten ett grundlagsskydd för yttrandefrihet för sina databaser precis som t.ex. tidningar har. Integritsskyddet blir sannerligen en klassfråga som Mårten Schultz, professor i civilrätt, skrev under året apropå att man hänvisas till att göra förtalsanmälningar.
Peter Forsman, expert på frågor om internetrelaterade bedrägerier och bluffakturor, beskrev under sommaren mer om turerna bakom och runt Lexbase.se. Dels redogör han för kopplingarna mellan grundaren Jonas Häger i den organiserade internetrelaterade ekonomiska brottsligheten dels lyfte han tecken på att verkar vara så att man till råga på allt kan ”köpa sig bort från Lexbase.se”. Nyligen berättade också DN om motattacker som Lexbase gör riktade mot sin främste motståndare genom att försätta honom i konkurs.
Inför 2015 önskar jag en förnyad diskussion om den här typen av missbruk av offentliga data. Någon borde göra en sammanställning av den här typen av tjänster. Åtgärder behövs vare sig det är grundlagsändringar som behövs eller andra sätt att förhindra denna utveckling. Definitivt behös det mer kompetens om digitaliseringen så konsekvensanalyser kan göras hos rätt instanser. Lexbase var början och kommer följas av fler mycket publika sajter som speglar offentlig data på detta sätt och som gör sajtägarna, ofta helt oansvariga utgivare med en mängd olika agendor, förmögna på ett datainsamlande som skett för samhällets räkning. Denna offentliga guldgruva som tekniken öppnar behöver diskuteras när det leder till en samhällsutveckling som överträder demokratiska grundbultar i ett rättssamhälle.
”Som skattebetalare och medborgare blir jag förfärad: om de rättsvårdande myndigheterna inte tar sitt ansvar när det verkligen gäller – utan hänvisar offren för eventuella publiceringsskador till att stämma får vi en situation där det är fritt fram att kränka ekonomiskt svaga individer, då dessa aldrig skulle ha råd att driva en enskild process till dom.” JK tar inte sitt ansvar, Anette Novak i Medievärlden.
Tjärar och fjädrar nästa i ett angiverisamhälle! Du sköna nya värld. NOT.
Lämna ett svar