I artikeln Dela inte ut statligt stöd till medier som vägrar att följa regelverket skriver jag om att allt fler och fler alternativmedierfrån högerytterkantsmedierna beviljas statligt mediestöd. Å ena sidan kan man se att det faller under kategorin ”stötta en mångfald av allmänna nyhetsmedier med redaktionellt innehåll av hög kvalitet” även om begreppet ”hög kvalitet” troligen okan diskuteras.
Det har ju på senare år skett viktiga reformer och regelförenklingar för att rädda journalistiken som tappar annonsintäkter till Facebook och Google. Men reformerna behöver nu också balanseras med kontrollfunktioner som håller medieprodukter som arbetar oetiskt utanför systemet.
För att få mediestöd anges produktion av ett visst antal tecken uppdelat på 45 utgåvor och minst 1.500 regelbundna användare.
En annan av förutsättningarna för att få stöd är att man följer en ”god medieetisk sed” och bygger på en helhetsbedömning av om man i sin publicistiska verksamhet följer de av mediebranschen vedertagna publicitetsreglerna och sederna. Denna presumtion ”kan brytas genom att det framkommer indikationer om att mediet inte följer dessa regler.”
Sex medier har nu anslutit till det pressetiska systemet och förutsätts därmed uppfylla kraven. Gissningen är dock att dessa medier dels anslutit sig för att ta del av stödet dels inte ens kommer att bry sig om eventuella fällningar. Eller så ser man det som en möjlighet att utveckla sin medietik.
Med anledning av att det nu råder en otydlighet om hur detta ens ska mätas skriver jag om en skärpning av mediestödet. Jag menar att ett mediestöd i tiden måste våga prata om vad begreppet ”god medieetisk sed” innebär annars kan man lika gärna lägga ner frågan om medieetik. Detta har jag skrivit om även hos reportagesajten Blankspot.
Men låt mig slå fast några grundläggande argument innan ni läser mina båda inlägg i debatten.
Det handlar inte om att stänga ute extrema åsikter, utan om att inte acceptera metoder som går på tvärs mot medieetiken för att få statligt mediestöd.
I dag råder det inte en brist på mediemångfald vilket var stödets syfte från början. Om det ska finnas ett statligt stödsystem för medier behöver man förstå vilken problembilden är idag och vad som stärker medborgarna bäst i det medielandskap som växt fram.
Alla medel som staten delar ut är också de facto en fråga om styrning. Är man inte mogen för kontroll av statliga medel så ska man kanske inte dela ut dem alls tänker jag i relation till mediestödet och diskussionen om uppföljning. Inom varje annat politisk området är det tydligt vad man vill åstadkomma, hur man ska göra det och med vilka pengar samt hur det ska kontrolleras.
Allt annat är en allt för slapp och aningslös hantering.
Om detta inte låter sig göras inom medieområdet så är det kanske läge att lägga ner mediestödet? Den halva miljarden kanske bäst investeras i att säkerställa att alla har tillgång till en snabb bredbandsuppkoppling eller utbildningar riktade mot nya publicister ifråga om medietik och ansvarig utgivarskap?
Jag har tills nyligen suttit i Mediestödsnämnden, men har nu lämnat för att bredare kunna debattera de här frågorna än vad som är förenligt med att sitta kvar i nämnden.
Lämna ett svar