SVT såg kanske en person som kunde skapa skav i ett humorprogram. Nick Alinia såg en möjlighet att normalisera sig själv och den politiska sida han företräder. Det har han själv sagt.
I min krönika på Blankspot granskar jag hans metoder och den idévärld han för fram. Jag följer hur han använder kameran i konfrontationer med journalister och offentliganställda, hur deras invändningar blir innehåll i hans egna kanaler och hur reaktionerna sedan används för att förstärka berättelsen om ett fientligt etablissemang.
Det är antimediepopulism i praktiken. Etablerade medier blir både fienden och bränslet. Granskning beskrivs som drev och journalistik reduceras till ännu en politisk åsikt. Samtidigt kräver Alinia journalistikens rättigheter för sina egna publiceringar och avfärdar det pressetiska ansvar som följer med dem.
Vad innebär det då att ge honom plats i public service? En granskande intervju och ett humorformat erbjuder helt olika möjligheter. I ett program byggt på värme och gemenskap kan själva deltagandet ge en legitimitet som sedan används inför den egna publiken.
Frågan är större än en enskild inbjudan. Förstår redaktionerna hur deras format och förtroende kan användas av aktörer som samtidigt arbetar för att undergräva journalistikens legitimitet?
Läsa hela artikeln hos Blankspot, Förstår public service hur antiemediepopulismen fungerar?
Lämna ett svar