Pinsamma politruker på Twitter

Fick chansen att ge min syn på den hårda tonen i sociala medier idag i P1 morgon.

Denna gång diskuterades detta med anledning av EU-parlamentarikern Marita Ulvskogs twittrande när hon jämförde finske finansministern Alexander Stubb med de som mobbat hennes handikappade syster under skolåldern.

Svårt att ens veta i vilken ände man ska börja.Men hade glädjande nog mycket tid i P1 morgon och summerat kretsar mina resonemang runt detta:

• Det är alltid bra att fundera över hur det man kommunicerar landar hos en bredare allmänhet, utanför sammanhanget som det man twittrar i. Detta gäller särskilt för makthavare och folkvalda politiker. Hur ser den här tweeten ut med Marita Ulvskog som avsändare utanför det här givna sammanhanget och situationen? Och exakt vad tror hon tänkbara läsare vet om den aktuella personens agerande i den aktuella situationen som förhandlingarna runt Eurokrisen varit.  Hon är före detta journalist och politiker sen många år dvs väl förtrogen med all traditionell medielogik.
• Varför dra in sin syster? Dessutom får vi lära oss genom tweeten att det är en handikappad och mobbad syster. Frågor väcks –  är det något som är allmänt känt? Förväntas vi läsare känna till denna tragiska historia. Lever hennes syster dvs vet och känner hon till något om hur hennes situation berättas nu eller hur handikappad var/är hon? Obegripligt att välja att göra denna personliga referens när Marita Ulvskog i övrig kommunikation sällan är personlig på det sättet. Återigen, även om det berättats i något sammanhang tidigare, så kan man inte anta att läsarna känner till detta. Förförståelsen kan inte antas vara så monumental hos twitterföljarna.
• Sen väcks förstås frågan vad har triggat detta? Om man upplever någon som en mobbare under de förhandlingar som skett så beskriv hellre det utförligt i något annat medium, rakt och tydligt utan att på 140 tecken själv bete sig så som de man anklagar. Det politiska spelet om Greklands framtid och Finlands hållning i frågan är ju det Marita Ulvskog vill belysa. Just det finns det många andra lämpliga mediekanaler för där utrymme finns att beskriva mer av det man vill belysa. Utan personangrepp.
• Och om man nu väljer att göra den här typen av tweets man vet kommer att uppmärksammas bör man också måna om att följa upp de reaktioner den skapar. Det är extremt otidsenligt att som politiker och makthavare släppa giftiga eller provocerande kommentarer för att sedan retirera till tystnad (i det aktuella fallet med undantag för en ”ursäkt”).
• En makthavare som den förebild man är borde våga och vilja säga det man vill i tweets direkt till den personen man talar om. På twitter görs det genom att adressera dem i tweeten och undvika att subtweeta (dvs inte ens adressera den personen genom att använda deras twitternamn trots att personen ifråga finns på twitter). Är övertygad om att Marita Ulvskog inte hade valt de orden i ett direkt analogt eller digitalt samtal med Alexander Stubb. Alltså borde de inte stått i en tweet heller.
• Sen har man ju som makthavare ett ansvar. Ett ansvar för att själv leva upp till den värderingsgrund man säger sig vilja leva efter. Inför EU-valet hördes Marita Ulvskog prata om människors lika värde och hur Socialdemokrater tror på att alla kan ändra sig. Det kommer att föda och göda ett politikerförakt när man väljer att så här tydligt visa att den politik man önskat driva mest verkat vara floskler. Den egna värdegrunden avslöjas ju ganska naket i den typen av tweets och i det efterföljande agerandet.
• Politiker behöver inse att den vassa hårda argumentation man använt sig av, och belönats för internt av de egna partikamraterna, ända sedan ungdomsförbundstiden inte lämpar sig i publika arenor på 2010-talet. Det skapar enbart större klyftor mellan politiker och medborgare. Det gör dessutom så att de här kanalerna över tid därmed inte alls bidrar till politiken så som de skulle kunna för att skapa en större närhet till medborgare och deras tankar om politik.  Sociala medier skulle ju kunna bidra till ett mer inkluderande offentligt samtal men med den här typen av retorik minskas bara förtroendet. Vem vill engagera sig i politik med den här typen av sandlådebeteenden? Här vill jag betona att jag pratar på ett mer generellt plan, Marita Ulvskog är ju inte den första som på Twitter smutskastar andra. Men även hennes agerande leder ju direkt till att andra kastar sand tillbaks, se skärmdumpen nedan från moderate politikern Anders G Johansson (som senare tog bort sin tweet).
• 
• Och nej det finns ingen twitterlogik som kräver en hård ton – det är inte givet i lag att man behöver vara elak eller vass för att nå framgång på Twitter. Alldeles oavsett medielogik i relation till traditionella medier har det inget egenvärde att vilja synas och ta plats genom att vara på det sättet. Varje twitteranvändare väljer vad twitter blir utifrån hur man själva beter sig på den plattformen.
• Kanske är det så att det idag krävs en ny social kompetens även bland politiker. Och nej det betyder inte att man ska ge en ytlig regisserad bild av sig själv i digitala kanaler.  Dialog är centralt i dagens offentliga samtal  och politiker borde använda de här kanalerna för att bli mer tydliga och föra dialog. Gärna tycka mycket, visa passion, glöd och visa mer av de visioner man har. Debatt är bra! Men bättre göra det utan att gå till personangrepp eller ta till hårda ord direkt, alldeles oavsett vad motståndaren gör. Vilja förklara. Det finns säkert en bakgrund till den där tweeten, men förklara det då. Våga stå för det man sagt är det minsta man ska göra. Politik behöver inte vara pajkastning. Våga diskutera det man säger och gör utan att dumförklara sin motståndare.

Nåväl Marita Ulvskog visar redan idag, trots ursäkten, att hon dels trots twittertystnaden sen den där tweeten har koll på twitter dels att hon inget tagit till sig av diskussionen. Hon valde nyss att RT:a författaren Theodor Kallifatides som kommenterar att ”Alexander Stubb får förolämpa ett helt folk. Att vara lite kritisk mot honom väcker anstöt! O, heliga enfald!”.

Jag lämnar Theodor Kallifatides helt utanför detta men visst visar hennes RT underförstått att hon håller med Kallifatides om att diskussionen om hennes tweet varit enfaldig.

Dialog? ”Bah humbug” tänker alltså politrukerna och hoppas man kan göra som man alltid gjort. Och så förvånas man över att det är så lågt intresse för att engagera sig partipolitiskt…den gyllene regeln om att bemöta människor så som man själv vill bli bemött är nog en bra utgångspunkt för alla som är aktiva på nätet. Ingen kan förändra någon annan men däremot oss själva. Alltså får vi börja med oss själva. Där någonstans i diskussionen om tonen på nätet placerar jag en tweet som denna. Därför är inte diskussionen om den enfaldig.

Brit Stakston

P.S. En närrelaterad diskussion är förstås den om näthatet. Många politiker har en svår vardag på nätet, med mycket näthat och näthot, särskilt kvinnor. Det egna ansvaret i hur tonen blir på nätet, som politiker som medborgare, är just därför så stor. Detta diskuterades under Almedalen hos Hej Digitalt, se gärna diskussionen om ”Näthat – nu får det vara nog” här: