Idag får vi genom Novus siffror på hur stor kännedomen var om Julia Caesar före medias publicering av hennes namn och hur känd hon blev. Men låt mig först berätta om mina egna reaktioner när pseudonymen ”Julia Caesar” som hotfull och anonym skribent nyligen fick sitt namn avslöjat i Expressen.
Jag var mycket kluven. Tyckte mest det kom att bekräfta den skruvade världsbild som redan fanns i hennes lilla men trogna läsekrets. Irriterade mig över att publiceringen gjorde ”Julia Caesar” till en någon slags allmängiltig makthavare utan ett fullständigt sammanhang för påverkan och läsekrets. Visst det har länge saknats en djupgående analys av det digitala gräsrotsarbetet hos Sverigedemokraterna och vad deras husorgan på djupet betytt för framväxten av partiet och agendasättandet runt deras kärnfrågor. Men trots det skavde publiceringen. Hon är ju inte del av den dagliga mediekonsumtionen för den breda massan och i rapporteringen runt henne verkade det som om Julia Caesar och sajten Avpixlat ingår i allas medievardag. Det stora antalet delningar från sajter som denna blir som inteckning för det. Delningssiffror som i sig kräver lika mycket granskning som de anonyma nätskribenterna innan de lyfts fram som ”bevis” för genomslag.
Publiceringen gjorde att Julia Caesar genom medierna klev in i mitt och allmänhetens vardagsrum. Hon uppgraderades till något hon aldrig varit för stora delar av den breda allmänheten.
Skrev några utkast på debattinlägg om det tvetydiga med publiceringen men det var så svårt att skriva av respekt för de båda journalisterna som var inblandade i händelserna runt detta. Deras dagliga gärning är fantastisk vad gäller viljan (och orken) att rapportera från såväl framväxten av Sverigedemokraterna som den ökade rasismens olika uttryck. Det var förstås orimligt hur Annika Hamrud och Niklas Orrenius blivit trakasserade med hat- och hotsamtal efter att de namngivits några dagar tidigare av Julia Caeser. Falska rykten om att medier förföljt den anonyma skribenten ledde till oacceptabla hot mot dem för deras journalistiska gärning.
Jag tyckte alltså, trots hoten mot de båda journalisterna, att publiceringen till för stor del dels satte fokus på den mediemakt etablerade medier har dels inte gav helhetsbilden till den här typen av anonyma skribenter. Och det förstnämnda var ett spel medierna nog inte bör spela. Att traditionella medier på minsta vis kan sägas arbeta med metoden öga för öga, tand för tand kommer inte hjälpa till att sprida korrekt fakta eller motverka de lögner som sprids om de redan utsatta journalisterna och andra. Det skadar bara förtroendet för medier. Publiceringen bidrog alltså enligt mig mest till att förstärka klyftorna mellan medierna och den rasistiska kärnan samt sätta ljus på någon som idag inte ens kan sägas ha samma påverkande roll som under valet 2o10. Men satte mig helt enkelt på händerna och förblev tyst istället för att kommentera något av detta. Och mina inlägg skulle ju dessutom bara ytterligare sätta ljus på frågan. Moment 22 helt enkelt.
Men i kölvattnet på publiceringen följde en så viktig diskussion bland publicister. Den typen av redogörande för publicistiska beslut är viktiga för att öka mediers trovärdighet och den mediala kunskapen hos läsarna. Medierna kan välja helt olika vägar men det är mycket värdefullt för medieutvecklingen med den här typen av redovisningar.
Karin Olsson från Expressen argumenterade väl men Svenska Dagbladets Fredrik Karén från SVD valde en utgångspunkt som är lika rimlig ”vi har ett ansvar att stå emot”. Senare kom även Niklas Orrenius analys av Julia Caesar som opinionsbildare och den svarade på många sätt väl mot behovet om att få ett större sammanhang än namn och personbeskrivningar. Dock önskar man ju att den skrivits tidigare. Den typen av analyser hade behövts redan under valet 2010 men då var det bekymmersamt tyst om det digitala, ofta smått antidemokratiska sätt att arbeta med opinionsbildning som Sverigedemokraterna ägnade sig åt. Detta hur Sverigedemokratiska sympatisörer i anonyma flockar agerat så fort deras frågor diskuterades hade ju kunnat genomföras av alla partier, men gjordes inte på grund av synen på demokrati. Detta gräshoppebeteende tystade ofta debatter och medier abdikerade ofta både från ansvar i kommentarsfält och missade lyfta fram den påverkan sådana arbetsmetoder har på det offentliga samtalet. Niklas Orrenius text nu väckte också nyfikenhet på exakta siffror om hur känd denna Julia Caesar egentligen var hos SD-folket och hur hennes inflytande minskat genom åren och varför. Och vad betyder namnpubliceringen för hennes inflytande nu när hon avslöjats som amalgamorolig elallergiker.
Men istället för att skriva om namnpubliceringen blev det senare en debattartikel om det mer övergripande eftersom efterreaktionerna väckt alla dessa funderingar. Skrev tillsammans med Torbjörn Sjöström från Novus om mediernas relation till Sverigedemokraternas medielogik:
Medierna för inte längre en kamp mot andra traditionella medier om uppmärksamhet utan mot parallella nätgemenskaper. Nätforum där rykten och förvanskade fakta färdas lika snabbt som sanningar. I medieanalyser uppgraderas snabbt både Flashback och rasistiska sajter som fullt jämförbara med traditionella medier.
Så idag publicerar Novus mycket intressanta siffror om vilken kännedomen är om Julia Caesar och om förtroendet för traditionella medier. Undersökningen visar att Julia Ceasar var okänd innan publiceringen. Men idag är hon känd av en majoritet bland svenskarna (55%), innan dess var det bara 7% som kände till henne. Det är endast cirka 2% som läst Snaphanen någon gång. Avpixlat däremot känner 61% till och 20% har någon gång läst något där.
Novus ger också välbehövliga perspektiv på att väldigt få svenskar delar innehåll från den här typen av sajter. Ingen av de tillfrågade har delat innehåll från sajten där Julia Caesar skrev och endast 3% har delat innehåll från Avpixlat.
Så med dessa siffror får vi en indikation på hur stor hennes målgrupp var. Och de låga siffrorna för läsning av den sajt där hon publicerar sig visar väl att trots kännedomen om henne nu läser man inte det som skrivs där.
Förtroendet är högt för traditionella medieaktörer. Med undantag för att trovärdigheten är låg för kvällspress. Undersökningen bekräftar också att det bland Sverigedemokratiska sympatisörer finns ett markant mindre förtroende för traditionella medier.
Här ser vi att publiceringarna av Expressen och DN förstås gjorde Julia Caesar känd. När undersökningen ger dessa perspektiv på antalet läsare av Avpixlat och ger det också fog för att ifrågasätta delningsnivåerna av artiklar därifrån. Medier måste vara varsamma när dessa siffror delas vidare. När delandet är hårdvaluta är det självklart att det manipuleras med data av det slaget. Digital opinionsbildning måste granskas i detalj.
I Medierna i veckan beskriver journalisten Jack Werner relationen mellan medier och Sverigedemokraterna som en ”mediernas dödsdans med Sverigedemokraterna.” Sylvass formulering. Exakt så är det kanske. Och den osunda relationen måste brytas. Att vinna mediematchen genom polariserande SD-flirtande länkbeten är konstgjord andning av trafikströmmar och säger inget om människors engagemang, värderingar eller medievanor. Förhoppningsvis leder dock fortsatt djupa analyser av alternativa mediers roll i opinionsbildningen till att något nytt växer fram.
Lästips: Om missnöjesmediers roll i medielandskapet.
*Undersökningen är gjord av Novus och genomförd 10-15 september i Novus Sverigepanel som är en riksrepresentativ och slumpmässigt rekryterad webbpanel. Totalt har 1014 intervjuer genomförts.
Lämna ett svar