Har otåligt väntat på Filip och Fredriks film om det somaliska bandylaget från Borlänge och deras väg mot bandy-VM i Sibirien. De trailers som släppts har gett försmak på att det kan bli en pärla i mörkret. I medierna hyllas filmen och beskrivs bland annat som en historia för bra för att vara sann.
Karin af Klintberg, Fredrik Wikingsson och Anders Helgeson inför Stockholmspremiären av Trevligt folk (Filip kom inte med tyvärr).
Igår var det äntligen Stockholmspremiär efter urpremiär på Göteborgs filmfestival och även en visning i Borlänge. Biobesökarna i Stockholm välkomnades av Filip och Fredrik samt regissörerna Karin af Klintberg och Anders Helgeson. Det somaliska bandylaget var också på plats tillsammans med initiativtagaren Patrik Andersson och övriga i filmen. Det var härligt att direkt efter visningen få visa dem uppskattning genom att kunna jubla och applådera för dem alla.
När Fredrik Wikingsson såg att journalisten Martin Schibbye var en av besökarna sa han leende och smått stressad inför visningen ”Visa dig bara inte för Filip han kommer bara bli nervös av att du är här!”. Många liknande kommentarer hördes från dem båda i vimlet blandat med eufori: ”Vi kan inget om politik. Vi kan ingenting om integration. Vi vet inte om det här är rätt. Vi gör bara en film”. Det finns ingen som helst anledning att tveka. Det är en klockren film som visst är politik och allt det där andra.
Politik handlar ju också om att diskutera och visa olika vägar till ett fungerande samhälle och dokumentären ”Trevligt folk” är både ett underlag för den diskussionen och ett levande exempel. Det är sannerligen berättelsen om en av de möjliga bryggorna till att förstå varandra bättre. Resan mot bandy-VM för ett somaliskt innebandylag blev en snackis som gjorde det möjligt att mötas. Kärleken till Borlänge en annan gemensam kraft hos de inblandande. En lust och jävlar anamma-vilja att göra något åt situationen när en stad med 40 000 invånare utökas med 3 000 nya invånare från ett annat land och Sverigedemokraterna får över 18 procent i kommunfullmäktige som ett resultat av de problem som infinner sig. Filmen ger oss alla dessutom en påminnelse att förvalta det Ahmed Hussein, en av bandyspelarna säger är det viktigaste med Sverige: ”Att kunna ha en framtid”.
Så med andra ord behövde inte Filip och Fredrik oroa sig för vad vi eller Martin Schibbye skulle tycka:
”Precis sett #trevligtfolk. Grät för första gången sedan fängelset. Sån jävla energi att jag får lust att slå en bandyboll genom ett nättak någonstans och leva på kinamat hela året. Yihaa! Håller tummarna för det somaliska laget i bandy-VM 2015.”
För den som inte hunnit läsa in sig så handlar Trevligt Folk om Borlängeentreprenören Patrik Anderssons galna idé om att skapa en mötesplats för integration genom att coacha ett gäng somalier fram till bandy-VM. Det blev en film tack vare att Fredrik fångade upp projektet genom en notis i DN som messades till Filip med frågan ”Det här är något va?”. Frågan besvarades med ”Ja det är det” och sedan var de på väg till Borlänge för att börja spela in. Filmen passar bollen vidare till oss alla att hitta sätt att agera, ”Ju fler tokiga satsningar som människor drar igång av det här slaget ju bättre blir Sverige”, som Fredrik säger i en intervju.
Filip och Fredrik är ett bra exempel på två personer som verkligen byggt den där legitimiteten hos sina målgrupper som jag resonerade om i veckan. De kom nästan med i mina årssammanställningar som ”årets upplevelse” för livesändningen av sin 200:e podcast. När en av Sveriges mest framgångsrika poddar slutar genom att fylla Globen med publikrekord och sedan på plats bland annat säljer vinylboxar med ett urval deras favoritsändningar sluter det på något sätt cirkeln för det nya medielandskapet. Minns också den känslosamma tystnaden när de puffade för Trevligt folk redan då för den fullsatta arenan. Att de ändå bär filmen och finns med i den är relevant. SVT tycker i sin recension att det blir mest ett sensationsperspektiv men missar att relevansen för deras närvaro bygger på kanalen till deras målgrupper genom vilka de är. Det väcker intresse för filmen och dess frågor direkt hos dem. Dessutom såg de storyn. Som de alltid ser människor.
Såg även deras 100:e sändning som spelades in i Berwaldhallen och minns hur de förtjust kom och hälsade på de som stod i kö för att köpa biljetter. Som om de inte riktigt kunde tro det var sant att folk ville komma och lyssna på dem. Och hela tiden med en blick för nya berättelser och möten. Det är ju det som är den röda tråden i deras kreativa värv. Möten med udda människor och framför allt oftast möten med människor långt utanför Berwaldhallen, Globen och Stureplan.
I jobbet har jag stött på dem vid två tillfällen. Dels var deras nyhetsprogram Breaking News en självklar mediekanal vid lanseringen av Martin Schibbyes och Johan Perssons bok 438 dagar. Filip och Fredrik hade budat hem ett ”fängelsekit” i Musikhjälpen och ett samtal om utrikesjournalistik ur deras vinkel var något som Martin och Johan gärna ville göra. När regisssören Rafael Edholm gjorde musikvideon Fågelsång för journalisten Dawit Isaak och vi båda skulle spåna namn på vilka som borde vara med, var Filip och Fredrik ett självklart val. Och när de kom till inspelningarna var de fyllda av initierade frågor och nyfikenhet. Att kunna nå ut med frågor om pressfrihet och integration till Filip och Fredriks huvudmålgrupper kändes betydelsefullt och mycket relevant.
De har extremt stor legitimitet i den målgrupp som vi kanske grovt kan generalisera som unga vita män. Detta lyfter en del viktiga frågor kopplat till den möjliga bro som dokumentärfilmen Trevligt folk skulle kunna vara. Den når definitivt rakt in i en viktig målgrupp för den förändringsprocess vi har framför för att få alla att känna att man har en framtid i Sverige. Och med en Skavlannärvaro når de ytterligare en ny bredare publik.
Men kanske finns det ett problem med att Filip och Fredriks traditionella målgrupper säkerligen mest (åtminstone tidigare) finns på den ena sidan. Frågan finns förstås hur filmen landar bland andra somalier och andra invandrargrupper? Varför var inte fler ur dessa målgrupper med vid premiärvisningen av filmen i Stockholm? Kommer filmen att översättas till somaliska, engelska och andra språk för att kunna nå ut bredare? Jag hoppas verkligen den ska ses som den bro den kan vara och inte avfärdas av de som jobbar med dessa frågor för att den inte arbetar med traditionella ”integrationsmetoder” eller bara lyfter fram en osund självbild hos idrottsrörelsen. Filmen visar verkligen att det som behövs är många olika sätt. Och nya.
Filip och Fredrik nämner i en intervju kärleken till processen för filmen att ha turen i livet att få möta andra människor och göra saker som detta. Det är också det som märks mest. Den där viljan att se människor som människor vilket också lyser igenom hos alla medverkande i filmen. Vi ska inte underskatta kraften i att fler får se den passionen för detta genom de inblandande. Det är genom sådant en förändring är möjlig för vi kan alla beröras. Och det är det viktigaste avtryck filmen lämnar hos mig. Känner hopp för att vi kommer fixa det här. En påminnelse om att en så stor del av lösningen ligger hos oss själva och förmågan att se det gemensamma hos alla människor i att vilja kunna ha en framtid. Och allas rätt till precis det.
Gå och se filmen på några av de 100 platser den visas runt om i landet och diskutera den på #trevligtfolk
Lämna ett svar