Digitaliseringen har medfört en mängd positiva saker för samhällsutvecklingen. Personligen tror jag det är bra för samhällsutvecklingen när 3 miljarder är sammankopplade på detta sätt. När vi kan ta del av varandras vardag blir det svårare att backa undan från gemensamma utmaningar mänskligheten såsom t.ex. den ojämna resursfördelningen.
Men mycket utmanar oss också i kölvattnet av digitaliseringen. Vi har de senaste åren också fått en mängd fruktansvärda exempel på hur ondskan kan se ut. Det kan handla om galningar som skär halsen av människor och säkerställer att det videofilmas för spridning genom att medvetet uppmana oskyldiga chockade förbipasserande att filma händelsen såsom i England för något år sedan. Eller när journalister och hjälparbetare filmas när de halshuggs ståendes på knä i orange kläder i öknen. Eller människor som knuffas ner från ett tak mot en säker död enbart pga av sin sexuella läggning. Rykten om att crowdsourcing används för att välja avrättningsmetod. Eller att vittnen filmar fruktansvärda händelser som t.ex. under terrorattentaten i Paris när en polisman vädjandes om sitt liv mördas och vittnet i chock sprider filmen via Facebook.
Listan över exempel på terrorpropaganda som spridits digitalt via terroristernas egna publiceringskanaler och nätverk kan göras skrämmande lång. Vem anade att den snabba distributionen och storheten med egna publiceringsplattformar skulle användas på detta sätt. Ren och skär ondska i syfte att skrämma och hota. Där förövarna söker just det offentliga och säkerställer spridning genom att t.ex. tala engelska. Det är en adderad ny dimension i sättet att utöva terror som väcker frågan om dessa distributionskanaler, möjligheten att skrämma människor i realtid bidrar till galenskapen.
Visst terror och maktspel har inneburit hemska övergrepp i årtusenden. Men vad händer när galna människor bemästrar tekniken och exakt vet hur de ska få maximal viral spridning. Teknikanvändningen är på hög nivå bland terroristerna. Distributionen av terrorpropaganda som sker via nätet behöver vi alla undvika att bli en del av genom att sprida bilderna. Terrorexperter behöver analysera konsekvenserna av denna nya form av propaganda. Och media får en extra stor roll. Medias uppgift är och har alltid varit att rapportera från aktuella skeenden. Men i ett medielandskap med knivskarp konkurrens blir det mest en vansinnig kapplöpning om vem som rapporterar först. Medias roll kan lätt bli att mer förmedla terroristernas budskap än att ge publiken perspektiv.
Det oroar mig att inte kunna känna trygghet i hur media förhåller sig till den här sortens digital terrorpropaganda. För oavsett hur mångfacetterat medielandskapet är behöver vi förhålla oss till att det är de traditionella medieaktörerna som är en stor del av oljan i maskineriet. Ju större trovärdighet, vilket medierna ännu har, desto större ansvar. Media förstärker budskapet åt terroristerna. Det de traditionella medierna förmedlar ger för den stora breda massan en legitimitetsstämpel och normaliserar. Det är de traditionella medierna som är terroristernas främsta mål för återrapportering.
Idag när inte ens alla medarbetare på många redaktioner förstått (eller brytt sig om) hur man ska förhålla sig till ”enkla saker” som t.ex. läsardialog i digitala kanaler hur ska man då kunna hantera den här sortens propagandamaterial som kräver än större förståelse för nätets mekanismer?! I snabbhetsivern tappas ofta det journalistiska uppdraget och hantverkskunnandet som t.ex. källkritik och analys. Man slåss hellre om att vara först och hänga med när något tar fart på nätet. Istället för att ge ett adderat värde i rapporteringen om något som redan sprids mellan människor. Snabbheten kommer medier aldrig klå nätet med för man kan inte vara överallt dygnet runt. Det är inte den fajten som är medias roll längre. Det är fördjupningen, perspektiven och analysen. Förmågan att se bortom digitala utspel.
När jag möter journalister för att diskutera medieutvecklingen och lyfter att publiken borde kunna förvänta sig från traditionella medier att de INTE återpublicerar allt det som ändå snurrar på nätet ser de frågande ut. Förtvivlade motargument kommer från redaktionerna om hur de avkrävs att ”snabbt, snabbt” producera innehåll. Cheferna och publiken sägs skrika efter snabbhet.
Så vad är medias roll. En sak är säker det är inte att gå i fällan att beskriva Islamiska staten, IS, som en ”erkänt skicklig PR-organisation” utan att ge perspektiv. Det de gör är inte ”skicklig PR” utan ren terror i kombination med en sjuk medielogik. Artikeln i Expressen där den beskrivningen fanns med kom ursprungligen från Daily Beast som just publicerade bilderna från morden utförda av IS och detaljerat beskrev hur välregisserat IS jobbar men på ett sätt som bara gör dem till sjuka medaktörer. Dessutom med extra stor dela-knapp:
“Death is shown in high resolution—the killing carefully composed inside the frame. These images belong to a deliberate social media and information strategy. Like all good Internet propaganda, the images are made to be readily “shareable” and appear to have been released with the intent that they travel to a broader audience. It worked. Obscene and merciless, it’s a reflection of the state of life under ISIS rule.”
Den där sensationslystnaden hos medier kallades träffsäkert för dödsporr av IMedieEthics i samband med nyhetsspridningen om journalisten James Foley mord.
I veckan kommenterade terrorexperten Hans Brun hur IS använder nätet. Han menade att de revolutionerat bruket av propaganda genom sociala medier och jämförde det med hur nazisterna använde radio och film på 30-talet. Däremot sa han inget om mediers roll i denna nya ”revolutionerande form av propaganda”. Under terrordåden i Paris fick inte heller någon av alla terrorexperter kommentera sociala mediers och framför allt mediers roll i terrorspridningen. Vad innebär det när CNN m.fl. sänder mordet på polisen och dessutom utan att pixla videon. Eller vad det betyder när varenda bild man kan hitta på terroristerna på Facebook poserandes med vapen publiceras. Vems ärenden springer man egentligen i det läget?
Det är lätt att fundera i banor av att stänga plattformar som YouTube eller Facebook men självklart löser det inget. Tekniken finns, spridningsmekansimerna finns och dessa kommer att användas oavsett kanal. Tekniken är ju i grunden neutral, den är just bara teknik. Det centrala är vad vi människor använder den till och hur t.ex. media förhåller sig till det som sprids där.
Det känns självklart bra att höra chefredaktörer säga saker som: ”Ja den publicistiska idéen kan inte vara att visa/skriva allt hela tiden. Oavsett hur mycket trafik sensationer ger.” Vilket Kristoffer Rengfors, tf chefredaktör Metro sa i helgen på Twitter under en intressant diskussion med Hans G Andersson, programchef SVT. Ett samtal sprunget just ur medias publicering av de nya bilderna från IS.
Men vi har faktiskt sett massor av exempel det senaste halvåret att det inte är så varje dag på jobbet. Jag vill som mediekonsument garanteras att ni INTE sänder den typen av material utan att göra en rejäl analys av nyhetsvärdet och framför allt en analys av vem som egentligen gagnas av att detta sänds. Ge oss som publik helhetsbilden. Måste bilderna visas? Finns det en historia att berätta utan att visa bilderna.
Vi behöver också utrikesjournalistik som kan berätta om vad som händer i de regioner som utsätts för den typ av terror som t.ex. IS utsätter lokalbefolkningen för. Vi behöver medier som på djupet förstår digitaliseringen och förstår nät- och terrorlogiken. Vi behöver medier som inte upprepar visningssiffror av den här typen av innehåll och bidrar till mytbilder som nästan får det som att låta att alla tittar på dessa klipp som vore det fredagsmys. Vi behöver medier som behärskar nätet lika väl som terroristerna behärskar nätet.
Ämnet terrorism och sociala medier har förstås en egen wikipediaartikel där just beroendeförhållandet mellan medierna och terroristerna beskrivs väl. Läs detta och begrunda att dessa citat kommer från ”The media and terrorism” skriven 1997. För snart 20 år sedan. Om detta kunde konstateras då – hur sjutton är det då inte nu med det nya medielandskap som finns:
It cannot be denied that although terrorism has proved remarkably ineffective as the major weapon for toppling governments and capturing political power, it has been a remarkably successful means of publicizing a political cause and relaying the terrorist threat to a wider audience, particularly in the open and pluralistic countries of the West. When one says ‘terrorism’ in a democratic society, one also says ‘media’.
To summarise briefly on the symbiotic nature of the relationship between terrorists and the media, the recent history of terrorism in many democratic countries vividly demonstrates that terrorists do thrive on the oxygen of publicity, and it is foolish to deny this. This does not mean that the established democratic media share the values of the terrorists. It does demonstrate, however, that the free media in an open society are particularly vulnerable to exploitation and manipulation by ruthless terrorist organisations.
Så när medierna ger syre till terroristerna genom publicitet behövs det nya uppdaterade strategier för detta. Vi behöver medier som sansar sig. Om redaktionerna dagligen fått VHS-filmer med avrättningar postade till redaktionen från IS. Hade de verkligen visats i varje nyhetssändning?
/Brit
Lämna ett svar