Känner du också oro? Många medier och politiker säger också att det är dags att lyssna på den där oron som finns bland människor. Särskilt efter Trumps valframgångar har detta blivit ett mantra hos såväl redaktioner som partistrateger. Om och om igen sägs det hur viktigt det är att lyssna på oron. Självrannsakande vill man ut runt om i landet och sätta sig vid människors köksbord för att möta folket. Lyssna på de som ingen lyssnat på. Vem har byggt den berättelsen? Vem vinner på den verklighetsbeskrivningen?
Mediebevakar ordet och noterar alla de gånger under en vecka som det förekommer. Och det är ofta.
Journalister om några tillhör en bransch som kraschat helt i kölvattnet på digitaliseringen. Medieborgarna väljer ofta hellre egna publiceringskanaler, makthavare har egna kanaler direkt till folket, medierna har så bråttom så de förmedlar fejknyheter, de ser inte när de trollas men vet också att om man pratar om populisternas frågor så händer det något med trafiken. Så vilken verklighetsbeskrivning kommer journalisterna då kunna sätta oron i relation till, när de själva drabbats så extremt hårt av digitaliseringen och globaliseringen?
Vad kommer då detta lyssnande på oron att leda till? Ja fler röster på SD om den inte sätts i en kontext. Det ensamt är ingen lösning alls. Tvärtom. Det blir hur farligt som helst att bara lyssna och förstärka. Om man som politiker inte förmår bygga en bro till framtiden genom en vision så kommer dessa samtal bara förstärka oron och skapar på köpet än mer politikerförakt. Politiker måste lägga krut på att visa hur den den orolige blir en del av samhället och man måste våga visa en bild av den framtid man vill få mandat att bygga. Medier å sin sida behöver självkritiskt granska sig själv och sin bevakning av hur samhällsutvecklingen beskrivs. Och våga motstå frestelsen att angripa dessa frågor på ett sätt som mobiliserar den digitala opinionen som finns i sociala medier för att få trafik.
Att ordet O R O är ett av det starkaste populistiska signalorden glöms bort. Det är ett mörk lurande vasst ord som förlamar, skrämmer människor för vad som finns runt hörnet. Skapar en rädsla för en verklighet som man själv ofta inte ens upplever, men tror sig trots det veta att den finns där runt hörnet. O R O. Ständigt denna oro.
”Snart är den där, som ett eget farligt väsen i sig själv. Oron. En egen verklighet, som i sig är sann”.
Björn Werner i Café, Vi måste sluta lyssna på pojken som ropar varg.
Väljer själv allt oftare att stänga av de sociala medierna helt. Det är ett enormt tidstjuveri att fastna i populismens trixande. Facebook och Twitter hjälper just nu bara till att förstärka den populistiska vinden som sveper över hela världen. Dels för att medierna inte förmår distansera sig till det som sker i de kanalerna dels för att ”folket” upplever att nu har de en genuin direktkontakt med makthavarna. De sociala medierna främsta styrka är inte alls att bidra till att demokratin försvarar eller utvecklas. Tvärtom nedmonteras demokratin genom hur medierna bevakar dem och att det enbart är populisterna som förmått och brytt sig om att använda de här kanalerna fullt ut. De har blivit verktyg för dem genom vilka de visar att makten (för första gången) talar direkt till folket. Men trots att det är en extremt ytlig och i varje detalj välregisserad närhet blir den för deras anhängare ytterligare ett bevis på att inget annat behövs än en stark ledare som de kan tala direkt med. Det handlar om en enda auktoritär ledare som ska förmedla sanningen. Allt annat är lögn och de fria åsikterna ses som hot. Och medierna jamsar med för det går inte att motstå den där magiska freakshowen.
Sluta lyssna på oron. Våga se att det är minoriteten som tillåts representera majoriteten genom att de valt att vara digitalt aktiva och styra det offentliga samtalet. Den grupp som uppges inte vara lyssnad på är en grupp vars kärnfrågor konstant är i fokus genom att de är så briljanta på digitala opinionsbildning. De styr agendasättandet fullständigt idag. 1-0 till populisterna.
Men gubevars ”lyssnandet på folket” är lösningen. S-ledaren tänker inte ens åka till Almedalen (!). Det borde väl räcka. Eller?
Jag tänker ägna hela Almedalsveckan åt att träffa folk som kanske aldrig skulle besöka en politikervecka, men likväl borde få sina röster hörda i politiken, motiverar Stefan Löfven. Almedalen 2017: Stefan Löfven nobbar Almedalen.
Att som politiker nu välja att ge oron luft, utan ett sammanhang är att angripa saker från helt fel håll. Förtroendet finns inte ens för dem att på plats vid det där köksbordet föra samtalen. Den oron ventileras och manifesteras så mycket bättre och effektivt redan, på massor av olika missnöjessajter. Där kan man i sin anonymitet rasa och vara emot allt.
Politiker måste akut se till att bryta det här moment 22-läget och göra saker istället. Visa konkret hur framtiden kan bli i en digitaliserad, globaliserad och urbaniserad värld där mångfald är en tillgång och inte ett hot. För det där är reella faktorer alla behöver tugga i sig. Dessa fyra faktorer är en del av verkligheten nu. Och det innebär en massa utmanande förändringar för såväl landsbygd som storstad.
Avsaknaden av visioner i den svenska politiken idag är uppenbar. De finns inte och de får inte ens utrymme i medier. Det enda politiker får svara på i medier är spelteorier eller migrationsfrågor, se de tio senaste avsnitten av SVT Agenda för exempel. Dag för dag växer förtroendet för Sverigedemokraterna. De är snart det enda parti som upplevs svara mot folkets behov. De vill något.
Övriga politiker måste våga vara både faktaorienterade och visionära. Visa i handling hur alla invånare kan bli en del av samhällsbygget. Våga ta i de uppenbart svåra frågorna som att vissa jobb försvinner. Att det krävs livslångt lärande för att finna sin plats på den digitala arbetsmarknaden. Att så många nyanlända självklart kommer att innebära utmaningar men att det i sig inte betyder att gränser ska stängas helt. Och vägra spelteorierna.
Gå samman och påminn den tysta majoriteten som idag är nöjd med det där småskruvandet av verkligheten att det nu krävs mer av alla invånare för att inte vakna upp i samma situation som USA i september 2018. Det är dags att organisera sig gemensamt på samma sätt som populisterna gör. Alla ”för”-partier kan gå samman. Låt inte motrörelserna vinna. Alla som är för den representativa demokratin och en värdegrund som baserar sig på människors lika värdegrund måste jobba tillsammans för att återfå förtroendet.
De angrepp som sker mot demokratins olika fundament har lett till en handlingsförlamning. I USA ser man en president som angriper medier. Etablerade partiorganisationer och politiker i stora delar av västvärlden angrips nu hårt från de som vill ifrågasätta den politiska eliten. De beskrivs som vore de demokratins största hot.
Traditionella partier går just nu igenom samma stålbad som journalistiken just gjort. Lika lite som journalistiken ska massproducera digitala klipp på söta katter för att återfå förtroendet ska politiker landa i retorik och åtgärder som använder populisters verklighetsbeskrivning för att bli relevanta. Ni och den tysta majoriteten av väljare måste slåss för demokratin nu. Inte agera som populisterna.
Men fascinerat tittar man på populisternas framfart och tror att lösningen till relevans är att ge sig ut på nätet och agera i enlighet med den debatton populisterna nått framgång med. Framgångsrik opinionsbildning definieras utifrån ett twittrande som till exempel det riksdagsledamoten Hanif Bali bjuder på. Och för varje tweet tappar den tysta betraktaren förtroendet och är helt förbluffad över hur folkvalda beter sig. Så till slut tappar även den tysta majoriteten förtroendet för dessa partier. 2-0 till populisterna.
Retoriken och förslagen ska inte anpassas till populismens verklighetsbeskrivning. Men det är ju det som händer när lag, ordning och plikt sätts i fokus (som om inte lag och ordning någonsin gällt innan). Ser inte Alliansen och S/Mp att ni alla håller på att förlora fullständigt?
Lotta Gröning ställer idag frågan i Expressen Ni som nobbar SD – vad är alternativet?. Svaret är ju solklart. Att man visar att man vill och kan leda landet. Och att man som etablerade partier tillsammans är enade om en värdegrund som utgår från människors lika värde och tror på pluralism och den representativa demokratin. Det måste vara den förenade kraften. Inte accepterandet av oron som den enda korrekta verklighetsbeskrivningen.
Politiker måste nu stå upp för den trögrörliga demokratiska processen. Våga vägra ge efter för den populistiska debattonen och förenklingen. Berätta istället på nya sätt om hur den representativa demokratin fungerar och få människor att stå upp för det som byggts upp under många år under hård kamp. Det är inte läge att vara lat nu. Alla som är hyfsat nöjda. Den tysta majoriteten. Det är dags att agera motkraft nu.
Det är hög tid att ha mod och kunskap nog för att rikta sig mot de där tysta väljarna. Det gäller samtidigt att medier går bakom dimridåerna bakom populistiska angrepp.
Verkligheten är inte så svartvit som den verkar om man följer den digitala debatten. Människor löser saker varje dag. Tillsammans.Där finns svaret på en framtid utan Sverigedemokraterna som Sveriges största parti.
Relaterade texter av mig:
- Vi behöver politiker som vågar vara tråkiga
- Sanningen om varför jag inte kommenterat Trump under ett år
- Mediekriget är en rökridå
- Trump och medierna – lägg ner er kärleksrelation
Relaterade texter på temat av andra skribenter:
- Lysande av Marie Demker: Om oro och politik – ”Man känner sig ju rädd för dem som inte vill leva som vi”
Lämna ett svar