Amnesty International släppte i förra veckan en rapport där de kritiserar de ukrainska styrkorna för att utsätta civila för fara. Brit Stakston ger sin bild av varför det blev så här och vad Amnesty bör göra.
Pressmeddelandet med rapporten rubriksattes med ”Ukrainas stridstaktik utsätter civila för fara” och menat att de inte agerar i linje med folkrätten. En formulering som Amnesty fått stor kritik för bland annat för hur det gynnar Ryssland.
Jag kommenterar detta hos Resumé.
”Brit Stakston, mediestrateg och rådgivare engagerad i demokratifrågor, pekar på att Amnesty International inte är den enda människorättsorganisationen som lyft hur civilbefolkningen drabbas av Ukrainas militära strategi. Det har bland annat gjorts av OHCHR och Human rights watch.
– Det måste gå att lyfta den här typen av obekväma sanningar, och krigets verklighet är inte svart och vit utan oerhört komplex, säger hon.
Brit Stakston anser att det problematiska framför allt är hur Amnesty väljer att rubriksätta pressmeddelandet, och att rubrik och val av vinkel tydligt skiljer sig från hur andra organisationer hanterat samma kritik.
– Det här pressmeddelandet utgör därmed sannolikt ett starkt underlag för ryska aktörer som sprider information med syfte att underminera förtroendet för Ukraina, och det beror på den hårda rubriksättningen. I egenskap av människorättsorganisation borde Amnesty ha varit mer försiktiga. Vi vet mycket väl hur den här typen av information kan missbrukas av ryska aktörer.
Hur tror du att det här kommer påverka förtroendet för Amnesty?
– På det vis pressmeddelandet är utformat är risken att många känner sig svikna av Amnesty. Det framställer situationen som att Ukraina är en jämbördig part i kriget och suddar ut vem som är den angripande parten. Det gynnar det ryska narrativet kring kriget, vilket nog skaver för många av Amnestys medlemmar.
Hur bör Amnesty agera nu?
– Amnesty är en organisation med många direktkanaler till medlemmarna, och det bör de dra nytta av i den här situationen. När kritik kommer uppstår ett ypperligt tillfälle att berätta hur man jobbar, och den här typen av rapport och pressmeddelande hade aldrig publicerats utan ett gediget bakomliggande arbete.”
Det jag också sa som inte finns med i artikeln är min analys om att Amnesty troligen blivit hemmablinda. Man har publicerat så många artiklar och analyser av de ryska övergreppen i detta ryska anfallskrig och vill balansera genom att visa även de ukrainska om de sker . Olyckligt är dock att de inte beaktade konsekvenserna av detta när de så renodlat lyfter fram Ukraina i rubriken. De övriga civisamhällsorganisationerna som rapporterat om detta har konstant betonat vem som är huvudangriparen och nyanserat i vilka sammanhang som det eventuellt sker även ukrainska brott mot folkrätten. De hade också kunnat ge Ukraina mer tid att bemöta kritiken, det känns som en kort tid med fem dagar i relation till det man lyfter fram i rapporten. Självklart bör dock Ukraina kunna bemöta kritiken och avkrävas att bemöta den och kritiseras om de ej gör det.
Vad gäller relationen till den ukrainska amnestyorganisationen väcks en mängd frågor som man vill veta mer om. Varför var de inte involverade (var de inte neutrala? kan de ens vara det?) och var de verkligen inte involverade alls? Här finns mer att utreda och analysera.
I stort jämförde jag återkommande under en intervjun med journalistikens utmaningar nu. Att rapportera om båda sidor även när det är så givet vem som är angriparen. Dock har Amnesty som medlemsorganisation som ska försvara mänskliga rättigheter ett stort ansvar för att förstå konsekvenserna av tex en sådan rubriksättning som de valde. Och deras medlemmar kommer att reagera och det får man hantera – passa på att berätta hur man arbetar.
Lämna ett svar