Varför tas det för givet att ”mannen på gatan” är obildad, rasistisk och nyhetsundvikande? Vardagen är mer grå än svartvit och behovet växer allt mer av medier som förmår ge helhetsbilder.
I SVD idag ger historikern Mattias Hessérus idag ett intressant perspektiv på hur ”sanningssägarna” i populistmedier genom historien vänt sig mot ett förment förljuget etablissemang och agerat precis som dagens hatsajter. Han ger bilden av etablissemangspress vs populistmedier där de sistnämnda alltid önskat skapa en känsla av att världen går under och att en förljugen elit tar över. Precis den retorik som känns igen från dagens hatsajter. Genom Hessérus historielektion får man ett historiskt perspektiv på det jag och Torbjörn Sjöström diskuterade igår i Aftonbladet Debatt under rubriken ”Medier och politiker följer trollens medielogik”:
”Medierna för inte längre en kamp mot andra traditionella medier om uppmärksamhet utan mot parallella nätgemenskaper. Nätforum där rykten och förvanskade fakta färdas lika snabbt som sanningar. I medieanalyser uppgraderas snabbt både Flashback och rasistiska sajter som fullt jämförbara med traditionella medier. Detta trots sina uppenbara svagheter genom sina anonyma skribenter som gör att de inte har en position som den mest trovärdiga kunskapsplattformen för den breda allmänheten. Trots detta jämförs delningssiffror mellan dessa sajter och till exempel Sveriges radio utan djupare analyser.”
Hessérus menar att det faktum att Sverige under en tid inte haft så starka populistsajter kunnat förklaras av kvällspressen. ”Expressen och Aftonbladet lyckades under lång tid agera språkrör för de grupper som tenderar att vara populisternas mål.” Han beskriver att det hos båda dessa tidningar alltid funnits en ingrediens av att det behövs en dos av populism för att bli läst. Men att de nu verkar tappa det greppet och han skriver ”De nya populistiska nätmediernas framgångar är en indikation på att kvällspressen inte längre är lika övertygande i den gärningen”.
Personligen tror jag att det är exakt den insikten hos kvällspressen som gör att man nu anpassar sitt utbud efter de populistiska nätmedierna. Man vill vara kvar där Hessérus beskriver att de haft sin roll och vägen dit blir alltså anpassning efter dessa sajters perspektiv. Och plötsligt ger historikerns perspektiv en skrämmande tydlig bild av att vi nu, på grund av delningsekonomins påverkan på traditionella sitter med en medieverklighet, får en fördubbling av populistiska mer missnöjesinriktade perspektiv på den mediala arenan. Och den match alla medier ger sig in i är inte den om kvalitetsjournalistik utan den som mer fångar upp populistiska digitala underströmmar och missnöjesyttringar.
Rubriken på Hessérus artikel är att hatsajternas strategi inte är ny. Intet nytt under solen som så ofta med andra ord. Men det finns två nya komponenter jämfört med 20-talet. Dels är det hur medier (inte bara kvällspress) till så stor del de senaste åren i takt med delningsekonomins framväxt allt mer anpassat sitt utbud efter den nya medielogiken dels att allmänheten med lätthet själv hittar fler perspektiv och mer kunskap. Anpassningen hos medierna efter medielogiken som råder innebär att klick och delningar blir framgångsbeviset som jagas trots att delningar inte alls är samma sak som kvalitet. ”Delningar är inte ens synonymt med medhåll. Resultatet av många delningar blir trots detta att man får dominera debatten som vore deras röster representativa för hela svenska folket. Den digitalt kunnige opinionsbildaren behöver numera bara säkerställa att det finns en armada av anonyma digitala distributörer med många konton för att dominera debatten. Efter Sverigedemokraternas framgångssaga har fler partier lärt sig att inget händer om man slirar på fakta, faktafel hanteras oftast som bränsle i debatten på den mediala arenan snarare än granskas av tredje statsmakten. Tvärtom får man då framgångsrikt ställa sig mitt i en polariserad debatt. En ny klickbaserad medielogik får råda.” Aftonbladet Debatt. Sjöström/Stakston
Att läsaren själv kan få fler perspektiv genom nätet och därmed ofta har tillgång till ett extremt mångfacetterat kunskapsutbud tas inte tillvara av medierna. Den förtroendekris som finns är uppenbar. Inte bara för medier utan också för etablissemanget i form av politiker. Både medier och det politiska etablissemanget anpassar sig för mycket efter den missnöjespopulistiska medielogiken som skapats inom vissa kretsar på nätet. Dessa rädslor för en föränderlig värld bland delar av allmänheten och jakten på nya affärsmodeller bland medier gör det svårt att inte bli riktigt dystopisk när varken medierna eller politiken agerar utifrån sin roll i en demokrati.
En pusselbit som inte finns med i Hessérus historielektion är vad som övergripande händer med mänskligheten när vi sammankopplas med andra. Idag är tre miljarder människor sammankopplade via nätet och det leder till förändring. Kanske bäst summerat som en större vilja än någonsin att gemensamt ägna sig åt annat än missnöjt ägna sig åt pajkastning av etablissemanget. Förändringsviljan är stark. Insikterna om den ojämna resursfördelningen brutalt synliga för alla. Både de som har och de som inte har. Ett dött barn flyter in på en strand och man agerar. Jag önskar att kvällspress (och andra medier) går tillbaks till sin ursrprungliga journalistiska gärning och känner modet att välja vägen via kvalitetsjournalistik. Den uppkopplade världsmedborgaren efterfrågar helhetsbilder och perspektiv. Det fragmenterade, ryktesbaserade och missnöjesperspektiven de finner man ändå. Journalistikens roll blir än viktigare i ett myllrande outsinligt medielandskap.
”Media står vid ett vägskäl. Tre tweets är inget annat än tre tweets. Sluta också tro att antalet delningar för söta kattklipp är likvärdigt med en ytlig mediekonsumtion. Människor efterfrågar lika mycket helhetsbilder. Utan helhetsbilder och utan att bli lyssnad på kommer medie- och politikerföraktet förstärkas i fler grupper och en allt starkare känsla av konspiration växer hos allt fler. Perspektivlösheten som den polariserade retoriken medför har lett till en kraftigt ökad oro bland väljarna.” Aftonbladet Debatt. Sjöström/Stakston
Kanske går det ändå att vara lite mindre dystopisk eftersom lösningen kan ligga i publikens händer. Läsarna. Allmänheten.
Lämna ett svar