Funderar över självcentrerade förtroendevalda politiker som med hjälp av sociala medier struntar i demokratiska processer. Där man istället ständigt hävdar sin egen yttrandefrihet, utan att någonsin respektera andras yttrandefrihet eller gemensamma beslut i en demokratiska process. Inte ens i en förtroendevald roll – där man är satt att företräda det gemensammas åsikt. Detta blev aktuellt efter en intervju i Studio Ett om norska justitieministern Listhaug.
Den norska justitieministern Sylvi Listhaug från det populistiska Fremskrittspartiet valde alltså till slut att avgå för att undvika den regeringskris som annars uppkommit på grund av ett Facebookinlägg. Det räddade partiets möjlighet att sitta kvar vid makten. I ett nytt Facebookinlägg vid avgången beskriver hon det inträffade som surrealistisk. Norsk politik har på grund av hennes Facebookinlägg blivit en lekstuga och hon vill nu vara den som agerar vuxet genom sin avgång:
”Den siste uken har vært helt surrealistisk. Et facebookinnlegg, som overhodet ikke hadde noe med 22. juli å gjøre, og som jeg har beklaget at ble lagt ut, har omgjort norsk politikk til en barnehage. Da mener jeg det er mitt ansvar å opptre voksent.”
Krisen hade sitt ursprung i ett Facebookinlägg av Listhaug. Hon skrev att norska Arbeiderpartiet (AP) anser att terroristernas rättigheter är viktigare än nationens säkerhet.
I rapporteringen om hennes avgång fokuserar man till största del på det omtalade Faceobookinlägget. Men bakgrunden är ju att stortinget i veckan sa nej till förslaget från Listhaugs parti Fremskrittspartiet och Höyre om att ge justitiedepartementet rätt att , utan domstolsbeslut, dra in passen för norska medborgare som stridit i utlandet. Inlägget kom från justitieministern EFTER att hennes förslag om att de som misstänks vara terrorister ska kunna fråntas sina pass utan ett domstolsbeslut röstats ner.
Facebookinlägget var en kommentar på det och de anklagelser hon gör i inlägget riktar sig mot det parti som utsattes för Breiviks terrorhandling på Utöya och reaktionerna blev starka. Utöya är ett stort sår i Norge och hade dessutom återigen aktualiserats hos den stora allmänheten genom en nyligen lanserad film om den fruktansvärda massakern.
Mitt i detta kommer alltså Listhaugs inlägg.
I den följande stormen som nu beskrivs av Listhaug som ”häxjakt” var hon iskall för den kritiska storm som blåstes upp. Det måste varit en mardröm för statsministern Erna Solbergs krisrådgivare för att trots att statsministern bad om ursäkt för justitieministerns inlägg vägrade Listhaug själv göra det. Hon tog så småningom ner inlägget. Men inte för innehållets skull utan för att ha använt en bild som inte var tillåten att använda ”för politiska yttringar” på det sättet.
Hon fortsatte senare också driva opinion för sin åsikt genom en uppdatering på Facebook med en bild på sig själv i ett blomhav från alla de som gett henne sitt stöd. Det tog minst fyra vändor i Norges storting innan hon till slut bad om ursäkt. Någon timme innan misstroendeomröstningen skulle ske avgick hon alltså till slut. Det följdes av ytterligare ett Facebookinlägg som i sin helhet lästes upp i norska NRK.
Sylvi Listhaug har drygt 160 000 följare på Facebook. Avgångsinlägget andas inte heller det någon insikt om vad hon orsakat eller vad kritiken handlar om. Envist håller hon mellan raderna fast vid sitt uttalande. Hon säger det varit en häxjakt och menar att det varit ett angrepp mot yttrandefriheten som är en värdering man borde stå upp för. ”Jeg kommer aldri til å være en politiker som er lik alle andre. Jeg vil være meg selv.”
Det är ju mer ett angrepp från hennes sida att ifrågasätta den demokratiska processen i Stortinget. Varför fokuserar man i rapporteringen mer om hennes inlägg och yttrandefriheten och inga frågor om den parlamentariska processen.
Det finns något i detta egoistiska agerande som är värt att reflektera över. Om hur yttrandefriheten ständigt blir ett slagträ. ”Jag, jag, jag och min yttrandefrihet!” Enligt brottsbalken får man inte förtala någon och det är olagligt med hets mot folkgrupp och uppvigling. Check. Men yttrandefrihet är ju inte är synonymt med att människor måste agera utifrån det någon säger som absoluta sanningar. Andra personer kan ha andra åsikter. Och politik är ett lagspel. Sylvi Listhaug är väl i någon mån också allas justitieminister och bör agera därefter. Men hon agerar som vore hon enbart minister för sina Facebookfans.
Politik är en process för beslut och för att kunna utföra sitt ämbete behövs ett förtroende. Det är det man har att vårda och förhålla sig till.
Det Listhaug själv kräver respekt för, SIN YTTRANDEFRIHET, innebär att alla andras yttrandefrihet anses vara underordnad. Hon sätter fortsatt sina egna åsikter i främsta rummet och vänder sig till sina fans för att runda parlamentariskt fattade beslut. Och det leder till regeringskris.
Jagcentrerade likesjagande politiker som i en demokratisk process vägrar acceptera resultatet av den är destruktiva för demokratin. Det verkar behövas grundläggande skola i demokrati och regeringsarbete för politiker idag.
Detta kommer bli allt vanligare på grund av sociala medier. Drömmar om någon slags direktdemokrati baserat på vilka som skriker högst och snabbast. Krav på folkomröstningar efter Facebookupprop är ett liknande symptom. Allt skruvas upp i ett sociala medietempo. Politik ska göras i twitterhastighet och samhällen ska byggas i socialamedietempo.
Politik är inte bara ett lagarbete utan behöver också ofta vara trögrörligt. Det verkar som om de mest basala kunskaperna om demokrati saknas.
I det aktuella fallet med Sylvi Listhaug är det tydligt att hon befinner sig i en filterbubbla. Hon agerar som vore hennes följare i sociala medier de hon regerar med och för. Den digitala fanbasens kärlek förblindar hennes förmåga att förstå verkligheten och likesjakten legitimerar hennes politiska beslut.
Och leder till att landets justitieminister vägrar respektera den politiska parlamentariska processen eller ha respekt för den breda allmänhetens åsikter.
Sociala medier är populisternas främsta vapen för att lyckas demontera demokratin. Och den chimär av närhet som politiker skapar på den arenan landar så väl i en tid präglad av ett brett politikerförakt. Inte bara hos populister.
Vapnet mot detta är inte att agera likadant. Motelden är att förklara hur demokrati fungerar.
Läs också Hanif Bali will be back
Lämna ett svar