Post-Almedalen är alltid en speciell känsla. Extra så i år efter detta supervalår. Visbys kyrkklockor ringde för mångfald och ärkebiskopen Antje Jackelén blev hetast i Almedalen med motiveringen: ”en stark och samlande röst för alla människors lika värde”. Özz Nujen drog fler personer än någon partiledare på plats och det får det att klia i mig av frågor.
Om politikens förmåga att vara en förenande kraft mot självklarheter som människors lika värde. Om normaliseringen av rasismen. Om vithetsnormen i Almedalen som vi faktiskt inte kan backa ifrån.
Det fanns nazister närvararande och trots vår stora medvetenhet om vad som hände på 30-talet låter vi det ske alldeles för lätt. Det är inte ens 100 år sedan. Vi verkar helt ha glömt hur den där stegvisa normaliseringen gick till. Trots att den är så väldokumenterad. En stegvis förflyttning som tillät en människosyn växa fram som legitimerade allt grövre övergrepp. Först märka ut människor med gula påsydda stjärnor, sen ta över deras hem och samtidigt sätta dom på ett tåg på väg mot utrotning. Och varje gång vi hör om detta tänker vi att vi står över allt det där. Att det där hände en i annan tid, att vi aldrig skulle låta något liknande ske igen.
Trots det hände i Almedalen ännu ett sånt där steg som vi bara låter smyga in i vår vardag. I yttrandefrihetens namn. Efter ett år präglat av gränsförflyttningar där t.ex rasistiska annonser i morgontidningarna anses vara viktiga att få publicera och där neutralitet verkar viktigare än människors lika värde. I den kontexten är det inte förvånande att nazister (inofficiellt) får inleda Almedalsveckan året 2014.
Vithetsnormen på Kallis ger en signal
Jag försöker samla mina tankar. Väl medveten om att det är min personliga utblick baserad på min bakgrund men låt mig testa några tankar och se var de leder mig. Det här är egentligen en fortsättning på ett 24 timmars samtal med poeten Daniel Boyacioglu. Han kom som förstagångsbesökare till Almedalen för att dels programleda Godmorgon Almedalen, dels delta i ett panelsamta om journalisten Dawit Isaak. I en promenad från Stora torget via Donners plats till den monumentala vithetsnormen som gestaltades under lunchtid på Kallis fanns det inte en chans att backa ifrån vilka uppenbara problem som ännu finns i Almedalen och i Sverige. Trots att det i Almedalen hittas representanter från Asylstafetten, Ortens favoriter eller att aktörer som Street Gäris får Almedalspriser. Men om vi pratar närvaron i allt det vanliga. Det som inte handlar om problem utan om makt, närvaro och agendasättande.
Nazisterna i Almedalen
Närvaron av Svenskarnas Parti märktes under hela veckan i Almedalen. Min egen publicistiska strategi var att ignorera dem. Inte ge dem livsluft genom länkar och uppmärksamhet. Detta trots att de var med från början. Partiledaren sa själv enligt sitt publicerade talmanus på lördagskvällen från Almedalsscenen ”Att få inleda Almedalsveckan, även om det så bara inofficiellt är hedrande och jag har stora förväntningar på den kommande veckan här i Almedalen – riktigt stora.”. Under veckan hade de ett femtontal representanter på plats. De tal de höll från eventområdet runt Hamnplan möttes ofta av tysta demonstrationer från publiken som vände dem ryggen. De dök upp i montrar och på krogen på kvällen. Vi kan prata yttrandefrihet hur mycket vi vill men detta ÄR normalisering av strukturell rasism. Basta.
Det fanns människor såpass rädda inför medverkan i seminarier att de behövde kolla upp säkerhetsaspekter. Eller bad om sällskap för att ta sig mellan seminarier och för att känna slig lite tryggare. Det är uselt att människor i Almedalen behövde vara rädda för nazisterna på plats. Nu efteråt undrar jag varför vi inte pratade mer om det. Varför vi inte agerade mer kraftfullt. Eller missade jag att det gjordes i min Almedalsbubbla? Min egen strategi med tystnad funkar inte särskilt bra. Om människor är rädda. Om ett nazistiskt parti tar plats och skrämmer. Då är de inte osynliga eller möjliga att ignorera.
Eller tror vi på allvar att ballonger med ord om mångfald på kommer hjälpa oss. Även om ballongerna var vackra så syntes de knappt mot den vita skyn. Och kyrkklockornas klang klingar av. Skapar detta handlingsvilja eller är det bara är en chimär. Ytliga handlingar.
”Inga jävla mångfaldsballonger”
Jag förstår om man i Almedalen 2014 vill skrika ”inga mer jävla mångfaldsballonger”, att man kan dra slutsatsen att Almedalen är ett demokratiskt fiasko.
Jag noterar de separitiska tendenserna och läser i chatten på sajten Rummet om Almedalen. Vad har jag för ansvar och ens någon enda möjlighet att förändra något av det som sker? Duttar på i min lilla värld, brinner för att ge människor verktyg för förändring och påverkan genom digitaliseringen i en naiv tro om den logiska utgångspunkten att alla är lika värda. Bör jag till nästa år sikta på en ”blattekvot” på Godmorgon Almedalen? Eller som Mohammed Ryback efterlyste hos Politism, låta mitt twitterkonto med 16 000 följare skötas av någon annan. Jag låter gärna någon få ta mitt konto och berätta hur verkligheten ser ut. Jag vill veta. Jag vill handla.
Läser ikapp och lyssnar runt om vad som hänt i Almedalen utanför min lilla ”Hej Digitalt-bubbla” i Almedalen och springet mellan uppdrag. Och om jag var nedslagen före Almedalen för de högerextrema krafter som finns i Sverige och i resten av Europa så är jag post-Almedalen förbannad för normaliseringen av rasismen. Misslyckandet i att rasister var en del av det som är en tänkt demokratifest.
Är också oroad över grupperingarna som sker till och med i Almedalen. Om inte ens de ”elitaktörer” som finns på plats i Almedalen – oavsett vilken grupp man upplever sig tillhöra – om inte ens vi kan arbeta tillsammans, är det inte kört på allvar då?! Borde vi inte pratat mer om vad vi kan göra?
Förändringsviljan kan förena
På kvällen efter den där lunchen på ett genomvitt Kallis gick Daniel och jag till minglet hos debatt- och opinionssajten Politism.
En sajt som för mig är en av de många typiska signaler om förändring i det lilla. En tydlig signal om att det finns nya målgrupper bortom de traditionella arenorna. Hett stoff i medievärlden. Här finns i svansen runt Politismgänget de kommande mediemakthavarna. De som oftare finns inom de olika subgrupperingar som växer fram och organiseras via nätet än att de är synliga i de traditionella maktarenorna. Svaret på vad som kan komma tycker jag delvis kan skymtas bland de här människorna. Och även om mediehusen också mest ser ut som Kallispubliken finns en insikt. Och med insikt kommer handling. Vi kommer få se en skillnad. Digitaliseringen pressar också på det här. Man vill åt de målgrupper som finns inom de olika subkulturerna där varje kluster har sina egna profiler. I detta känner jag hopp om förändring och glädjer mig.
Jag lämnade det minglet däruppe på höjden med utsikt över hela Östersjön för att gå till nästa mingel som också låg på en höjd. På andra sidan staden. Först passerade jag alltså gyttret runt Donners med allsång och barhäng. Trädgårdar fyllda av mingel där man på allvar står i kö för att dricka ljummet rosévin i grupp. Jag kommer till platsen för årets feministiska tal. Bara kvinnor på plats. Unga ledare inom olika organisationer och andra likasinnade. Arrangerat av Maktsalongen som vill vara en plattform för att ”arbeta med jämställdhet i det unga civilsamhället” och vill ”utmana bilden av vem som ska vara ledare, hur makt ser ut och utövas och på så sätt göra hela samhället mer jämställt”.
Årets talare var Mireya Echeverría Quezada, medgrundare till Rummet och tillfällig chefredaktör för Bang, poddar tillsammans med Camila Astorga Díaz. Noterar mötet mellan människor som valt att organisera sig i civilsamhället och mer ”fristående” aktörer. Förändringsagenter med unga starka röster som tar plats via andra kanaler än den traditionella organisationens. Dessa båda grupper kommer mycket väl också tillhöra morgondagens makthavare. De kan lära sig viktiga saker av varandra. Bryta föreställningar om varandra. Och tillsammans göra upp med myten om att politik inte är samhällsengagemang.
Även om nätet gör det möjligt för enfrågerörelser eller personer med stort nätverk att snabbt märkas i debatten, är det fortfarande det mer traditionella sättet att bygga organisationer det som garanterar långsiktighet och demokrati. Exakt den resa som aktivisterna runt Tahirtorget i Egypten gjort sedan den arabiska våren. Nu undrar de självkritiskt ”varför organiserade vi oss inte?”.
Sänder en tanke till makthavarna runt Donners och undrar hur många av dem som inser att det snart är dags att lämna över taktpinnen till personer från de båda mingel jag just besökt. Och funderar över om de här nya makthavarna om låt säga två-tre år befinner sig i den traditionella smeten runt Donners upptagna med sin makt, upptagna med hierarkierna och vilken väg de ska välja. En fråga jag också bar med mig till sändningen och lät Daniel plocka upp den tråden dagen efter.
Vi har 1 värld att hantera. Och hur gemensam och unik denna värld är, hjälper nätet oss att förstå. Holism mer än egoism skulle jag säga är en samtidstypisk konsekvens av digitaliseringen.
När nya gräsrotsrörelser präglade av samhällsengagemang och politikens mer traditionella former möts, kan dom lära av varandra. Även i Almedalen. De här förändringskrafterna kan samverka. Och förstå något tredje. Jag tror inte vi löser våra problem i den omfattning vi behöver ”bara” genom att dagens maktaktörer byts ut.
Tänker på den halleluja-rörelse som finns runt nätet som en jämförelse. Där ”nörden” vill stå i centrum som helbrägdagöraren. Men vad sjutton säger att just en ”nörd” vore bättre på att bygga samhällen bara för att man knäckt en kod? Samma vanliga maktmönster finns ju att förhålla sig till. Dessutom kan minnet om hur det var att vara exkluderad leva kvar länge och påverka kommande beslut. Hämnd eller revansch kan vara farliga drivkrafter för samhällsbyggnad. Vår syn på varandra blir därmed nyckeln till allt.
Vi får lova varandra att sluta spela med
Kommer hem och läser vad som skrivits om Almedalen. Hittar också vad Mireya själv skrivit om sitt tal hos Maktsalongen i chatten på Rummet:
”Jag höll ju ett asdåligt tal om min mamma på en vit feminist-tillställning och dom typ fyra rasifierade personerna som va där kom fram sen och grät o va så tacksamma över att jag synliggjort att fan vi bara få vara där på särskilda grunder. – Du behöver inte vara här! skrek jag, och vi behöver ju inte det. Vi kommer aldrig kunna driva en feminism och antirasism som backar upp oss själva i sådana rum. För vilka dryga jävlar är det som kommer och ska ”nyansera” det vi säger när vi vill praktisera antirasism? Jo, dom vita som säger sig backa oss dom vill bara ha symbolik och inte handling.”
Men varför spelade du med!? Vad är mitt och ditt ansvar till att det där minglet eller andra händelser i Almedalen erbjuder fler perspektiv. Du borde tagit med dig dina vänner och kört ner verkligheten i halsen på oss dryga jävlar som var där. Jag önskar kanske mycket. Jag kan bara motivera mina önskemål ursäktande med att hävda, bara du kan ge mig ditt perspektiv.
Att sluta spela med är kanske en konkret sak vi kan ta gemensamt ansvar för. Vi med makt, som har en eller flera plattformar, vare sig det handlar om politiska positioner, twitterkonton, poddar, bloggar eller Almedalstal. Kan vi inte bara bestämma oss för att inte spela med längre. Och enas om att inte ha fler vackra symboler. Utan kräva handling.
Gasluckan i en gaskammare i Auschwitz
Syna alla mångfaldskort NU
Klart vi alla noterar hur kön till F!s fest såg ut och kan hålla med om Judith Kiros beskrivning ”det var kön in till en feministisk antirasistisk fest, som i princip såg ut som en White Ppl Only Club…”.
Tänker att efter Almedalen kan vi pröva dessa eller andra symbollöften avlagda under detta supervalår. Alla som stått där och släppt hundratals ballonger, även deras symbolhandling kan prövas. Liksom vi frågar miljöpartister vad dom kör för bil. Och i valtider och i transparensens tid kan man med hjälp av digitala plattformar skrapa undan ytan. Slogans är lätta att skrika, lika lätta att avfärda. Men samtidigt kan dom också ge plats för mer kunskap. Det är en öppnad dörr för att vilja lära sig mer. Likaså Reinfeldts ”Finns det någon här ikväll som inte är född i Sverige? I så fall vill jag bara säga – tack för att ni valde Sverige!”
Sluta vädja om tolerans – ta plats
Dagen efter kvällsturen genom dalen från mingel till mingel arbetade jag och Daniel Boyacioglu med sändningen av Godmorgon Almedalen. Vi berörde delar av dessa tankar i inledningen av programmet. Utifrån sitt perspektiv berättade han också om tre tydliga förslag från hans sida. Åtgärder för ett rimligt sätt att förhålla sig till vad förändring faktiskt kan betyda:
•En lista på ord vi rutinmässigt använder med devalverat värde, där ordet tolerans definitivt är ett av dem.
•En uträkningsmodell för hur de gemensamma skattemedlen kommer skattebetalare olika tillgodo beroende på vilka vi är och var vi bor.
•En almanacka där man ser över namnen, vilka som ska bort och vilka som ska till, utifrån hur det ser ut i Sverige idag. Byta ut Uno mot något mer representativt?
Och vi kommer att behöva ge plats. För vi behöver varandra. Kanske är det konkret därifrån vi får arbeta vidare. Nu när vi ”alla” enats om att rasisterna ska ut och svär på människors lika värde.
/Brit
Lämna ett svar